En vanlig persons liv på 1600-talet

Jag såg en dokumentär från en provins i Kina.
En kvinna tänkte bara om en röd klänning spelar roll än en blå i ett socialt sammanhang.

Människor förr tänkte inte på samma problem som vi gör idag. Feminism, jämställdhet, att ens ha en autonom personlighet som man vill utmärka sig med.

I små samhällen så är inga individualister. De känner sig inte ens som individer son vi känner begreppet som. De är en del av ett samhälle och strävar efter att passa in så mycket de kan. Det är genetiskt.

Här kommer ytterligare ett exempel på självmord på 1600-talet, tillika det fall som jag refererade till ovan bland exemplen på hanteringen av självmördares lik, en i sanning gräslig och grym historia om ett bröllop där glädjen och feststämningen förbyttes i sorg och förstämning. Upptakten till händelsen var det blodvite som en ung man åsamkade sin egen far, ett oacceptabelt agerande på 1600-talet, och som tillika kunde ha lett till ett mycket hårt straff. I början av 1600-talet var rättskipningen under en, visserligen kort men dock mycket mörk, period präglad av den mosaiska (gammaltestamentliga) lagstiftningen, efter att kung Karl IX år 1608 hade låtit infoga ett appendix till Kristoffers landslag. I ett företal till 1608 års upplaga av landslagen lät Karl IX meddela: "I lika måtto vele vi ock, att man uti högmåls- och andra sådana grova saker, som är mened, Guds lastande, svärjande, dråp, hor, frändsämjospjäll*, ocker, falskt vittne och annat sådant, rättar sig efter Guds lag, som i den heliga skrift är författat, och här efter skall varda införd".

* frändsämjospjäll = blodskam, incest

Med åberopande av "Guds lag" skulle dödsstraff utdömas för en rad brott, bland annat hädelse, misshandel av föräldrar, hor, blodskam, sodomi och tidelag. Vissa av dessa brott, exempelvis tidelag, hade redan tidigare varit belagt med dödsstraff, men en nyhet var att alla fall av hor (sex utom äktenskapet) numera skulle straffas med döden. Trots detta påbud visar granskningar av både underrätternas domböcker och hovrätternas granskningar av deras dödsdomar att dödsstraff för horsbrott sällan kom att verkställas, åtminstone inte om det rörde sig om "lindriga" brott, till exempel fall där trolovade (men ännu ej gifta) personer haft sex med varandra, eller där det rörde sig om så kallad "enkelt hor" (där endast den ena parten var gift). I sådana fall omvandlades straffet i stort sett alltid till böter. Fall av dubbelt hor och blodskam (incest eller sexuellt umgänge nära släktingar emellan) ledde dock ofta till att dödsstraff utdömdes och ibland även verkställdes. Denna pragmatiska inställning hos de dömande instansernas personal berodde på att de insåg att ett bokstavligt tillämpande av den mosaiska lagen (skriven för ett nomadiskt Mellanösternfolk mer än 1000 år före Kristi födelse) helt enkelt inte fungerade i 1600-talets Sverige.

Men nog om detta nu, jag ville bara ge lite "juridisk" bakgrund till det fall som nu ska redovisas. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skriver att han inte funnit något liknande fall under sina studier av de småländska domböckerna: "Af våld, öfvadt emot föräldrar, ha vi deremot icke funnit mer än ett enda exempel, och detta, i sin tragiska upplösning, vittnande om hela styrkan af den passion, som för ett ögonblick kunde slita familje-banden och väpna en son emot hans egen fader."

Nedan kan ni läsa om själva fallet, hämtat från "Wärend och wirdarne" (band 2, 1868):

Det hände sig i Kinnevalds härad, d. 7 eller 8 Nov. 1616, att en man, vid namn Ynnar i Midingsbråten, höll bröllop för sin dotter. Och om lördags-aftonen voro bruda-männerna framkomna, och hade efter sedvanan blifvit undfägnade, och bruden var kommen i bruda-huset och sölfret redan afklädt. Rätt som bruden nu skulle stiga upp i sängen, medan folket dansade och sorlade, hvar om mer förmådde, yppades en träta emellan Nils i Rimsehult och hans egen kötslige son, Håkon Nilsson, och Håkon kom in i bruda-huset och var vreder. Då bad Per Skräddare honom sätta sig i en säng, så ville Per draga af honom stöflarne. Vid att stöfveln släppte foten, sade Håkon Nilsson: »ingen drager foten af mig i qväll». Han sade ytterligare: »nu vill jag lägga mig, och hvar jag icke nu ginge i säng, då skulle en part gråta i afton».

Då kom Nils i Rimsehult bort till sängen, och satte sig hos sin son och sade: »nu skall du hafva tack, min son, för du vill lägga dig, och folk kunna få annat att tala än om oss». Håkon svarade: »du behöfver inte lära mig härefter; här biter ingen lärdom på mig». Nils sade: »min son, tag mig hit
din gördel och knif, så gör du ingen skada:» Då blef Håkon Nilsson vreder, tog gördeln med knifslidan och kastade åt sin fader, sägande: »tag, och drag för alla de tusan knäflar!» Men när han kastade
gördeln, behöll han sjelf knifven, hvilket hans fader icke kunde akta eller märka. Som nu Håkon svarade sin fader så förtretligen och mycket illa, och bad honom draga för alla de tusan, slog Nils till
honom med en kanna och bad honom lägga sig, och var då säker och räddes intet för knifven, efter
han hade gördeln med knif-slidan. Men Håkon sprang strax upp ur sängen och slog åt sin fader med
knifven, och första stynget bortskar dennes främsta finger, på venstra handen i första leden, så att
fingren föll vid golfvet. Sedan stack han två eller tre styng åt sin fader; men det blef af godt folk
förhindradt. Och Håkon fördes med hast ut ur bruda-huset igenom dörren, och kom på gården, och dörren blef igenstängd.

Håkon Nilsson var nu utkommen ur brudahuset och hade gjort sin egen fader skada och afhugg, och Ynnars hustru och några andra qvinnor stodo och höllo honom. Då kom Ynnar i Midingsbråten och sade till qvinnfolken: »låter mig gå till honom; förty han plägar alltid säta (ɔ: lyda) mig». Och Ynnar steg fram till Håkon Nilsson, och tog honom om hans venstra arm och bad att han ville stilla sig. Då steg Håkon Nilsson vid pass en aln ut ifrån honom, och sade: »Gud bättre mig! Gud bättre mig! Jag tör förgöra mig sjelfver». I detsamma upphof Håkon Nilsson sin högra hand, och slog sig i bröstet och hjertat med sin egen knif, och sade: »nu ödde jag mig sjelfver». Och föll ned och talade aldrig ett ord.

Sedan liket legat qvar på platsen i flera dagar, blef det slutligen upptaget af den dödes vänner och fränder, och svept af hans trolofvade qvinna Sissa i Biellrehult och hennes syster Anna. Detta blef
likväl af häradsrätten ansedt, såsom hade de »upplagt sig uti mäster-mannens ämbete, och trakterat
detta ynkeliga liket och gjort det lika ära emot ett annat lik, som med allt skäl borde ske både ära och tjenst». Och öfver den döde blef häradsrättens dom, att efter han »icke drap sig af afvittighet, utan af öfverdådighet och dryckenskap, och hade ingen orsak att dräpa sig sjelf, utan det allena, att han icke kunde fullfölja sitt onda uppsåt att dräpa sin egen fader. Derföre dömde nämnden, att förbemälde Håkon Nilssons lik skall — till skogs föras och i båle brinna»

Under protokollet finnes tecknadt med främmande hand: »detta är en förfärlig och gräselig casus.
Gud bevara oss alla!»

Det var inte världens bästa ledningar om det ens fanns. Vatten samlades i stilla stillastående mer eller mindre pölar där allt möjligt kunde samlas. Det här med att det fanns en sak som heter baciller var folk ovetande om. Detsamma det här med att det var bra att koka vatten först innan man drack det.

Sedan såklart som nämnts detta med skitigt berör främst städerna som ökade i befolkning (och djur) mer än det fanns kapacitet för.

Men även ute i det fria fanns det problem. Här också rörande att många människor samlades i grupper. Det visar sig när man läser vad karoliner fick för mat och dryck på 1600-talet. Till dryck fick varje karolin 2,5 liter öl. Det beroende på att vattnet ofta var eller blev skitigt snabbt ute i fält. Man kan ju fundera på med 2,5 L öl per dag. De här soldaterna var således minst salongspåverkade hela tiden. Förvisso som sagts var det inte dagens starköl men det var rikliga mängder. Sedan inför större uppgifter som slag fick soldaterna i regel brännvin

Brännvinet användes till en början för kruttillverkning, men snart började det även importeras för mänsklig konsumtion. Brännvin har faktiskt funnits i Sverige sedan 1400-1500-talen, men det slog inte igenom hos allmogen på allvar förrän man kom på att potatis var en idealisk råvara för brännvinsframställning. Så länge man använde brödsäd till brännvinsbränning var framställningen relativt liten, då man inte kunde avvara hur mycket som helst av den för brödet helt nödvändiga säden. Men så kom man på att potatis gick lika bra, eller till och med kanske bättre, att använda för att framställa mäsken som skulle destilleras.

Man började således använda potatisen till brännvinsbränning innan man började äta den. Som livsmedel dröjde det ännu ett antal år innan potatisen slog igenom på allvar, men då man upptäckt hur "land efficient" potatisen var började man att odla den på bekostnad av brödsäden, som man givetvis fortsatte att odla, men i mindre mängd.

Början av 1800-talet var den värsta tiden sett till alkoholkonsumtionen. Då var det inte ovanligt att man började dagen med en sup på fastande mage, samt gav oroliga spädbarn en ulltuss indränkt med brännvin att suga på för att bli lugna.´

Om man verkligen vill lära sig något om vår närtidshistoria kan man väl börja där man ska, dvs inte i skolans historieböcker eller här på forumet. Det tar ett tag att börja läsa på nytt (ja, bokstavligen!) men det är sedan värt tiden man lägger ned på att lära sig att läsa handskrift. Har man barn i läsåldern kan man sitta och göra läsläxan tillsammans, där barn läser sitt och förälder försöker läsa handskrift.

Räkneskaper och sockenstämmans protokoll för Björnlunda
https://sok.riksarkivet.se/bildvisni...%2C2592%2C1182

Varför ha en historiebok när du har NAD?

Utifrån sockenstämmeprotokoll, kyrkrådets protokoll och tingslagsprotokoll får man en mycket klar bild över vad som hände under den samtida vardagen. Läser man sedan prästens persondiare om t.ex. döda kan man få prästens syn på vissa personer. Läser man bouppteckningar kan man få en detaljerad överblick kring vad som fanns i dessa gårdar och torp. Har man ett soldattorp inom räckhåll kan man få ännu mer insyn i dess vardag genom inspektionsprotokollen för varje soldattorp.

Börja med lätta församlingar såsom Björnlunda eller dito. Församlingar som inte flyttar sig så mycket och som inte har en massa fastighetsskiften (likt samtliga socknar i Dalarna, börja inte forska i Dalarna om du är ute efter en fastighet). Börja inte att att läsa i städer som Stockholm, Göteborg, Malmö, för då hittar du ingenting. Där är församlingarna och arkiven så täta att handlingar sprids över församlingar och kyrkarkiv.

Jo, sockenstämmoprotokoll, kyrkböcker och framförallt domböcker är mycket intressanta att studera. Dock så är bara en liten del av dessa dokument allmänt tillgängliga, man kan beställa kopior från Riksarkivet, men det kostar givetvis pengar, om man inte vet exakt vilka stycken man letar efter och en arkivarie måste leta i arkivet manuellt. Jag ska själv skicka efter utdrag från småländska domböcker (jag är smålänning själv så lokalhistoria är det som intresserar mig allra mest), efter att ha läst Hyltén-Cavallius, Svedenfors och andra författare som studerat dessa dokument har mitt intresse för texterna i original ökat.

Men man kan knappast förvänta sig att folk med bara ett allmänt intresse för historia ska gå på djupet i så stor utsträckning. Därför är forumet, och historieböcker, ett bra sätt att förmedla historia till folk i största allmänhet. Och en bokhylla välförsedd med historisk kvalitetslitteratur (alltså inte Herman Lindqvist, även om han väl förtjänar tummen upp för sina insatser som folkbildare, låt vara att hans böcker är behäftade med en hel del fel, vissa saker har han fått till rätt. Men Herman Lindqvists litteratur är ett lysande exempel på vikten av källkritik, något man inte kan säga att han gjort sig känd för) är, åtminstone i mina ögon, en riktig skatt.

Här kommer ytterligare ett par fall av festbråk med ödesdiger utgång, som slutade i dråp, hämtade från 1600-talets Småland. I samband med ett så kallat "köröl", en arbetsfest, i Allbo härad 1610:

Landsknekten Måns Jönsson från Skatelöv började tidigt under festen att tillvita murmästaren Tomas på Kronoberg (Slottet med tillhörande kungsgård som givit Kronobergs län sitt namn). Han kallade honom, enligt domboken, "finne, grisben och många andra skamliga ord som man för hövlighets skull icke vill anteckna, och gjorde sig därav ett löje...Och när ölet begynte råda ville han fullfölja snacket med hugg och slag". Till slut ansåg Tomas att måttet var rågat, och utmanade Måns Jönsson till tvekamp, då han som Tomas uttryckte det, hade "gjort narr av mig hela dagen". Och kampen slutade med att Måns Jönsson fick ett dödligt knivhugg, så att han segnade ner och dog.

Häradsrätten frikände murmästaren Tomas, då de menade att hans agerande var befogat, med tanke på hur svårt provocerad och tillvitad han blivit. Han slapp till och med betala mansbot till den dräptes släkt, eftersom han var fattig.

I Allbo härads dombok 1626 beskrivs situationen i häradet med följande ord: "Ty folket är lättfärdigt, bruka mordvärjor med skjutande och slå med kniv".

Men att man dräpt någon efter provokation och smädelse ansågs dock inte alltid som ett giltigt skäl att slippa dödsstraff, som ett fall från Kinnevalds härad några år senare, 1614, visar:

Vid ett stort bröllopskalas i Äskekulla i Urshults socken dräpte bondsonen Måns Ring i Bosgård knekten Sven i Äskekulla vid en tvekamp. Den dräpte knekten, som var vida beryktad för sin våldsbenägenhet, hade tidigt under kalaset förolämpat Måns Ring och sagt "Jag skall huggas med honom och se om han är god till att slå mig" och utmanade honom att slåss. Måns Ring försökte först att tala honom till rätta, men inget hjälpte, knekten fortsatte med sina provokationer. Till slut drog han sin värja och "begynte med många förtretliga ord mana Måns Ring ut". Nu hade det hela nått den gräns då ingen karl kunde dra sig tillbaka med äran i behåll, utan att förlora sin heder. De bägge kombattanterna gick ut på gårdsplanen, och folk följde med och tände upp bloss för att lysa upp "vigvallen". Någon överräckte en värja till Måns Ring och kampen började, och trots att sockenlänsmannen var en av bröllopsgästerna valde han uppenbarligen att inte ingripa. Kampens utgång sammanfattas lakoniskt och koncist i domboken: "Stack Måns Ring Sven Persson igenom så att han strax blev döder".

Efter dråpet gick Måns Ring "på skogen", vilket var mycket vanligt att folk i liknande situationer gjorde. Han fick så småningom lejdebrev till tinget, så att han utan risk att antastas kunde komma till tinget och, oavsett vad häradsrätten kom fram till, få återvända till skogen efteråt. Häradsrätten ansåg att "detta dråp var gjort uti överdådighet och uti hastighet, med berått mod och utan all nöd och tvång, och dråparen hade väl kunnat undfly om han hade velat, därföre nämnden inte kunde befria hans liv". Trots dödsdomen kunde Måns Ring, som tidigare nämnts, återvända till de skyddande gränsskogarna, varifrån han kommit. Men Hovrätten omvandlade straffet till böter, 40 daler i silvermynt, efter förlikning med den dräptes släkt.

Ett tredje fall, som kan vara intressant att lyfta fram, utspelade sig i Kinnevalds härad 1648:

Strax före midsommar 1648 hade en ung man, vid namn Nils Nilsson, druckit öl med några vänner. Under kvällens gång blev han osams med en man vid namn Anders Nilsson, som gjorde klart att Nils Nilsson skulle få ett rejält kok stryk med anledning av ett skämt som inte föll i god jord. Anders var stor och stark och Nils bad så gott han kunde om ursäkt och bad att få slippa stryk. Det hjälpte dock inte så Nils tog till sin bössa och sköt, och skottet drabbade Anders så illa att han föll ner död på stället. Nils tog till flykten och gick på skogen, och höll sig så undan i ett drygt år. När så skogsmannen, med utfärdat lejdebrev kom till tinget den 25 juni 1649 för att anföra sin sak, blev han dömd till döden. Häradsrätten konstaterade att ett visst hot onekligen förelegat, men menade att Nils Nilsson hade kunnat agera på ett annat sätt, att dråpet således inte var begånget av "rättan livsnöd" (det som vi idag kallar nödvärn). Några dagar senare, den 30 juni, granskades fallet i Göta hovrätt. Hovrätten omvandlade straffet till böter, uppenbar kyrkoplikt (stå och "skämmas" i kyrkan under en gudstjänst inför hela sockenmenigheten) och förlikning med den dräptes släkt. Därefter ansågs all fiendskap med målsägandena vara, åtminstone formellt, undanröjd, och Nils Nilsson kunde återvända till samfälligheten som en man som sonat sitt brott.

Fallen ovan kan man läsa om i Lars-Olof Larssons "Arvet efter Gustav Vasa", Gunnar Olof Hyltén-Cavallius "Wärend och wirdarne", samt en artikel av Dag Lindström i Historisk Tidskrift, "Dråparen kom ledig och fri åter från tinget på sin fria färd".

Ursäkta ot men när slutade folk gå holmgång?

Från Nordisk familjebok, Uggleupplagan:

Omkr. 1006 afskaffades holmgången på Island, till följd af den olyckliga tvisten mellan Gunnlaug Ormtunga och Skald-Rafn. Enligt en uppgift i Grettessagan vardt holmgången förbjuden i Norge omkr. 1012.

Det kan för oss moderna människor tyckas märkligt att män som av allt att döma var välfungerande och vid sina sinnens fulla bruk kunde tända till på nolltid och göra sig skyldiga till dödligt våld för en ytterst subtil, i många fall, kränkning av hedern.

Här kommer ett fall från Konga härad år 1618, där en man kände sig förorättad för att en närboende bjudit hans "gårdman" (bonde som bebor en gård som ligger inom samma hemman som en annan bondes gård), men inte honom, ledde till att han mer eller mindre våldgästade gästabudshuset, efter att först ha tvingat sin bror att åtfölja honom. Brodern försökte flera gånger avstyra företaget, men gav till slut efter och följde sin broder, då plikten att alltid backa upp sin broder vägde tyngre än egna invändningar*:

Det hände sig i Konunga-härad, söndagen efter Helga Trefaldighets-dag år 1618, att en man, vid
namn Nils i Kallemåla, hade bjudit sina grannar och vänner till gästabud. Ibland gästabuds-folket var
äfven Måns Christiernsson i Pluggeboda; men såsom denne låg i träta med sin gårdman Anders Kråck,
hade man hvarken gästbudit Anders Kråck eller dennes halfbroder Lasse Dampt. Häröfver blef Anders harmlynt, och satte sig om söndagen att dricka för sig sjelf i vrede.

Sent om aftonen samma dag gick Anders Kråck till sin halfbroder Lasse Dampt, som bodde i den
andra gården i Pluggeboda, och bad honom följa sig hem, så ville Anders gifva honom en kanna öl.
Lasse Dampt hade redan lagt sig, och svarade: »käre broder! jag vill töfva till en annan gång, efter jag ligger». Men Anders Kråck gaf sig icke tillfreds, utan sade: »statt upp och följ mig! Jag har
ej mycket öl. Kanske bjudes det dig icke en annan gång». Då steg Lasse Dampt upp och klädde sig.
och följde sedan, tillika med sin hustru, hem med sin broder.

När de kommit i Kråcks gård, satte de sig att dricka, och när de hade druckit ett stycke på natten, sade Anders Kråck: »du skall följa mig till Kallemåla! De nidingarne vilja inte bjuda oss dit». Lasse Dampt svarade: »jag har fått så mycket öl jag orkar dricka. Jag vill inte följa dig i afton». Men Anders Kråck ville intet aflåta, utan stod ändteligen deruppå att hans broder skulle följa honom. Då tog Lasse Dampts hustru sin man, böjde honom omkull å bänken och satte sig att löska honom, och Lasse Dampt låtsade som han sof. Men Anders Kråck gick två eller tre gånger och ville hafva honom upp. På det sista sade Lasse Dampts hustru: »käre Anders, låter honom ligga!» Anders svarade med hårda ord: »han är min broder, han skall följa mig», och tog hårdt i Lasse Dampt och bad honom stå upp och följa sig. Lasse Dampt sade: »käre broder Anders, vi viljom blifva hemma! Det står oss illa att gå i gästabud så dags och nötas på annan obudne. Vi ha dertill ingen trång». Anders Kråck svarade blott: »du skall följa mig!» Då sade Lasse Dampt: »ja, så vill jag följa dig på ära och dygd; men icke annars».

Sedan de kommit ut på vägen, ett stycke ifrån gården, sade Lasse Dampt åter igen: »käre broder
Anders, jag vill säga dig ett broders råd. Vi vilja vända om och gå hem! Det är oss en stor skam
att vi skola komma obudne. Ty om de velat haft oss dit, så hade de väl sändt någon efter oss».
Med dessa ord vände han tillbaka emot gården och gick vid pass två sten-kast. Men Anders ropade
efter honom, sägande: »hvad vill du nu taga dig före? Alltid äst du ett ohunnen;» och steg så flux
efter honom. Lasse Dampt sade: »jag tror inte du vill slå mig». Då kastade Anders ifrån sig yxan
och knifven och gick till Lasse Dampt, tog honom på axlarne, och bad honom så gerna att han skulle
följa med. Lasse sade: »ja, om du inte vill förarga dig på din gårdman Måns Christiernsson, som du
står i träta med och som är i Kallemåla, så vill jag följa dig». Anders Kråck gaf sin broder handen på, att han det ingalunda göra ville, och dermed följdes de åt till gästabuds-gården.

Som de kommit in i stugan och hade helsat, sade Anders Kråck: »viljen J gifva oss en kanna öl
eller två?» Hus-värden, Nils i Kallemåla, svarade: »ja, gerna; om J viljen sitta med späkt och ro».
Anders frågade: »hvar viljen J hafva oss sittandes?» Hus-värden sade: »hvar J viljen». Då steg Anders Kråck öfver (ɔ: ofvanför) bordet upp i bänken, till Herr Måns i Långasjö, och hans broder Lasse Dampt steg efter, och de hade sina yxor med sig. Och när de voro satte, lade de först yxorna framför sig på bordet, uppå talerken der maten borde ligga; men togo dem sedan och lade dem bakom sig i bänken. Som de nu hade druckit och sett sig om, blef Anders Kråck varse Måns Christiernsson, med hvilken han var i ovänskap. Då sade Anders: »du skall väl få skam. Men denna gången eller på detta rummet skall jag inte fixera dig». Härom blefvo de förlikta och räckte händer tillsammans. Dermed vände de sig ifrån detta snacket och begynte dricka.

När det så varit en liten stund, ropade en man. vid namn Håkon i Trollemåla, och sade: »Anders
Kråck!» Anders svarade: »hvad vill du kråkan?» Håkon sade: »jag heter Håkon Månsson. Om vi
skulle sitta och tiga, hvem kunde då göra sig lustig»? I detsamma framkom Håkons son, Per
Håkonsson, som hade legat en stund och sofvit. Denne Per Håkonsson karakteriseras på ett annat ställe i ransakningen, såsom »en arg karl, och var icke goder att möta i bröstet». Han sade: »somlige kalla mig Per Håkonsson och somlige kalla mig Trolla-Pellen. Jag är inte dess värre». Och hade sin yxa
i handen och upp i vädret öfver bordet. Då sprungo Anders Kråck och hans broder upp, och stodo båda med den ena foten på bordet och med den andra i bänken, och höggo samman och emot med yxorna; men ingen fick skada, utan blefvo åtskilda.

Nu sade hus-värden till Lasse Dampt: »jag hafver inte bjudit dig hit; men nu måste jag bjuda dig hädan. Gack ut hädan!» Anders Kråck sade: »kanske, att jag skall gå med?» Nils i Kallemåla
svarade: »ja, det är bäst, medan här står icke bättre till». Som de kämpande nu kommit ut på golfvet, begynte de hugga samman för andra gången, och bröderna vände ryggen emot dörren och gingo baklänges och Håkon Månsson och hans son höggo och slogo emot, och en annan bonde, vid namn Anders i Trollemåla, slog med en bössa och stötte Lasse Dampt ett slag. Och i samma perlemente blef Per Håkonsson huggen med en yxa öfver tinningarne och örat, så att han derefter icke lefde mer än i halfsjunde vecka. Och på sitt yttersta har han i sitt skriftermål bekännt för presten, att Anders Kråck var hans sannbana eller rätte baneman.

Sedan slagsmålet var öfverståndet, bröderna utkomna och dörrarne igenstängda, kom Anders Kråck
åter och ville in i gästabuds-stugan. Då sade Per Håkonsson, som hade fått skada: »Anders, gack din
kos! Du har nog skada gjort mig». Anders svarade: »har jag gjort din skada, så skall du, Jon Ingason,
löpa hem efter min bössa. Jag skall skjuta ihel Trollemåla käring». Jon Ingason var Kråcks brorsson, och med »Trollemåla käring» mente han Trolla-Pellens fader, Håkon Månsson i Trollemåla. Pojken
lopp genast till vägs, för att hemta bössan. I detsamma kom hus-värden ut och sade till Lasse Dampt: »löp, och ropa pojken tillbaka!» Lasse Dampt. gjorde så. Då sade Nils i Kallemåla till Jon Ingason: »gack hem! Men bär du hit bössan, så skall du få skam».

Lasse Dampt vinnlade sig nu att få sin broder derifrån, och sade: »kom, vi viljom gå hädan!»
Men Anders Kråck ville icke följa honom. Då begärde hus-värden, att presten, Herr Måns i Långasjö,
ville gå ut och rådföra dem. Och när Herr Måns förmanade dem, att de skulle fly, eftersom Per
Håkonsson hade fått skada och ingenting orkade eller förmådde, svarade Anders Kråck: »gifver oss
en kanna öl, så vilje vi gå hädan». Detta skedde så; de fingo öl-kannan, drucko en stund och gingo
sedan sin väg, och följdes begge åt till skogen.

Inlägget fortsätter här på grund av teckenbegränsningar:

Medan de så gingo sakre, kommo de till gäst i Binnereboda. Och om aftonen talades der intet
om slagsmålet; men om morgonen var der en qvinna, som kände dem och sade till Måns i Binnereboda: »desse karlarne hafva slagits och töras inte vara hemma». Då sade Måns till dem: »huru är det med Eder, karlar! Hafven J slagits?» Anders Kråck svarade: »nej, ingen till döds. Men jag skref honom litet med min yxa vid kindbenet. Jag har tillförene slagits med den slägten; de skola en gång
bli ledse vid mig».

Anders Kråck blef nu af härads-rätten, på tinget i Ryd d. 3 Aug. 1618, känd och dömd för sannbana till Per Håkonssons död i Trollemåla, hvaremot Lasse Dampt blef fridömd för mandöden.
Icke desto mindre följde han utan tvekan sin broder till skogen. Här träffa vi begge bröderna tillsammans ännu tre år derefter, eller år 1621, då de kommo gående »med deras fulla värjor» och mötte en bonde i Konga härad, vid namn Sven Erlandsson. Honom tilltalade de först på skämt; sägande: »gif dig!» Sedan sade Anders Kråck: »gör som en danneman och gack af by åt oss; förty min broder hafver kännts mandöden. Derföre beder jag dig, att du går till Håkon i Trollemåla och beder honom gifva oss vänskap. Förty vi hafve så samsat oss, att vi skole antingen båda hafva frid eller båda ofrid».

Texten ovan är tagen från "Wärend och Wirdarne (band 2, 1868)

Värt att notera är att sockenprästen är närvarande på gästabudet, men inte ingriper vare sig med ord eller handling under slagsmålets gång, han kommer fram först när de inblandade begär hans tjänster.

* Detta får mig osökt att tänka på dråpet i Förnan 1611 (som jag har refererat i en annan tråd), då en man vid namn Gise i Onsvalehult kom i slagsmål med, och slutligen dräpte Per Börgesson, en skogsman och förrädare (han bistod danskarna med hjälp under Kalmarkrigets inledning) av den värsta sorten som omnämns i Hyltén-Cavallius skrifter, de som öppet och till synes med stolthet begår dråp och missgärningar utan att ens försöka förlika sig med den dräptes släkt efteråt, och som trots att ulfsgäld (att vem som helst saklöst kan dräpa dem, den hårdare varianten av fredlöshet) utlysts över honom gick fram till en gård och drack öl med de församlade i länsmannens närvaro. Länsmannens besynnerliga underlåtenhet att gripa dråparen vittnar också om en märklig folklig acceptans för skogsmännen i bygderna närmast gränsen, och också om att man kanske inte alltid fäste så stor vikt vid formella lagar.

Per Börgessons broder är med i sällskapet, som bådats upp för att möta ett tänkt danskt anfall över gränsen, och förhåller sig till en början passiv när brodern börjar munhuggas med Gise. Men då Gise slår ner skogsmannen med sin bössa blir broderskänslan för stark hos brodern, Hans. Han rusar på länsmannen och vill ta hans bössa ifrån honom, men misslyckas och rusar istället in i huset efter en yxa och fortsätter kampen. Under tiden går Per Börgesson och hämtar sin bössa och försöker vid inte mindre än tre tillfällen skjuta ihjäl Gise, men misslyckas då bössan klickar (förmodligen har hans krut på något sätt blivit vått eller obrukbart under skogsvistelsen). Uppretad därav slår han bösskolven i huvudet på Gise och drar sedan ut sin kniv och rusar på honom. Men Gise lyckas parera attacken och tillfoga Per Börgesson ett dödligt sår med sin kniv.

Broderskap var förr av allt att döma inte bara ett vackert ord utan även något som fordrade handling.

Åtminstone under den här berörda epoken, 1600-talet, var Sverige enligt uppgift ett av de länder i Europa som avrättade flest människor per capita. Eventuellt går det att få fram en tillfredsställande jämförelse med andra europeiska länder, men jag håller det inte för otroligt.

Men det du skriver om att folk erkände oftare förr stämmer definitivt, när man läser gamla domboksprotokoll slås man över hur många misstänkta som rakt på sak, utan att linda in något, erkänner det de har gjort, även om de vet att det kommer att leda dem rakt till stupstocken. Delvis beror det nog på att man var uppfostrad sedan barnsben med att det var synd att ljuga, samt att sådant straffade sig, om inte förr så i alla fall på domens dag.

Många våldsverkare, och fredlösa skogsmän, tycks även ha varit uppfyllda av en sorts primitiv övertygelse om att de agerade i sin fulla rätt när de våldförde sig på och utnyttjade andra människor, typ "den starkes rätt", eller "lag sitter i spjutstångs ände" för att citera ett uråldrigt ordstäv.

Skogsmannen och våldsverkaren Nils Blantingsson i Die (idag Diö) i Allbo härad, som för övrigt var bössmed innan han tvangs gå på skogen efter ett dråp, är ett slående exempel på ovanstående mentalitet. Hans våldsdåd beskrivs ingående av G. O. Hyltén-Cavallius i "Wärend och wirdarne" (band 2, 1868). Jag har även fått tag på en avfotograferad kopia av protokollet i Allbo härads dombok den 10 juli 1621, då han dömdes "från livet" (alltså till döden) på tinget i Aringsås, Alvesta. Det är inte helt lätt att tolka den ålderdomliga handstilen, det ska sägas, jag har lyckats "dechiffrera" drygt halva texten, vilket jag är rätt stolt över då jag inte har någon formell kunskap om gammaldags handstil. Men jag ska studera det mer ingående framöver. Kanske blir det en resa till Vadstena och Riksarkivet framöver för min del. Där finns flera hyllmil med gamla dombokshandlingar att gotta sig i.

"...den öppenhet, hvarmed dessa vilda män, onödda och otvungna, bekänna sina ogerningar på tinget, utan minsta försök till bemantling eller undskyllan. När derföre Nils Blantingsson i Die, sårad och fången, blifvit år 1621 förd för rätta på Albo härads ting, »bekände han godvilligt sjelf sina missgerningar, och huru han, utan all hjertans ånger och bättrings betänkande, gjort ondt på ondt. Hafver ock, sedan han blef fången, önskat att han måtte blifva lös i åtta dagar, så länge (tills) han finge värmt en hop, och sysslat så, att han hade något att dö före». Den wärendske skogsmannen på 1600-talet är således blott en gengångare af den gammalnordiske stigmannen eller vikingen; han lefver okufvad och okuflig, under en fortsatt kamp emot samhället, och när han slutligen går under trottsar han ännu i sista ögonblicket och dör utan fruktan, såsom han lefvat."

"Likaledes ransakades på tinget med Albo härad, vid rättan tingstad Aridsås (ɔ: nu Aringsås) d. 10
Juli 1621, om den hemsökelse som en skogsman, vid namn Nils Blantingsson i Die, hade gjort på
Harald i Die. Härvid vittnades, att skogsmannen först gick fram och sköt Haralds band-hund. Sedan
sköt han igenom en lofts-glugg midt för sängen der Harald låg, viljandes honom ihelskjuta. Och
gick sedan så ofta till honom i samma ärende, att han sköt tretton skott på Harald; men utan att
kunna drabba honom."

"När skogsmannen så icke kunde ihelskjuta Harald, »undsade han honom till lifvet, såsom han
ville uppbränna gården», sändandes hemliga bud till Haralds gårdman Trufvid, att denne skulle utbära
sitt gods ur husen; och bekände Trufvid inför rätta, att han på detta sätt erhållit icke mindre än
tio serskilda bud ifrån Nils Blantingsson. »Under tiden låg Harald innekättader och tordes för
räddhåga skull icke gå utom sin dörr». Omsider trugade skogsmannen af honom penningar, 20 daler, för att icke innebränna honom, och satte tre män i löfte, att Harald skulle af honom hafva frid och
säkerhet."

"Men när skogsmannen fått penningarne och förslösat dem, kom han annan gång till Harald, der
denne stod i sin smedja, och sände honom bud, begärandes en kanna öl. Sedan Nils hade fått ölet,
trugade han åter Haralds hustru, att hon skulle sälja honom öl för en mark, eller han ville göra
annat till saken. Då sände hustrun sin piga till honom med ett öl-ämbar, och skogsmannen tog
ölet, men slog pigan tre slag med bössan till lön för hennes omak. När han så hade druckit allt
hvad han förmådde, gick han först till och högg sönder en åle-lana*. Sedan gick han ned till
jernvällaren, som blåste malm och deraf gjorde jern; för honom högg han sönder begge bälgarne,
jagandes honom derifrån. Derefter ropade han och undsade Harald å nyo, att hvar denne icke ville gifva honom ett hundra daler, så skulle han bränna honom inne. Då fattade Harald sin bössa och sköt
åt skogsmannen, drabbandes honom något litet, så att han ej kunde undkomma; samt tog honom
derefter till fånga och förde honom fängslig inför tinget."

* åle-lana = fångstanordning för ål

Att Nils Blantingsson inte var främmande för att sätta sitt hot i verket framgår av följande notering på att annat stycke i boken:

"Eld och brand är, såsom domböckerna visa, ännu på 1600-talet en vanlig undsägning af skogsmännen, vare sig af hämnd eller för att truga sig till gods. Ibland andra förtäljes om en biltoga-man i Kinnevalds härad, vid namn Kyrko-Pellen, att »de fattige folk, som på enstaka hemman boandes voro, hade för honom ingen frid, utan måste köpa sig af honom frid, och när de det icke göra
ville, undsade han dem med brand, det mångom veterligt är»...Ett försök till innebränning gjordes ock, år 1621, af den beryktade skogsmannen Nils Blantingsson i Die. På samma gång denne skogsman stal en hop silfver och annat gods ifrån Truls i Snågenäs, hade han nemligen »af öfvermodighet stuckit eld tre städer i näfvern under taket, viljandes innebränna bonden med hustru och barn om natta-tid. Men», tillägger domboken, »Gud Allsmäktig, för de menlösa barn och annat oskyldigt folk der i huset sofvo, halp att elden af sig sjelf utslocknade»."