Citat:
Ursprungligen postat av
hobbykirurg
Jag är en rätt till åren kommen man som aldrig gillat att anstränga mig. Jag har heller aldrig brytt mig om vad andra tycker om det.
När jag ser folk som står och snickrar på sina trädäck tänker jag, fy fan vad jobbigt.
Jag gillar knappt att åka på semester. För jobbigt.
Jag bryr mig inte helt enkelt.
Faktum är att jag inte ens bryr mig om era svar, men eftersom jag inte hade nåt annat för mig just nu, så blev det den här tråden.
Så - är det manligt att vara lat? (och att dessutom inte bry sig)
Här har du lästips , en bok som sjunger lov till latheten (Paul Lafargue 1883, svärson till Karl Marx)
" Det är rena vansinnet, menar Lafargue, att folket kämpar för "rätten" till åtta timmars arbetsdag. Alltså åtta timmars träldom, exploatering och lidande, när det är fritid, glädje och självförverkligande man borde kämpa för - och så få timmars slaveri som möjligt."
Bokens välkända inledning lyder: "Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt...
https://www.adlibris.com/se/bok/ratt...-9789177424727 (om du orkar
)