Citat:
Författaren hade nog den psalmen i åtanke när han skrev detta om Jesus.
Vad tänker du om Psalm22 som skrevs 1000år innan Jesus död? Känns lite mer relevant i sammanhanget.
1För körledaren. En psalm av David.
2Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
4Dock är du den Helige,
till din tron stiger Israels lovsång.
5På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
6De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.
7Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar.
8Alla som ser mig gör narr av mig,
de hånler och skakar på huvudet:
9»Han har överlämnat sig åt Herren,
nu får Herren gripa in och rädda honom
– han är ju älskad av Herren.«
10Du hjälpte mig ut ur min moders liv,
du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11Från min födelsestund är mitt liv i din hand,
alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
12Dröj inte långt borta, jag är i nöd,
och ingen finns som hjälper mig.
13Tjurar skockar sig runt mig,
jag är kringränd av bestar från Bashan.
14De spärrar upp sina gap
som rovlystna, rytande lejon.
15Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
16Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.
17Hundar samlas runt mig,
jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade,
18jag kan räkna varje ben i min kropp.
De står där och stirrar på mig,
19de delar mina plagg emellan sig,
de kastar lott om mina kläder.
20Men du, Herre, dröj inte långt borta,
du min styrka, skynda till min hjälp!
21Rädda mig undan svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
22Rädda mig ur lejonets gap,
mitt arma liv undan vildoxens horn!
23Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder,
i tempelskaran skall jag prisa dig.
24Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, Jakobs ätt,
bäva för honom, Israels ätt!
25Ty han föraktade inte den svage
och vände inte ryggen åt hans nöd,
han dolde inte sitt ansikte
utan hörde hans rop om hjälp.
26Du är källan till min lovsång
i den stora tempelskaran.
Inför dem som fruktar Herren
får jag frambära de offer jag lovat.
27De betryckta får äta och bli mätta,
de som sökt sig till Herren får prisa honom.
– Må ni alltid vara fyllda av livsmod.
28Hela jorden skall minnas vad som skett
och vända om till Herren,
alla folk och stammar skall tillbe inför honom.
29Ty kungamakten är Herrens,
han härskar över folken.
30De som sover i mullen kan inte hylla honom,
de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.
Men jag lever för honom,
31och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren,
32förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,
ty han grep in.
2Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
4Dock är du den Helige,
till din tron stiger Israels lovsång.
5På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
6De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.
7Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar.
8Alla som ser mig gör narr av mig,
de hånler och skakar på huvudet:
9»Han har överlämnat sig åt Herren,
nu får Herren gripa in och rädda honom
– han är ju älskad av Herren.«
10Du hjälpte mig ut ur min moders liv,
du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11Från min födelsestund är mitt liv i din hand,
alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
12Dröj inte långt borta, jag är i nöd,
och ingen finns som hjälper mig.
13Tjurar skockar sig runt mig,
jag är kringränd av bestar från Bashan.
14De spärrar upp sina gap
som rovlystna, rytande lejon.
15Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
16Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.
17Hundar samlas runt mig,
jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade,
18jag kan räkna varje ben i min kropp.
De står där och stirrar på mig,
19de delar mina plagg emellan sig,
de kastar lott om mina kläder.
20Men du, Herre, dröj inte långt borta,
du min styrka, skynda till min hjälp!
21Rädda mig undan svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
22Rädda mig ur lejonets gap,
mitt arma liv undan vildoxens horn!
23Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder,
i tempelskaran skall jag prisa dig.
24Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, Jakobs ätt,
bäva för honom, Israels ätt!
25Ty han föraktade inte den svage
och vände inte ryggen åt hans nöd,
han dolde inte sitt ansikte
utan hörde hans rop om hjälp.
26Du är källan till min lovsång
i den stora tempelskaran.
Inför dem som fruktar Herren
får jag frambära de offer jag lovat.
27De betryckta får äta och bli mätta,
de som sökt sig till Herren får prisa honom.
– Må ni alltid vara fyllda av livsmod.
28Hela jorden skall minnas vad som skett
och vända om till Herren,
alla folk och stammar skall tillbe inför honom.
29Ty kungamakten är Herrens,
han härskar över folken.
30De som sover i mullen kan inte hylla honom,
de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.
Men jag lever för honom,
31och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren,
32förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,
ty han grep in.
