Uppskattar inte livet

Du kan ju bara fråga dig själv varför. När du vet varför kan du försöka åtgärda det. Dock behövs ofta i sådana här fall att man inte sätter för stor press på sig och bara tar det lugnt med kraven. Sedan kan du fråga dig själv vad det är du egentligen vill. Många förstår inte hur pass starkt det undermedvetna är innan de på allvar börjar ställa frågor till sig själva. Det undermedvetna vet mer än vi tror. Det första du kommer att tänka på när du frågar ditt undermedvetna något är vanligtvis det rätta svaret (för dig)

Du behöver nya mål att uppnå. När man uppnått sina mål blir man tom har upplevt detta själv.
Tog flera månader innan jag kom på vad som var fel. Trodde jag skulle må något helt otroligt bra när jag uppnådde de mål jag satt upp, OBS ej enkla mål och helt omöjliga för en som jobbar 40 tim/v. Men ikke.

Du behöver förändring. Det är något bara du kan lösa.

Du trivs inte med majoriteten av hur ditt liv ser ut. Kanske jobb (även om det drar in det du är nöjd med och möjligen ger den sociala status du ville), eller familjesituationen (du har ”the life” men det stimulerar dig trots allt inte).

Been there done that, och när man analyserar, betydligt fler sitter samma båt även om de flesta mest kliar sig i huvudet och förnekar.

Jag gjorde ’lite’ förändringar, det kostade en hel del. Men ja det blev bättre.

Bra poäng här.

Få går väl runt och uppskattar livet 24/7, men verkar som att du inte har saker att se fram emot? Vissa saker får en ju att bli peppad av bara tanken, så att planera resor är inte så dumt.

Mycket skit i samhället och hoppet har övergett dig?

Citat:

Ursprungligen postat av byrokrat

Livet är inte till för att uppskattas. Man ska gå i en evig uppförsbacke. Kanske får man en belöning till sist.

THIS

Jag antar att det är höstdepressionen som kommer. Har det känts bättre i somras?
Jag löser det med att i mitten av september börja sola solarium.
Det gör underverk för mitt mående.

Jag förstår inte vad folk mennar när dom frågar: "Är du lycklig?"
Jag tror inte jag någonsin varit det sen jag var barn.
Det finns stunder av glädje men det är inte som jag går runt och känner mig allmänt nöjd.
Meningen med livet är inte att vara lycklig, det handlar om att sätta upp mål och därmed få en mening och så får man hoppas vara glad ibland.
Gå runt och ständigt vara glad är väl bara barn, golden retrievers och korkade som är?

Nånting? Känner du apati eller mår du dåligt? Att må dåligt är helt klart att "känna någonting".. så är ju frågan om du har en depression? Funnits flertalet trådar här på fb som mer handlat om folk som inte är deprimerade men livet intresserar dem inte och har inte gjort sedan många år (FÖRSTA kärleken, fyllan, jorden-runt-resan var kanske kul, sedan är det bara upprepning och leda). Är det en återkommande depression så kan du väl söka dig till vården? Kanske behöver medicin? En del blir hjälpta av psilocybin, kanske testa det. Meditation eller andligt sökande? Har du haft det innan och det har gått bra? Vänta ut det denna gången också isåfall?

Tror snarare det handlar om att se och glädjas över de små sakerna i livet och då vara i nuet.