Uppskattar inte livet

Mycket skit i samhället och hoppet har övergett dig?

Livet är inte till för att uppskattas. Man ska gå i en evig uppförsbacke. Kanske får man en belöning till sist.

THIS

Jag antar att det är höstdepressionen som kommer. Har det känts bättre i somras?
Jag löser det med att i mitten av september börja sola solarium.
Det gör underverk för mitt mående.

Jag förstår inte vad folk mennar när dom frågar: "Är du lycklig?"
Jag tror inte jag någonsin varit det sen jag var barn.
Det finns stunder av glädje men det är inte som jag går runt och känner mig allmänt nöjd.
Meningen med livet är inte att vara lycklig, det handlar om att sätta upp mål och därmed få en mening och så får man hoppas vara glad ibland.
Gå runt och ständigt vara glad är väl bara barn, golden retrievers och korkade som är?

Nånting? Känner du apati eller mår du dåligt? Att må dåligt är helt klart att "känna någonting".. så är ju frågan om du har en depression? Funnits flertalet trådar här på fb som mer handlat om folk som inte är deprimerade men livet intresserar dem inte och har inte gjort sedan många år (FÖRSTA kärleken, fyllan, jorden-runt-resan var kanske kul, sedan är det bara upprepning och leda). Är det en återkommande depression så kan du väl söka dig till vården? Kanske behöver medicin? En del blir hjälpta av psilocybin, kanske testa det. Meditation eller andligt sökande? Har du haft det innan och det har gått bra? Vänta ut det denna gången också isåfall?

Det låter för mig som att du har en depression som ligger och gror. Ta detta på allvar och sök hjälp.
Svara ärligt på detta testet, och får du höga poäng så kan detta tyda på depression: https://www.doktorn.com/artikel/test...ression-madrs/

Been there. När du börjar sitta och gråta för INGET så vet man att det är illa. Så undvik göra som mig och gå med det för länge, för jag har fortfarande problem med sömnen fast det gått över 10 år sedan jag blev frisk. Men jag är fri från sjukdomen och lever ett bra liv. Jag ser färger och jag har aldrig varit så glad och nöjd som jag är i detta nu.

Och ett till tips.

Du kanske behöver hitta något att kämpa för i ditt liv?

Lyxproblem. Tror du borde meditera lite.

Jag uppskattar att min säng är skön, att mina datorer fungerar bra, att vattnet i kranen är rent nog att jag vågar svälja, att det finns någon matvara jag fortfarande tycker är god. osv

Uppskattning är för de som lider.

Klä dig tunt, gå 1 mil fram och tillbaka, lämna telefonen hemma, gå inte in någonstans på vägen, låt dig frestas, låt dig lida. Efter det kan du nog hitta saker du är tacksam för.

Om du mediterar på känslan kan du bli tacksam utan att lida. Det räcker för mig att tänka på hur mycket man kan lida, hur det vore utan hjälp, då kan jag känna tacksamhet.

Om du tänker att andra innerst inne vill testa medeltida tortyrredskap på dig, då kan du vara tacksam att de inte gör det. Kan du inte föreställa dig smärta måste du utsätta dig för smärta, ofrivillig smärta.

Allt är bra och du ändå känner dig nedstämd och mår dåligt. Lättaste sättet att säga att du är deprimerad eller deppig utan att nedstämdheten beror på något annat!

Bipolär kanske? Då behöver man hjälp och medicin. Det är en ganska allvarlig sjukdom som tyvärr inte går att bota, jag skulle säga att det är den värsta diagnosen förutom schizofreni. Den är svår att leva med, för både de drabbade och anhöriga.

Om du uttrycker din önskan att dö och berättar om självmordsplaner kan du bli inlåst på LPT 1-4 månader. Det kanske kan ge dig en välbehövlig paus att fundera på om du kan hitta något i livet som du uppskattar. Vem vet, ett par månader bakom lås och bom kanske får dig att uppskatta friheten åtminstone.

Jo jag har redan varit i vården halva livet, inget hjälper längre. Har haft depressioner förut. Men nu känns det så jävla svart. Inte tänkt på att ta livet av mig innan.

Hur blev du "fri" från detta?