När mådde människan som bäst?

Förstod direkt att merparten skulle hänvisa till perioden när Sverige var som mest socialistiskt och politiken strävade efter ekonomisk jämställdhet.

Skulle förvåna mig om snittet av dom privilegierade är lyckligare nu i den här nyliberala härdsmältan än vad snittet av hela befolkningen var då.

Men ser man i ett större perspektiv får man gå så långt tillbaka som när människa började göra anspråk på mark, slå ner sina bopålar och hävda äganderätt. Det var då all olycka drog i gång. Före dess var man vänliga mot varandra och delade med sig av det man hade, man kunde ändå inte släpa med sig så mycket och det fanns inga markområden att kriga om.

Det ser man nu också, bara att titta på folk som sover ute eller sitter på alkisbänken, generellt väldigt snälla och vänliga människor som inte gör en fluga för när, i regel väldigt goda kamrater som delar med sig av det lilla dom har. Milsvidd skillnad från atmosfär i ett villaområde befolkat av övre medelklass, där man inte ens bjuder grannen på ett leende eller knappt hälsar och ser allt och alla som fiende om man inte registrerat sitt DNA och har rätt CV.

Ok tycker du överdriver åt bägge håll. Jakt låter ju overkill ( även om vissa i överklassen ser det som hobby) och samtigt som Foodora finns ju (vilket kabn vara bra)men jag tycker jag ser många i livsmedelsbutiker som spännande tittar runt för att finna inspiration till kvällens middag och dylikt.

Jag får för mig, utan för den skull veta, att livet kändes mer meningsfullt när det lilla blev till det stora.

Allt känns så automatiserat idag. Men jag kanske är en bakåtsträvare.

Life is best when you are busy making other plans. Now is always now. I need to call my friend before i go crazy. Tiden mellan år 2100 och 22000 blir bäst.

Jag håller med dig, men jag håller inte med dig om att jag tror det var så himla lattjolajban att springa tunt i minusgrader för att hitta dagens middag och kanske själv bli uppäten på köpet.

Jag tycker det känns lite logiskt, när man var barn var ju det mesta nytt och spännande, fanns en nyfikenhet, man visste ju knappt vem man själv var, det var nånting magiskt och fräscht över det mesta.

Idag har man ju sett gjort och hört allt flera gånger om. Livet tappar lite sin charm. Döden är närmare än dagarna vid liv.

Nu vet vi ju inte när vi dör, men jag förstår din poäng.

Ja, du har en poäng. Bara att gå sova över hos sin kompis och spela tv-spel var ju värsta grejen. Första gången man blev kär, första gången man hade sex..Ja, första allt egentligen.

Nu vet vi ju inte när vi dör, men jag förstår din poäng.

Ja, du har en poäng. Bara att få sova över hos sin kompis och spela tv-spel var ju värsta grejen. Första gången man blev kär, första gången man hade sex..Ja, första allt egentligen.

Nostalgin slår i taket.

Man ska inte dö nyfiken - förhoppningsvis finns det ännu mycket av 'första gången' kvar att pröva, trots jag lämnat tonåren en bra bit bakom mig.

Som många sagt i tråden.

Man mår nog som bäst när man har varandra och får kämpa mot elementen.

Låter ju väldigt paradoxalt.

Men tänk en värld, en perfekt värld. Där allt är perfekt.

Man skulle nog tröttna på en sekund och vilja fly för evigt

Det är precis vad en nära vän säger till mig när jag pratar för mycket gamla minnen. Seize the Day liksom. Men då tänkte man ju inte liksom på att de skulle bli just härliga minnen att se tillbaka på. Känns lite konstlat att göra saker för att det ska bli till minnen. Typ.

Exakt, inget gott utan något ont, och vice versa.

Kontraster är ett måste, och perfekt äcklas jag av.