Hur accepterar ni verkligheten?

Konstaterar hur situationen är - och gör det bästa av situationen.

Om det känns tungt, kan man tänka på att det finns många som har det mycket värre.
T ex de som lever på "Smoky mountain" soptipp där de överlever av att sortera fram t ex plast ur sopberget och sälja.
De har det INTE värst. De, som kommit dit från provinserna, blev erbjudna betald hemresa, men många tackade Nej, för där har de ännu sämre in inkomstmöjlighet...
Det är den lägsta nivån under deprimerad.
Arg är över dem, så om du inte kommer på något du blir glad av kan du tänka på något du blir arg för.
Andevärlden är INTE religiöst beroende. Det är bara vad religiösa försöker INBILLA andra för att försöka få pluspoäng.
Det många andra gör är skittråkigt.
"Överanalysera" POSITIVT istället
Jag tänker mycket t ex på sådant är roligt, intressant, spännande och hur jag kan göra en liten bit till av världen lie bättre...

Den traditionella materialisten, som omfamnar en materialistisk världsbild, tenderar att lägga alltför stor vikt vid det materiella och förbise en annan viktig dimension – det icke-materiella, som vi kan kalla universella lagar. Sinnet och kroppen styrs av dessa lagar, men de är inte obevekliga; vi kan bryta mot dem. Om vi till exempel fastnar i destruktiva tankemönster kan det leda till depression. Om vi äter ohälsosamt riskerar vi att drabbas av sjukdomar. Om vi yttrar oss sårande eller ogenomtänkt kan vi skapa konflikter och förlora relationer.

Dessa samband kan sammanfattas i det vi traditionellt kallar lagen om orsak och verkan – kausalitet, en icke-materiell princip som genomsyrar och formar vår tillvaro.

I detta sammanhang kan lidande ses som en konstruktiv vägledare. Med en attityd präglad av lärande och förbättring kan vi uppfatta lidandet som en signal som pekar ut var vi gör fel i ett kausalt samband. Det belyser våra misstag och ger oss möjlighet att korrigera vår kurs och växa.

Även om det kanske inte finns någon objektiv mening med livet, innebär det inte att vi bör ignorera detta eller ge efter för apati. Du har fortfarande ett ansvar för att ta hand om din kropp, ditt sinne och din potential att växa. Relationer att värna om, med vänner, familj och bekanta, är också viktiga. Att försumma dessa aspekter leder oundvikligen till negativa konsekvenser enligt lagen om orsak och verkan. Oavsett om du finner någon högre mening med livet eller inte, kommer effekterna av nonchalans och apati förr eller senare att göra sig påminda.

I detta avseende har du ett ansvar – ett ansvar för att ta hand om dig själv, både fysiskt och psykiskt. Negligerar du detta, kommer du att skörda ruttna och torra frukter, oavsett om du anser att livet har någon mening eller inte.

Problemet är ju ateismen som leder till denna typ av olycka. En tro ger dig något mer, alldeles oavsett om det är sant eller inte.

Japp livet suger kuk o e fett jävla svårt. De som växt upp med bra föräldrar har det lätt. För resten är det en jävla pers.

Åh det här önskar jag mig också. Men det är helt omöjligt för mig att bli religiös på det sättet tror jag. Men jag söker något att tro på på riktigt. Hade varit sån lättnad?

Har också en längre deppig period jag befinner mig i. Funderar och tänker men kommer inte fram till något vettigt.

Du behöver inte skriva en hel essä, men jag är lite nyfiken över vad du tror på.


Ibland kan jag känna så. Men vissa människor förtjänar att tro på gud enligt mig. Goda människor som kämpar och har det svårt i livet och som aldrig hade kunnat acceptera en ateistisk världsåskådning. Dessa människor upplever jag att jag vill skydda från sanningen (av vad jag upplever att sanningen är). Men det ska dock sägas att det inte är många jag känner och har känt så här för, men de finns.

Vi är nog olika. Jag hoppas kunna hitta till din världsåskådning.

Problemet för mig ligger i att det enigma vi människor är försvinner när forskare lyckas kartlägga allt mer och mer om hur över våra hjärnor fungerar. En dag, förmodligen inte under våran livstid, så kommer det ha gått så långt (det är min övertygelse iallafall) att det går att kalkylera allt vad en individ är; hur den tänker, hur den reagerar och varför den gör som den gör. Här försvinner det jag älskar med människan. Bara vetskapen om att denna dag kommer komma är tillräckligt för att jag ska känna mig nedstämd. Att det andliga ersätts av siffror och substanser. Egentligen behöver den dagen inte ens komma, det räcker med att veta att det i teorin skulle gå.

Jag vill så gärna bara slå på teven en dag och se ett nyhetsinslag om hur vi har kört fast - att vi inte kan komma längre - att det finns något obeständigt inom oss, något andligt, som det inte går att kalkylera eller mäta. Detta andliga som man så ofta fått beskrivet för sig i böcker från de stora författarna är något jag hållit hårt i och byggt en stor del av min världsbild på. Men på den senaste tiden har denna världsbild kollapsat till stora delar och det känns som om jag blivit tilldelad en riktig käftsmäll.


Hoppas på samma för dig. För egen del hoppas jag att jag är i den sinnesstämning att kunna uppskatta alla dem där sakerna. Men har man gjort det en gång så kan man väl göra det igen.

Jag gillar det tankesättet.


Jag håller med dig. Även om det känns som att man lurar hjärnan (vilket man egentligen gör) genom att exempelvis springa riktigt långt eller ta en riktigt kall dusch för att få igång lite signalsubstanser och bli gladare. Just den tanken gillar jag inte så mycket. Men i slutändan är det ju värt det.


Japp, samma här. En tro att känna sig hemma i. Och då måste det vara en tro jag helhjärtat tror på, och inget som jag desperat klänger mig fast vid bara för att känna någon trygghet.

Lurar eller utnyttjar hjärnans potential. Som att ta droger, men droger kommer ofta med bieffekter, det gör inte en joggingtur, jag är av uppfattningen att vi människor, eller åtminstone jag, måste anstränga mig för att vara lycklig, det är ju verkligen inget som bara kommer till en utan jobb.

Ibland tror jag att vi tror det är en garanti att vi ska vara lyckliga, bara för att vi har hälsan i väl behåll och pengar så det räcker.

Men det krävs oftast någon uppoffring för att få nånting tillbaka.

Men jag gillar det som finns innanför ditt huvud. Du är intressant.

Ha en fin dag.

Men exakt så. Vetenskapen börjar definitivt mer och mer likna en modern religion, iallafall den vetenskap som inte tål att ifrågasättas. Den sanna vetenskapen är den som ideligen ifrågasätts och utvecklas.. men kom ihåg, INGEN vet vad medvetande är, man TROR att det är signaler osv i hjärnan, precis som man TROR på gud osv. Man vet otroligt lite, man vet inte ens varför man sover eller vad som händer när man sover....

Låt dig inte bli deprimerad av något som inte behöver vara sant. Och religion och "gud" behöver inte vara den förenklade version man ständigt hör om "en skäggig gubbe i himmelen".

Nu är du något på spåret, vill inte ge svaren däremot tycker jag ts ska ta sig en funderare…

Vetenskapen slutar där vårt förstånd gör. Därför är det svårt att forska i vad själen är, men faktiskt verkar det ju som att den är helt sammanvävd med materien. Att vi måste existera för att universum gör det. Universum är inte som en klocka som man trodde förr. Det är mycket mer spännande.

Jag har tänkt liknande som du på sistone för livet är så kort och jag inser att det är inte mycket kvar. Jag har mycket mening i livet. Känner mig lurad på det.

Mening med livet är inte samma sak, den tror jag inte på, men önskar jag trodde på ett liv efter döden. Då skulle jag inte känna samma stress.

Har haft dessa tankar sedan jag var 6 år fast de har oftast inte styrt mig. Men man vaknar upp då och då och tänker att sanningen är att allt är meningslöst. Man får väl söva sig. Skulle vilja tycka om alkohol, då skulle allt vara fixat.

Jag förstår ändå med huvudet att jag inte kan bedöma om vi kan finnas efter döden, men känslorna har sagt att jag inte tror på något. Man bestämmer verkligen inte själv.

Jag tror samtidigt på övernaturliga saker. Jag har ingen sammanhängande teori om livet. Ibland tröstar det mig att jag tror på något, men jag kan aldrig tro på något större. Hela universum kommer att dö. Det känns ju för jävligt.

Ja, det har du nog rätt i. Också rätt i att droger fungerar på samma sätt. Jag gissar att man måste spela det biologiska spelet för att kunna må bra, det räcker inte att enbart tänka sig till lycka. Även om ens tankebanor också är viktiga såklart.


Kom faktiskt fram till något nytt när jag grubblade på den här frågan igår. Jag kom fram till att frågan egentligen kanske inte betyder något och därför är det lönlöst att försöka svara på den, iallafall med den syn på verkligheten som jag har.

Jag tänker att mening som begrepp bara är ett påfund av våra nyckfulla hjärnor. För vad betyder ens mening? Hur definierar man det? En person som tror på gud kan möjligen svara på frågan: gud är meningen. Men för en ateist eller agnostiker (och även religiösa som säger att det finns en mening med allt) blir frågan svårare att svara på, eller omöjlig.

För att något ska ha en mening så måste det finnas något som är meningslöst - och vice versa. I en värld där alla är snälla så skulle ordet snäll helt tappa sin innebörd. Det skulle inte betyda något då det inte finns några som är elaka. Dessa begrepp är beroende av varandra, på samma sätt som lång och kort, tjock och smal.

Så om ALLT är meningslöst i universum så innebär det också att inget är meningslöst. För ordet betyder ingenting. En person (som för fram detta argument) måste alltså kunna peka på något som har en mening för att kunna säga att livet är meningslöst. Kan denne inte det så är påståendet att livet är meningslöst intetsägande. Det betyder absolut ingenting. Det är många som brukar säga: ”inget spelar någon roll för du är ändå död om 100 år”. Så vad finns det för något som spelar någon roll? Något måste det finnas, för annars betyder den meningen ingenting.

Så de som menar på att livet är meningslöst måste alltså tycka att det finns något som är meningsfullt - om det är getter, stora gasmoln 70 000 ljusår bort ifrån oss eller soffor är egentligen helt oväsentligt för min del. Jag själv ser ingen mening i det, alltså förstår jag inte begreppet ”mening” överhuvudtaget. Det existerar bara i mitt dumma huvud, ett snedsteg i evolutionen.

Så den som säger att allt är meningslöst har egentligen lika fel som den som säger emot, är min uppfattning. Då är frågan, om jag kan se på en sak på två olika sätt, som båda är lika irrationella och lika fel, vilket sätt väljer jag? Det sätt som får mig att må bra eller det sätt som får mig att må dåligt? Det blir lätt att svara på den frågan.

I den bästa utav världar så hade jag levt utan idén av en mening och meningslöshet, då det bara är irrationellt. Men kan man verkligen leva på det sättet, är det mänskligt? Kan denna tanke verkligen göra avtryck i hela ens medvetande och kropp (i brist på bättre ord). Jag kan nog aldrig leva på det sättet fullt ut, men jag kan fortfarande gå med denna tanke i bakhuvudet - och den kan nog göra ett visst avtryck, även om den aldrig helt kan slå ut idén om mening och meningslöshet som verkar vara inprogrammerad i oss. Jag får acceptera det som en begränsning i människan.

Vet inte, jag tycker det var ett intressant sätt att se på saken. Det kändes rätt när det kom till mig och jag kan ändå känna en tillfredsställelse i den förklaringen. Raderar man mening ur livet så ska man också radera meningslöshet ur livet. Att göra annat vore irrationellt och dessutom ett onödigt självplågande (kanske inte självplågande för alla men det förblir irrationellt iallafall).

Tror man på en mening så slipper man denna fråga helt och hållet. Allra värst måste det vara för dem som tycker att gasmolnen 70 000 ljusår bort är meningsfulla men att livet är meningslöst. Då blir livet inte särskilt mycket värt. Men dessa är nog i en kraftig minoritet.

Känns ändå bättre än på länge (fortfarande inte bra men bättre). Detta känns som något jag kan bygga vidare på. Är ju en helt ny tanke för mig men gissar på att jag inte är den första som har tänkt den. Ska låta den bearbetas lite, men hittills har jag inte kunnat hitta några fel i denna verklighetsuppfattning.

Jag är ju nyfiken på hur allt detta låter i era öron? Är det en sinnessjuk mans flummerier eller låter det rimligt att tänka så här?

Det verkar som att du fastnar i ältande, och att du mår jäkligt dåligt av det.
Du kommer antagligen inte få något slutgiltigt "svar" genom ältandet som kommer göra dig lycklig. Försök i stället att acceptera din känsla, och låt den ta plats. Testa att inte bemöta den med tankar