Hur accepterar ni verkligheten?

Vi är väldigt olika måste jag säga.

Själv finner jag det vackra och härliga i vetenskapen och världen som den är. Att förstå varför vi uppskattar musik och då finna den musik som jag älskar att lyssna på samtidigt som jag känner hur den resonerar med mig och min kropp.

Så det du blir deprimerad av blir jag lycklig och upprymd av. Lite så verkar det.

Det som jag kan tycka är lite tungt emellanåt är att vi trots allt låter folk komma undan med sin tro på falska religioner och gudar som man vet inte finns. De flesta av dem är det faktiskt mycket synd om för de får aldrig en rättvis möjlighet att förstå världen på riktigt.

Vanligtvis brukar jag må bra, visst har jag mina toppar och dalar men så är det ju för nästan alla människor. Men på senaste tiden har det inte känts bra, jag har faktiskt mått riktigt dåligt. Noll livsglädje och en saknad av känslor i alla dess former, negativa som positiva. En sinnesstämning som bäst kan liknas med apati.

Med allt vad vetenskapen har upptäckt de senaste ~100 åren så känns livet bra meningslöst. Vi är helt och hållet gjorda av materia, alla våra tankar och känslor, allt vad vi kallar personlighet. Själen som man så gärna vill tro på är enbart en illusion, den existerar inte (bara denna tanke känns naturvidrig). Det finns absolut ingen anledning (enligt mig) att tro på ett liv efter detta, eller ens en större mening. Medvetandet är vår hjärna, när hjärnan dör dör medvetandet. Forskningen har totalt massakerat allt det som vi människor vill (läs:behöver) tro på för att orka med vardagen. Kärlek är bara substanser i hjärnan, likaså musik, likaså allt som ger en en känsla av något större i livet. Vi är primitiva djur i mångt och mycket.

För att överhuvudtaget fungera så måste man förtrycka det vetenskapen har visat för att försöka bibehålla lite av den romans och försköning som hjärnan skapar åt en i livet. Bara vetskapen om att det är så här det förhåller sig får mig att vilja trycka av hagelbössan mot ansiktet bara för att slippa eländet. Att låtsas som att 2+2 är lika med 3 när vetenskapen alltid visar att svaret är 4 - trots att människan så desperat vill ha svaret till 3 för att kunna fortsätta leva på sin illusion om att det finns något större, bortom allt det materiella. Men vetenskapen bryr sig inte om någons känslor.

Ofta önskar jag bara att jag fötts med en annan hjärna, en hjärna som inte måste överanalysera allt. Att bara kunna leva livet utan att reflektera över frågor som är alldeles för stora för en själv, att istället kunna fokusera på det som många andra människor gör: jobb, familj, dokusåpor, kändisrättegångar, nästa utekväll, nästa resemål, tvätten, hyran, fiske.

Men egentligen så önskar jag nog mig allra mest att jag trodde på gud. Att vara kristen och vara helt säker på att man får träffa sina nära och kära efter döden, ja det måste vara något av det absolut härligaste man kan uppleva som människa. Sedan spelar det ingen roll om det nu skulle vara så att det man tror på är falskt, jag hade tagit emot denna tron med öppna armar oavsett. Men tyvärr har vetenskapen dödat allt mitt hopp.

Förhoppningsvis vis tar jag mig ur denna skit snart, och kan börja leva igen. Just nu kände jag bara att jag behövde skriva av mig, för det har blivit outhärdligt.

Brukar ni hamna i liknande tankegångar? Hur hanterar ni dem? Menar specifikt det jag beskriver, att man måste låtsas som att det finns en romantik och skönhet bortom det materiella, fast man vet att så inte är fallet. Att allt inom oss i själva verket bara är substanser och nerver. Att musikens verkan på oss är sjukt oromantisk när man väl börjat gräva i hur det egentligen fungerar. Likaså kärlekens. Likaså allt annat som känns förskönat och upphöjt. Allt är bara hjärnspöken.

Nej, fan vad det suger att tänka så här. Livet känns helt värdelöst. Har lust att bara fylla hela näsan med kokain och komma ifrån allt. Men det borde väl gå över. Romantiken måste komma tillbaka, även fast jag vet att den är falsk. Utan den är det svårt att leva, såvida man inte har Aspergers. Har man det kan man nog lättare acceptera verkligheten för vad den är. Men jag kan inte det. Jag vill kunna tro på något större. Vi behöver romantiken, det upphöjda. Fast det är en illusion.

Du kanske borde börja i rätt ände då?
Vad innebär religion för människan?
Det är ett sätt att hantera människor i grupp.

Ta 1000st nyfödda, sätt dem på en öde ö och återvänd när de blivit vuxna.

Det enda du kan vara säker på är att de har uppfunnit en egen religion, för att ha några pekpinnar att leva efter, för annars skulle människorna gå runt som det dom är, dvs djur.

Så när du säger att du inte tror på något (det gör inte jag heller) så ska du ändå komma ihåg att det delvis är det som tagit oss hit idag.

Människor behöver något att enas över, skulle du radera all religion idag så kommer det fram i en ny skepnad imorgon.

Ja, det har du nog rätt i. Också rätt i att droger fungerar på samma sätt. Jag gissar att man måste spela det biologiska spelet för att kunna må bra, det räcker inte att enbart tänka sig till lycka. Även om ens tankebanor också är viktiga såklart.



Kom faktiskt fram till något nytt när jag grubblade på den här frågan igår. Jag kom fram till att frågan egentligen kanske inte betyder något och därför är det lönlöst att försöka svara på den, iallafall med den syn på verkligheten som jag har.

Jag tänker att mening som begrepp bara är ett påfund av våra nyckfulla hjärnor. För vad betyder ens mening? Hur definierar man det? En person som tror på gud kan möjligen svara på frågan: gud är meningen. Men för en ateist eller agnostiker (och även religiösa som säger att det finns en mening med allt) blir frågan svårare att svara på, eller omöjlig.

För att något ska ha en mening så måste det finnas något som är meningslöst - och vice versa. I en värld där alla är snälla så skulle ordet snäll helt tappa sin innebörd. Det skulle inte betyda något då det inte finns några som är elaka. Dessa begrepp är beroende av varandra, på samma sätt som lång och kort, tjock och smal.

Så om ALLT är meningslöst i universum så innebär det också att inget är meningslöst. För ordet betyder ingenting. En person (som för fram detta argument) måste alltså kunna peka på något som har en mening för att kunna säga att livet är meningslöst. Kan denne inte det så är påståendet att livet är meningslöst intetsägande. Det betyder absolut ingenting. Det är många som brukar säga: ”inget spelar någon roll för du är ändå död om 100 år”. Så vad finns det för något som spelar någon roll? Något måste det finnas, för annars betyder den meningen ingenting.

Så de som menar på att livet är meningslöst måste alltså tycka att det finns något som är meningsfullt - om det är getter, stora gasmoln 70 000 ljusår bort ifrån oss eller soffor är egentligen helt oväsentligt för min del. Jag själv ser ingen mening i det, alltså förstår jag inte begreppet ”mening” överhuvudtaget. Det existerar bara i mitt dumma huvud, ett snedsteg i evolutionen.

Så den som säger att allt är meningslöst har egentligen lika fel som den som säger emot, är min uppfattning. Då är frågan, om jag kan se på en sak på två olika sätt, som båda är lika irrationella och lika fel, vilket sätt väljer jag? Det sätt som får mig att må bra eller det sätt som får mig att må dåligt? Det blir lätt att svara på den frågan.

I den bästa utav världar så hade jag levt utan idén av en mening och meningslöshet, då det bara är irrationellt. Men kan man verkligen leva på det sättet, är det mänskligt? Kan denna tanke verkligen göra avtryck i hela ens medvetande och kropp (i brist på bättre ord). Jag kan nog aldrig leva på det sättet fullt ut, men jag kan fortfarande gå med denna tanke i bakhuvudet - och den kan nog göra ett visst avtryck, även om den aldrig helt kan slå ut idén om mening och meningslöshet som verkar vara inprogrammerad i oss. Jag får acceptera det som en begränsning i människan.

Vet inte, jag tycker det var ett intressant sätt att se på saken. Det kändes rätt när det kom till mig och jag kan ändå känna en tillfredsställelse i den förklaringen. Raderar man mening ur livet så ska man också radera meningslöshet ur livet. Att göra annat vore irrationellt och dessutom ett onödigt självplågande (kanske inte självplågande för alla men det förblir irrationellt iallafall).

Tror man på en mening så slipper man denna fråga helt och hållet. Allra värst måste det vara för dem som tycker att gasmolnen 70 000 ljusår bort är meningsfulla men att livet är meningslöst. Då blir livet inte särskilt mycket värt. Men dessa är nog i en kraftig minoritet.

Känns ändå bättre än på länge (fortfarande inte bra men bättre). Detta känns som något jag kan bygga vidare på. Är ju en helt ny tanke för mig men gissar på att jag inte är den första som har tänkt den. Ska låta den bearbetas lite, men hittills har jag inte kunnat hitta några fel i denna verklighetsuppfattning.

Jag är ju nyfiken på hur allt detta låter i era öron? Är det en sinnessjuk mans flummerier eller låter det rimligt att tänka så här?

Jag har talat ur rätt ände. Jag vet var religion innebär, vad det har gjort för människan och samhället bla bla bla.

Vi är inte nyfödda på en öde ö. Vi har kunskap och vet därför vad som är sant och falskt, vad som är bra och dåligt. Så idag kan vi enas om det som är bra och har med verkligheten att göra. Speciellt när de stora sagoreligionerna är så dåliga för oss, omoderna och dessutom uppvisar extremt dålig moral så finns det bara dåligt med att hålla kvar vid dem. Det är därför det kan tynga mig det jag skrev.

Du behöver inte läxa upp mig över något som jag har stor kunskap om. Svara bara på topic istället.

Det gjorde jag oxå.
Du hänger upp dig på att det är påhittat, men du glömmer att man hittade på det när vetenskapen knappt ens var uppfunnen.

D
Sen så är ju 99% av sagorna egentligen metaforer för något annat.

Vadå hänger upp mig på? Det har ju med allt att göra i det jag beskriver att jag känner i förhållande till topic. Har du läst topic ens?

Jo... och?

Ja, det är ju inte du som startat tråden, så jag svarade på ditt inlägg.

Det vore enklare att föra ett samtal genom att skriva vad det är som du opponerar dig emot?

Men det är obegripligt vad du grinar om. Mitt första inlägg här i tråden så svarar jag på topic. Sen skriver du ett inlägg på det och egentligen så förstår jag inte vad du jiddrar om. Det låter som att du försöker läxa upp mig om något.

Det jag skrev i mitt första inlägg handlar om vad jag finner vara positiv energi och sen avslutar jag med vad jag finner tyngande. Jag är också mycket tydligt med varför det tynger mig.

Då börjar du bubbla om att jag ska börja i rätt ände. Vadå rätt ändå. Vad handlar det om? Du kan väl flytta om styckena i mitt inlägg om det får dig att må bättre.


Ah, det blir obegripligt vad du trasslar om. Har jag fel om vad jag känner? Tror du inte jag vet vad som känns positivet och negativt för mig?

Jag har inte argumentet över vad du känner, utan om vad religion ”är” för de flesta människor.

Men varför citerar du mig då och skriver som om att jag har skrivit någon som är fel?