Ex har förstört min sjävbild

Kommer kanske vara ett virrigt inlägg igen, ursäkta i förväg. Bakgrunden är jag, kvinna, nästan 30, och mitt ex, man, ca 4 år yngre. Jag har autism.
Är heller inte säker på om tråden är rätt placerad. Flytta gärna ifall så är fallet.

Det tog slut för kanske en månad sen. Vårt förhållande varade i 5 år, i huvudsak på distans. (Långdistansförhållanden och hur "riktiga" de är är inte intressant för mig, kommer från en sjöfararfamilj och det funkade. Tiden isär för mina föräldrar var ofta längre än tiden som gick mellan våra träffar.)

Har accepterat att det är slut, men det som stör mig och smärtar mest nu är att han har bestämt sig för att jag är någon slags mästermanipulatör som bara hade till livsuppgift att få honom att känna sig för jävlig men samtidigt också inte lämna mig.

Kan inte påstå att jag är någon sorts perfekt liten ängel, men allt jag har gjort, har varit att säga ifrån när saker känts fel, bett honom att (inte) göra vissa saker, och blivit upprörd då det kommit fram att han ljugit för den 345854e gången. Aldrig har jag försökt tvinga honom att ge upp någon hobby eller intresse, försökt isolera honom från släkt/vänner, tvingat honom att göra något mot sin vilja, eller vad annat elakt man nu kan tänka sig.
Har alltid stöttat honom även då han gjort konstiga livsval eller då han behövt extra stöd och hjälp i sitt liv för vad där nu sen var för orsak.

I hans åsikt har jag aldrig brytt mig om hans känslor. Jag gjorde mitt bästa för att bli bättre på det med, ställde frågor om hans dag, intressen, vad han haft för sig, och så vidare. Men trots det pratade han aldrig om vad som jag gjorde fel före det hade svällt upp till ett stort problem. Då brukade han bli elak och förklara hur allt är mitt fel, jag bryr mig inte, han vågar inte tala ut för att jag beter mig dåligt, och så vidare.

Det brukade få mig att bli väldigt upprörd med. Här har jag gått veckovis i tron att allt var ok. Att jag börjat bli bättre. Och sen mitt i allt, ett proverbialt slag i ansiktet följt av en lång lista med allt som är fel och elakt med mig och hur det "nästan är som att jag gör allt det här med flit."
Dessutom var jag tydligen väldigt dålig på att respektera boundaries, men från var jag satt, så hade han aldrig diskuterat dem med mig? Det var som att han beslöt att "inga samtal på torsdagar", jag i min dumhet ber om ett samtal på en torsdag, och han blir arg för att "hur vågar du, inga samtal på torsdagar! Det beslöt jag i går. Du borde ha vetat"

Jag brukade be honom om att snälla ta upp saker tidigare, eller åtminstone en sak i taget, men det var "förminskning och manipulation" från min sida och således också elakt.
Stressen från dehär grälen fick mig ofta att gå in i sk shutdowns, vilket tydligen också var manipulation, för nu måste ju *han* trösta mig och inte andra vägen runt. Sen efter det var allt tydligen ok igen.

Den sista tiden innan det tog slut var han hos mig på besök från sitt hemland. Vi hade en fantastisk tid tillsammans. Gick ut och gjorde roliga saker, han gjorde planer om att komma tillbaks igen vid jul, vi diskuterade planer på att jag skulle åka dit ett varv med. Det verkade bra. Knappt en vecka senare var det slut. Han begärde no-contact och jag har respekterat det.

Det har fått mig att bli mycket ångestfylld. Är jag verkligen någon sorts manipulerings-gaslight-stonewall-monster som är inkapabelt att älska och förstå andra människor? Hur slutar jag vara såhär? Vad är det för fel på mig? Jag har aldrig velat skada andra människor så det här har varit extremt svårt för mig. Det gör också ont att 5 år tillsammans blir omvandlat till någon sort skräckhistoria där jag är den värsta människan som någonsin funnits, när jag aldrig med flit hade för avsikt att det skulle bli såhär.

Går i terapi. Vad borde jag ta upp under mitt nästa möte? Finns det något specifikt jag borde fråga efter?
Tack på förhand.

Var glad att du slipper honom, han låter som en omogen rövhatt. Nu vet du att du INTE letar efter någon som manipulerar eller kommunicerar på en tonårings-nivå, till nästa gång.

Det är vanligt att känna så när man varit tillsammans med en narcissist, förstå att du inte är problemet utan han har manipulerat dig till att tro att det är du som är den människan han är.

Han kommer höra av sig igen, det du ska göra är att ta bort han överallt, blocka och inte ens bry dig ett skvatt om vad den människan har att komma med.

Det har bara gått en månad än sålänge så du kommer förmodligen känna så här ett tag men det går över med tiden, se bara till att blocka och ignorera alla hans framtida försök att få tag i dig annars är du körd igen.

Dejta inte invandrare så får du bättre självkänsla.

Är ditt ex neurotypisk?

Är lite så jag försöker intala mig själv. Det behövs absolut någon som kan prata öppet och som inte ljuger om allt och inget. Var dum nog att förlåta ljugandet för att det var ju bara om småskit i de flesta fallen, men i efterhand så är det ju faktiskt ganska respektlöst.


Har svårt att tro han är narcissist, men någonting där uppe på hjärnkontoret är definitivt felvaggat. Kan hända att det bara är "unghet och dumhet", men det gör ju inte saken bättre på något vis i världen. Tänker absolut hålla fast vid no contact eftersom detta helt klart inte är bra för mig, och knappast för honom heller.

Önskar bara att det inte lyckats bita sig fast så här. Känner mig ibland som att kanske borde jag bara skaffa de där 12 katterna och en liten stuga vid skogens slut, så att jag inte av misstag förstör någon annan. Det är för jävligt.


Han var inte invandrare, utan bodde i ett annat nordeuropeiskt land. Således lika mycket europé som jag.


Han hade ingen formell diagnos, men han misstänkte ofta att han hade något ADHD-liknande.

Har varit i en liknande situation med en kompis, inte nära vän. Han tolkar mig fel, han tolkar allt negativt. Han skojar med mig, men när jag skojar tillbaka blir han arg och tror jag säger allt på allvar. Så jag får inse att han läser in saker negativt jag aldrig sagt. Och måste vara extremt tydlig. Nej, det är inte ditt fel. Denne kompis är en dampunge.

Du raring... Du är inget av det där. Men han är! Vanlig taktik i psykiskt våld att de skyller och projicerar egna problem på den de utsätter. Han har väl säkert vänt din autism mot dig också.

Det kommer ta tid och det kommer bli jobbigt men du kommer komma ur detta. Självkärlek är svårt, men det är där du behöver börja.

I terapin kunde du ju visa detta du skrivit här. Kom bara ihåg att kvinnor som är terapeuter ofta vänder sig mot offret. Var rädd om dig i terapin, den ska vara en hjälp, inte stjälpa dig mer.

Försiktig kram

Har du haft en vanlig normal relation innan denna, så att säga fler erfarenheter än en?

Terapin kommer gå jättebra!

Du skulle också kunna om du vågar prata med någon vän som du känner bryr sig om dig över visa ämnen som du undrar över specifikt relaterat till din relation och hur det gått

Hur kan jag förstå mig själv bättre?
Vilka vertyg eller metoder kan jag eller bör jag lära mig för att förstå min omvärld bättre?
Kan vanlig träning hjälpa?
Kan husdjur ge en lugnande effekt?
Kommer jag må bättre efter 1 månad, 3 månader och 6 månder från idag?
Vad skulle kunna ha hänt med min självbild om jag har blivit utsatt för en toxisk eller narcisstisk person?
Vilka metoder finns för att förbättra sin självbild?
Hur kan jag skydda min självbild / självkänsla från falska anklagelser som inte stämmer?

Känner ganska mycket igen mig i det här. Kanske han egentligen inte förstod min autism lika väl som han påstod, utan antog att jag inte är kapabel att skoja eller förstå sarkasm. Det är ju en stereotyp om ASD-människor än i denna dag. Skulle ju förklara en hel del, egentligen. Tackar för det perspektivet.



Det verkar nog lite som att han låtit sina egna osäkerhetskänslor och bekymmer gå ut över mig, jo.
Han hade lite svårt att hitta sin plats här i världen, så vad är då bättre än någon som är i en ännu sämre position? Känns lite fult att tänka så. Lite som om han kanske hade rätt om mig sen iallafall.

Har en väldigt bra terapeut som verkligen försöker förstå och få mig att bli en bättre version av mig själv. Berättade ungefär vad jag skrivit här till henne, och hennes åsikt är inte helt olik vad vissa människor här också har skrivit. Är dock fortfarande svårt att reda ut vad som är sant och vad som är en gringubbes fria fantasier. Kommer väl med tiden det med.




Har endast haft två förhållanden innan detta. Det första var med en väldigt ohälsosam typ (aktivt elak och manipulativ, brukade säga att ingen någonsin skulle älska mig igen ifall han lämnade mig, tvingade sig på mig sexuellt, var allmänt dålig på alla vis i världen. Tog år att våga dejta igen efter det.)
Det andra var helt ok, men vi bara passade inte ihop.
Det var ungefär fem år mellan det andra och början av det nyligen brutna förhållandet. Förhoppningsvis blir det inte lika länge denna gången. Bara bättre.
De där frågorna var väldigt bra och jag ska ta mig en djup funderare på dem alla. Tackar!