Kommer kanske vara ett virrigt inlägg igen, ursäkta i förväg. Bakgrunden är jag, kvinna, nästan 30, och mitt ex, man, ca 4 år yngre. Jag har autism.
Är heller inte säker på om tråden är rätt placerad. Flytta gärna ifall så är fallet.
Det tog slut för kanske en månad sen. Vårt förhållande varade i 5 år, i huvudsak på distans. (Långdistansförhållanden och hur "riktiga" de är är inte intressant för mig, kommer från en sjöfararfamilj och det funkade. Tiden isär för mina föräldrar var ofta längre än tiden som gick mellan våra träffar.)
Har accepterat att det är slut, men det som stör mig och smärtar mest nu är att han har bestämt sig för att jag är någon slags mästermanipulatör som bara hade till livsuppgift att få honom att känna sig för jävlig men samtidigt också inte lämna mig.
Kan inte påstå att jag är någon sorts perfekt liten ängel, men allt jag har gjort, har varit att säga ifrån när saker känts fel, bett honom att (inte) göra vissa saker, och blivit upprörd då det kommit fram att han ljugit för den 345854e gången. Aldrig har jag försökt tvinga honom att ge upp någon hobby eller intresse, försökt isolera honom från släkt/vänner, tvingat honom att göra något mot sin vilja, eller vad annat elakt man nu kan tänka sig.
Har alltid stöttat honom även då han gjort konstiga livsval eller då han behövt extra stöd och hjälp i sitt liv för vad där nu sen var för orsak.
I hans åsikt har jag aldrig brytt mig om hans känslor. Jag gjorde mitt bästa för att bli bättre på det med, ställde frågor om hans dag, intressen, vad han haft för sig, och så vidare. Men trots det pratade han aldrig om vad som jag gjorde fel före det hade svällt upp till ett stort problem. Då brukade han bli elak och förklara hur allt är mitt fel, jag bryr mig inte, han vågar inte tala ut för att jag beter mig dåligt, och så vidare.
Det brukade få mig att bli väldigt upprörd med. Här har jag gått veckovis i tron att allt var ok. Att jag börjat bli bättre. Och sen mitt i allt, ett proverbialt slag i ansiktet följt av en lång lista med allt som är fel och elakt med mig och hur det "nästan är som att jag gör allt det här med flit."
Dessutom var jag tydligen väldigt dålig på att respektera boundaries, men från var jag satt, så hade han aldrig diskuterat dem med mig? Det var som att han beslöt att "inga samtal på torsdagar", jag i min dumhet ber om ett samtal på en torsdag, och han blir arg för att "hur vågar du, inga samtal på torsdagar! Det beslöt jag i går. Du borde ha vetat"
Jag brukade be honom om att snälla ta upp saker tidigare, eller åtminstone en sak i taget, men det var "förminskning och manipulation" från min sida och således också elakt.
Stressen från dehär grälen fick mig ofta att gå in i sk shutdowns, vilket tydligen också var manipulation, för nu måste ju *han* trösta mig och inte andra vägen runt. Sen efter det var allt tydligen ok igen.
Den sista tiden innan det tog slut var han hos mig på besök från sitt hemland. Vi hade en fantastisk tid tillsammans. Gick ut och gjorde roliga saker, han gjorde planer om att komma tillbaks igen vid jul, vi diskuterade planer på att jag skulle åka dit ett varv med. Det verkade bra. Knappt en vecka senare var det slut. Han begärde no-contact och jag har respekterat det.
Det har fått mig att bli mycket ångestfylld. Är jag verkligen någon sorts manipulerings-gaslight-stonewall-monster som är inkapabelt att älska och förstå andra människor? Hur slutar jag vara såhär? Vad är det för fel på mig? Jag har aldrig velat skada andra människor så det här har varit extremt svårt för mig. Det gör också ont att 5 år tillsammans blir omvandlat till någon sort skräckhistoria där jag är den värsta människan som någonsin funnits, när jag aldrig med flit hade för avsikt att det skulle bli såhär.
Går i terapi. Vad borde jag ta upp under mitt nästa möte? Finns det något specifikt jag borde fråga efter?
Tack på förhand.
Är heller inte säker på om tråden är rätt placerad. Flytta gärna ifall så är fallet.
Det tog slut för kanske en månad sen. Vårt förhållande varade i 5 år, i huvudsak på distans. (Långdistansförhållanden och hur "riktiga" de är är inte intressant för mig, kommer från en sjöfararfamilj och det funkade. Tiden isär för mina föräldrar var ofta längre än tiden som gick mellan våra träffar.)
Har accepterat att det är slut, men det som stör mig och smärtar mest nu är att han har bestämt sig för att jag är någon slags mästermanipulatör som bara hade till livsuppgift att få honom att känna sig för jävlig men samtidigt också inte lämna mig.
Kan inte påstå att jag är någon sorts perfekt liten ängel, men allt jag har gjort, har varit att säga ifrån när saker känts fel, bett honom att (inte) göra vissa saker, och blivit upprörd då det kommit fram att han ljugit för den 345854e gången. Aldrig har jag försökt tvinga honom att ge upp någon hobby eller intresse, försökt isolera honom från släkt/vänner, tvingat honom att göra något mot sin vilja, eller vad annat elakt man nu kan tänka sig.
Har alltid stöttat honom även då han gjort konstiga livsval eller då han behövt extra stöd och hjälp i sitt liv för vad där nu sen var för orsak.
I hans åsikt har jag aldrig brytt mig om hans känslor. Jag gjorde mitt bästa för att bli bättre på det med, ställde frågor om hans dag, intressen, vad han haft för sig, och så vidare. Men trots det pratade han aldrig om vad som jag gjorde fel före det hade svällt upp till ett stort problem. Då brukade han bli elak och förklara hur allt är mitt fel, jag bryr mig inte, han vågar inte tala ut för att jag beter mig dåligt, och så vidare.
Det brukade få mig att bli väldigt upprörd med. Här har jag gått veckovis i tron att allt var ok. Att jag börjat bli bättre. Och sen mitt i allt, ett proverbialt slag i ansiktet följt av en lång lista med allt som är fel och elakt med mig och hur det "nästan är som att jag gör allt det här med flit."
Dessutom var jag tydligen väldigt dålig på att respektera boundaries, men från var jag satt, så hade han aldrig diskuterat dem med mig? Det var som att han beslöt att "inga samtal på torsdagar", jag i min dumhet ber om ett samtal på en torsdag, och han blir arg för att "hur vågar du, inga samtal på torsdagar! Det beslöt jag i går. Du borde ha vetat"
Jag brukade be honom om att snälla ta upp saker tidigare, eller åtminstone en sak i taget, men det var "förminskning och manipulation" från min sida och således också elakt.
Stressen från dehär grälen fick mig ofta att gå in i sk shutdowns, vilket tydligen också var manipulation, för nu måste ju *han* trösta mig och inte andra vägen runt. Sen efter det var allt tydligen ok igen.
Den sista tiden innan det tog slut var han hos mig på besök från sitt hemland. Vi hade en fantastisk tid tillsammans. Gick ut och gjorde roliga saker, han gjorde planer om att komma tillbaks igen vid jul, vi diskuterade planer på att jag skulle åka dit ett varv med. Det verkade bra. Knappt en vecka senare var det slut. Han begärde no-contact och jag har respekterat det.
Det har fått mig att bli mycket ångestfylld. Är jag verkligen någon sorts manipulerings-gaslight-stonewall-monster som är inkapabelt att älska och förstå andra människor? Hur slutar jag vara såhär? Vad är det för fel på mig? Jag har aldrig velat skada andra människor så det här har varit extremt svårt för mig. Det gör också ont att 5 år tillsammans blir omvandlat till någon sort skräckhistoria där jag är den värsta människan som någonsin funnits, när jag aldrig med flit hade för avsikt att det skulle bli såhär.
Går i terapi. Vad borde jag ta upp under mitt nästa möte? Finns det något specifikt jag borde fråga efter?
Tack på förhand.
