Ångest över döden och självbilden

Jag tror att många här med mig kan ha ångest/svårt med tankar på döden ibland. Jag kan ligga vaken på natten och tänka på hur outhärdlig tanken på döden är.

I min livshistoria har jag nästan hela livet haft svårt att acceptera mig själv och därmed att ta vara på livet när det pågick.

Jag ville som barn vara en annan för jag skämdes så över min personlighet, jag var utan jämnåriga vänner i ungdomen,
Jag hamnade på efterkälken i livet på grund av denna depression. Jag utbildade mig inte och gjorde kul saker som andra. Vilket jag försöker göra nu.
sedan ville jag se ut som en Barbiedocka för att kompensera, gå tillbaka i tiden och rätta allt som blivit fel. (vilket är noll möjlighet)

Jag tror och antar att jag har svårt att acceptera döden för att min självbild inte varit helt hundra.

Kan man acceptera att man ska dö en gång även om inte är exakt som man vill eller är nöjd med hur man levt? (även om man har större chans att i nuet leva som man vill)

Nu är jag på en ganska bra plats ändå, men har ibland en gnagande känsla av otillräcklighet (av att man inte är så nöjd) eller vad man ska kalla det?
Man har ju haft och har lite utseendeideal i huvudet av att ha haft för mycket skärmtid. Men jag var avundsjuk på andra redan som barn, var inte nöjd med hur jag såg ut även om jag ser normal ut.
Vissa val i livet skäms jag över, hur jag behandlar mig själv och andra.

Vill gärna höra era berättelser om hur ni överkom er själva och era problem.
Det nya året 2025 måste ju ändå bli vår glow-up, eller hur?

Tänker väldigt mycket på livet och dess betydelse. Vem det har betydelse för och varför jag ens ska vara vid liv. Jag närmar mig en ålder där jag börjar falla sönder, och det ska man acceptera. Det ska kännas okej. Men det är ett groteskt straff mot mitt medvetande, och jag finner hela cykeln av födelse och död absurd.

Jag plågar mig själv med olika scenarier av hur mitt liv hade kunnat utspela sig. Om jag flyttat utomlands, om jag följt min konstnärliga ådra, om jag följt min byråkratiska ådra, och så vidare.

Det gäller att släppa hur livet har varit.. Jag förstår att det är lätt att säga. Men det viktiga är fokusera på det man har framför sig.

Släpp också tankar på hur saker måste var för att vara bra. Om du har en lugn dag, ätit gott, inte bråkat med någon och att du på kvällen kanske ser en bra film, tar en promenad med någon och avslutar dagen med en bok en stund innan du somnar. Då har du haft en bra dag som du ska vara nöjd med.

Lär dig att uppskatta det och sträva efter detta.

Jag ser döden som en befrielse, med tanke på allt jag har varit med om. Att leva känns okej men döden känns inte skrämmande över huvud taget. Du kanske borde skaffa dig en tro eller engagera dig i något spirituellt?

Försöksätta fingret på problemet. Allt det du pratar om kokar ner till en sak. Vad?

Jag tycker också det är dumt att vi kommer nå vårt bäst före datum och sakta bli äldre, skrynkliga, dementa och till sist dö. När jag var tonåringen tyckte jag det var väldigt tragiskt, men jag kom senare fram till att det inte är så tragiskt ändå. Om det nu är möjligt att leva för evigt vet jag inte, men rent teoretiskt ser jag inte mer hinder en hopplöst mycket arbete. Man kanske har chansen. Folk söker inte efter evigt (jordligt) liv. Alltså bryr de sig inte. Då är det inte längre så tragiskt. Jag rationaliserar (med min enorma hybris och ego) att folk väljer att bli gamla och dö. Om de inte söker evigt liv är de fan självmordsbenägna. Med denna vy så upplever jag inte att det är något problem med döden. Självklart ska folk få ta sitt liv så länge det inte skadar någon, speciellt om det är naturligt och billigt. "He carves his stone" den låten sätter fingret på vad man gör här i livet, man ristar vad det ska stå på gravstenen. Skaffa familj. bli forskare, bli porrsurfare, vad folk nu vill göra med sina liv.

Vad försöker jag säga med det? Problem är det när man vill motsatsen till vad som är möjligt, så problem kan lösa sig när man ändrar perspektiv.

Det där du känner, att du skulle vara ful och otillräcklig, dum och whatever. Varför känner du så? Är du en hjärntvättat däggdjur som fått för sig att bli en prinsessa, jurist, kirurg och mamma. Är vi inte all typ hjärntvättade apor? Minns fortfarande citat från ett TEDx tal, "We need to transition from smart monkeys, to conscious human beings.".

Bara sluta ta det så seriöst och gå och lägg dig.

.

Jag brydde mig mycket om andra länge, i alla avseenden. Jag blev deprimerad och det var nog rätt illa. Många månader la ja mig i badkaret och grät en stund. Funderade nog på att dö ett par gånger. Kanske 10 år sen nu?

Men ja, sen dess har jag väl insett att man kan aldrig jämföra sig själv med någon annan, man kan bara jämföra sig själv med sig själv igår. Det kommer alltid finnas någon jävel som är bättre i alla avseenden.

Jag tror att min drivkraft var att jag blev pappa, och jag behövde fixa mitt liv, så jag gjorde det jag behövde. Jag sa upp alla dåliga (toxiska) relationer jag hade och svor att jag inte skulle ödsla tid på dåliga relationer igen. Det betydde såklart dock att vissa vänner strök med, vissa släktingar strök med, och jobbet strök med. Jag var tvungen att säga upp mig, och det var inte alls optimalt och vissa skulle nog säga att jag var tokig.

Det jag lärde mig dock var att när man börjar värdera sig själv, sitt egna välmående och tid, så börjar allt annat i livet gå bra också. Eller ja det är väl inte som att jag är konstant lycklig och lever på moln, men nog är det som dag och natt.

Läs anknytningsteori. Folk blir otrygga i sig själva pga vissa omständigheter under uppväxten och lever därför med en dålig självbild. Hade hon haft en bra självbild hade Mindme inte haft problemet.

Det finns bara ett svar och en lösning på alla dina problem. Detta svar är Jesus Kristus, Gud.

Be den här bönen med ett öppet hjärta och sinne:
"Jag bekänner dig Jesus Kristus som Herre i mitt liv. Tack Jesus att du på korset dog för all min synd, sjukdom och ångest. Du uppstod på tredje dagen och lever för evigt. Kom in i mitt hjärta och frälst mig ifrån satan och ifrån mig själv, amen."

Edit: Är du i Kristus så behöver du inte frukta döden. Är du utan kristus så finns det inget hopp och döden betyder helvetet.
Missa inte att ta emot Guds gåva medan du kan.

Jag bryr mig inte om hur det har hänt. Vad är problemet nu, i denna sekunden?

Hej Mindme

Det finns dessvärre mycket som idag tyder på att tillståndet död kan vara hemskt för många. Det finns teorier av framstående biofysiker och naturvetenskapliga teoretiker som tyder på att du kommer vara medveten när du är död.

Om vi säger att du som exempel dör i cancer. Då blir det lite som en nära döden upplevelse, alltså ett händelseförlopp och en dröm utspelas i din hjärna och ditt medvetande. Men eftersom du dör på riktigt till skillnad från de som har ndu och vaknar upp igen, så kommer det sista du upplever vara din dröm. Och denna dröm som spelas upp i ditt huvud kommer spegla det sista du upplever i livet. Så om du dör i cancer, då kommer den tiden spelas upp för dig, fast förvrängt och med orealistiska inslag. Om du exempelvis dör i cancer och du din sista tid haft svåra smärtor, andningsproblem, inte kunnat äta eller dricka, inte kunnat röra dig. Då kommer detta spelas upp i din hjärna, fast denna upplevelse på steroider eller lsd, om du förstår vad jag menar.
Och när det väl sker så kommer din dåvarande upplevelse kännas som en evighet för din del. Även om det på jorden inte är en evighet så kommer din upplevelse att upplevas som en evighet. Alltså miljarders miljarders år.

Vissa av de här teoretikerna menar också på att du kan komma att uppleva det som du är medveten kring kommer hända med din kropp efter döden. Du vet exempelvis att du antingen kremeras eller begravs. Detta kommer få din hjärna att när du är dör spela upp den scenariot åt dig. Det kommer vävas in i drömmen. Så då kommer vi alltså kunna uppleva det som att vi är inlåsta i en kista och i den kistan ligger begravda instängda under jorden eller som att vi kremeras i kistan.
Och allt kommer i vår upplevelse kännas som en evighet.

Så ja, du känner en befogad rädsla. Själv vet jag inte hur jag ska beakta detta för egen del. Men skrämmande är det. Testa att prata med en psykolog om det. Det är det ena. Eller gör allt som står i din makt för att aldrig någonsin dö. Det är det andra. Eller så blir du religiös.
Men faktum kvarstår ju i slutändan.