Ens första stora ungdomskärlek, är det den enda sanna kärleken?

Funderat ett tag på det där, är det egentligen den enda sanna kärleken?
Är allt annat bara ett försök att hitta något liknande?
Är det den man skulle kämpat för, för att sedan växa ihop för alltid?
Fanns det en större chans att hålla ihop för alltid, då man var ung när man träffades?

Vad tror ni?

Och finns det någon som hittat tillbaka till sin ungdomskärlek på äldre dar, eller liknande?

Jag kan inte ljuga att jag inte är nyfiken på hur min ser ut nu, och vad jag skulle känna när jag träffar honom m.m.
Jag vet att chansen är liten, att vi ens har kemi nu?
Eller finns den kemin alltid kvar, med någon som man hade det med?

Är det sant, gammal kärlek rostar aldrig?

Nej det är inte sant.

Personen du var kär i finns inte kvar längre. Du, som du var då, finns inte kvar längre.

Såg av en slump min första flamma häromdagen. Hon hade gått ned sig något så djävulskt.

Duckade verkligen en kula där!

Haha, nej från vadå? När man var 14 själv eller? Nej

Minnena av det man uppskattade förr i tiden finns kvar men all förfluten tid var då. Finns sann kärlek kvar till New York såsom staden var 1960... Idag ser staden inte ut på samma sätt och inte heller regnskogen i Rondônia. Folk i Porto Velho dog samma dag.

Nej, inte för mig iaf.

Mitt första knull var då jag skulle fylla 18. Vi var tillsammans i två veckor.
Det var en häftig upplevelse. Men min första upplevelse och kärlek ägde rum när jag var 10-13år och sprang inne på damernas i jakt på nakna tjejer. Det blev så mycket runk åt alla tjejer jag sett nuffnuff på.

Skulle säga att du har rätt. Både springandet på damernas och mitt första ligg är nått jag bär med mig för livet.

Män får aldrig den riktigt stora kärleken, i synnerhet inte om den inträffar i ungdomen.

Absolut inte. Det finns inte något som skulle kunna övertyga mig om att bli tillsammans med min första flickvän igen. Nada, zip, njet, nej.

Det är ca 15 år sedan jag pratade med henne senast och har inga som helst tankar på att göra det inom de närmaste 15 åren heller.

Rostigt, finns inget där.

Även kompisar växer ifrån varandra genom åren. Men där kan man snacka om the good old bad days när man ses.
Gammal kärlek brukar vuxit fast och rostat ihop. (Visst finns det undantag, men de är nog sällsynta)

Det är väldigt ovanligt numera - av alla jag känner - Stockholm 80-90-00-tal, var det bara en (!) kille som gifte sig och var trogen sin första tjej (från gymnasiet).

Hahahaha ok jag fattar, inte så många romantiker här....kanske jag som romantiserar?

Fast jag menar inte första första, ligg, crush eller så, jag menar första riktigt STORA kärleken, den som man faktiskt var tillsammans med och hade ett längre förhållande, där man gick igenom en massa, lärde sig både ligga och bråka, m.m. och kanske även bodde ihop med.
Jag hade det så iaf med min stora kärlek.

Iaf så tror jag att de som haft en sån fin första kärlek, minns den alltid med kärlek.
Fast det är vad jag tror, att sån gammal kärlek rostar aldrig

Så du menar att det är kört numera?

Iaf...Min ena tjejkompis som också träffade sin första stora vid 18 årsålden, de är fortfarande gifta och lyckliga, med barn och barnbarn.