Citat:
Ursprungligen postat av
DickeFix
Varje land har rätt att utforma sin säkerhetspolitik, men det bör ske med klokhet och en noggrann avvägning av kostnader och fördelar. Det vi nu bevittnar är precis vad många varnade för – att Ukrainas och USA:s närmanden, trots Rysslands tydliga protester, skulle leda till allvarliga konsekvenser, både säkerhetsmässigt, ekonomiskt och humanitärt. Både den amerikanska och den ukrainska administrationen bär ett ansvar för denna katastrofala säkerhetspolitiska utveckling. Säkerhetspolitik bör aldrig drivas av ideologi, utan av realism och pragmatism. Man kan ideologiskt motsätta sig att mindre länder tvingas leva i rädsla för stormakter, men så har världen sett ut i tusentals år. Stormakter har alltid attackerat mindre länder i sin närhet när de känt sig hotade – och så kommer det förbli. På den internationella arenan finns ingen global polis att vända sig till. Världen är i grunden anarkistisk. Ett litet land bör därför hålla sig utanför stormakternas spel, sträva efter goda relationer med sina grannar och satsa på förtroendeskapande åtgärder. Det bör också ha ett tillräckligt starkt försvar för att avskräcka från anfall utan att uppfattas som hotfullt. Konflikter ska lösas genom diplomati och kompromissvilja. Krig med en stormakt måste undvikas – för i krig råder alltid den starkes rätt. Om ett land trots detta blir anfallet av en övermäktig fiende är det klokaste att omedelbart söka fredsförhandlingar för att minimera skadorna. Därefter får kampen för självständighet föras genom diplomati och civil olydnad. Bättre fly än illa fäkta.De nordiska ländernas erfarenheter under Andra världskriget ger en tydlig lärdom. Sverige höll sig neutralt och undvek i stort sett förluster genom diplomati och kompromisser. Danmark kapitulerade direkt och drabbades av minimala dödsoffer och skador. Norge gjorde motstånd och fick betala ett högre pris i människoliv. Finland kämpade heroiskt mot Sovjetunionen men förlorade 25 000 soldater och tvingades avträda Karelen. Trots detta behöll alla fyra länder sin suveränitet efter kriget. Man kan önska att världen vore annorlunda, men säkerhetspolitiskt måste man vara realist och noggrant väga för- och nackdelar. Sverige har hållit sig utanför krig sedan 1809, men med Nato-anslutningen och DCA-avtalet befarar jag att den eran nu är över. Tyvärr.
NATO är bara ett svepskäl för ryssarna att driva erövringskrig för att återupprätta sitt imperium. Det hade de gjort oavsett hur Ukraina agerat i den frågan.
Och ryssarna är inte på något vis oövervinnerliga. De har inte rått på Ukraina trots tre års ansträngningar och omställning av landet till krigsekonomi.
Vad gäller de nordiska länderna under VKII hade det hjälpt norrmännen att hinna mobilisera om danskarna gjort motstånd under några dagar.
Hade Norge mobilisera hade tyskarna omöjligen kunna genomföra ockupationen. Norge är som specialbyggt för försvar. Den tyska planläggningen byggde på strategiskt överfall mot ett fullständigt oförberett land. Man räknade exempelvis med att kunna debarkera truppen vid kaj som under normala fredstida förhållanden.
Hela företaget var för övrigt på nätten att det gick överstyr när tyskarna fick Blücher sänkt och det andra fartyget måste sätta iland truppen ett par mil utan för Oslo. Det som räddade situationen var att det regemente som skickades ut från Oslo gick på fel sida av Oslofjorden. Det har räckt med lite motorcykelspaningspatruller för avhjälpa den bristen.
I själva verket är det så att om Norge efter Altmarksincidenten hållit lite övningar med de grejor och det folk man hade, servat och provskjutit alla kanoner i de fasta värnen och satt upp lite kanonvärn och kulsprutenästen i hamnarna hade tyskarna aldrig satt igång Weserübung.
Jan Linder har gjort en bok om operationen. Man kan gråta blod när man ser hur kriminellt misskött allt var. Det är som om en Åsa-Nissefilm utspelar sig. Sverige fick meddelande från dansk kustbevakning redan tidigt på morgonen den 8 april att det var stora flottstyrkor på väg norrut. Varpå stora bråket utbröt om hur man skulle få ett flygplan i luften och titta efter vad det var för grejor och exakt var de var på någonstans.
Flottan hade ett sjöflyplan i Göteborg men det blåste för hårt för att skicka upp det. När flygvapnet till slut fick en kärra på plats framåt afton var båtarna långt inne i Oslofjorden.
Och hade norrmännen reagerat adekvat på varningen den 8 april med mobiliseringsorder per radio skulle invasionen ha misslyckats. Den blev katastrofal för tyska flottan som det var.
Med ett fritt Norge hade hela krigsförloppet blivit gynnsammare för den allierade sidan.
Slutligen hade Finland mycket väl gå samma öde till mötes som Baltstaterna om man inte gjort motstånd.
Hela andra världskriget visar att det är negativt att lägga sig platt för våldsverkare och diktatorer.
