Citat:
Bajsigt blogginlägg på g
Efter många år i nästan isolation så har jag börjat träffa några genom en utbildning. Vi hörs nästan aldrig av utanför den men pratar och vidrör varandra en hel del när vi ses. På många sätt känns det väldigt bra, men jag upplever att jag väldigt fort drabbas av en mycket råare ensamhet och sorg de dagar vi inte ses, än den molande känslan jag var van vid när jag helt saknade vänner.
Jag är också väldigt osäker på hur jag ska utveckla en relation eller vänskap som kan fortsätta även efter utbildningen. Kanske är det inte möjligt alls, det är ju bara en väg för att möjliggöra nya livsval när alla ska gå till olika arbetsplatser, kanske på olika håll i landet. Det känns som om jag rivit upp och petat i ett oläkt sår. Skammen över att sakna ett sammanhang utanför klassen och åren jag varit själv väger tungt när våra olika livssituationer diskuteras.
Efter många år i nästan isolation så har jag börjat träffa några genom en utbildning. Vi hörs nästan aldrig av utanför den men pratar och vidrör varandra en hel del när vi ses. På många sätt känns det väldigt bra, men jag upplever att jag väldigt fort drabbas av en mycket råare ensamhet och sorg de dagar vi inte ses, än den molande känslan jag var van vid när jag helt saknade vänner.
Jag är också väldigt osäker på hur jag ska utveckla en relation eller vänskap som kan fortsätta även efter utbildningen. Kanske är det inte möjligt alls, det är ju bara en väg för att möjliggöra nya livsval när alla ska gå till olika arbetsplatser, kanske på olika håll i landet. Det känns som om jag rivit upp och petat i ett oläkt sår. Skammen över att sakna ett sammanhang utanför klassen och åren jag varit själv väger tungt när våra olika livssituationer diskuteras.
Hej, nej inte bajsigt inlägg alls.
Jag förstår känslan att du känner så, fast var glad att du börjat utmana dig själv. Det är helt naturligt att du för ångest över att du öppnat något, som du varit rädd för innan eller inte utsatt dig för. Det är såklart asjobbigt, Fast var stolt över dig för att du börjat, det är ju ett steg till förändring. Och när en dörr öppnas så kommer andra dörras öppnas för dig, var inte rädd. Det är därför du behöver gå fram, fortsätta utmana dig, var inte osäker eller var det om du vill men fortsätt ändå framåt, lite i taget.
För vet du... rädslor som vi tillåter att ta över våra liv, blir till oro som blir till ångest som sedan begränsar oss helt. Du vet detta redan då du varit där. Nu är det dags för förändring, och det är tufft, fast det är tufft för alla.
Det med sociala relationer borde vi lärt oss av familj eller och på dagis m.m med vänner, fast har man inte gjort det, (och många sitter ju bakom skärmar nu) så får man göra detta senare i livet.
Jg tex fick aldrig riktigt vara tonåring och leva ut mitt känsloutbrott m.m. hemma, så jag gjorde det istället senare med vänner och pojkvänner. Vilket kanske var så där, fast nu vet jag varför.
Du har säkert dina hjärnspöken, ta hjälp och var snäll mot dig själv.
Gå framåt nu, ett steg i taget, och vänner kan man få hela tiden, var din egen bästa vän så skall du se att vänner kommer att komma. Ta det lugnt bara och andas!