Citat:
Ursprungligen postat av
Dalulven
Så ynglingen befann sig cirka 80-100 meter från platsen, på baksidan av Skandiahuset, när skotten föll? Han hann också med att prata med en person innan han begav sig fram för att ge mun mot mun-metoden. Ändå lyckades han hinna före SG, som kastade sig ur HJ:s taxi en 15-20 sekunder efter skotten. Låter inte särskilt troligt.
Den som AH beskriver är SG. Att hans vän inte kände igen honom, den blodige hjälten på Sveavägen, är dock en av de mer bisarra detaljerna i det hela. Hur mycket alkohol hade det gänget förtärt egentligen?
Blev inte en i gänget till och med avvisad från ett hak? Och tjejen som senare spydde mot fasaden trodde att det var den personen som låg där på marken ...
Hur kan sånt här ens passera en seriös journalist?
Det tog ungefär en sekund att genomskåda bluffen. Den sorteras in under samma avdelning som Mattes lysrör.
Jag känner ungefär likadant om det här som du, Dalulven. Kanske kan man tillägga att det är sådant här som skiljer agnarna från vetet, eller seriösa journalister från oseriösa. Släpper man igenom sådant här så hamnar man i kategorin "oseriösa".
Däremot är det lite intressant ändå, tycker jag, med alla småfrågor om hur man vände och vred på Palme, vem som kom först och vem som gjorde vad. Förhören med Hans Johanssons passagerare är en enda röra, och det är ur den röran man letat en lucka där man att klämma in "ynglingen".
Ynglingen har visst världsrekord i kortdistans, för han har cirka fem sekunder på sig att springa fram, vända och pussa Palme, och sedan smita igen utan att någon märker det. Sedan kommer Stefan Glantz och Anna Hage fram. Lars Jeppsson ser Palme falla in i bild och även hur Lisbeth hukar sig invid honom. Sedan hör han springstegen och drar sig undan, gömmer sig vid kortänden av barackerna.
Det går i alla fall några sekunder mellan skotten och springstegen och under den tiden står Jeppsson och kikar. Han säger inget om att Lisbeth vänder Palme på rygg, vilket man tycker att han borde ha hunnit se om hon nu verkligen gjorde det.
Den vändningen har i så fall skett mellan det att Jeppsson släppt blicken och det att Lisbeth kommit in i bild för Anna Hage. Men Anna Hage säger uttryckligen att Palme låg på sidan när hon kom, även om hon spegelvänder honom jämfört med Jeppsson. Enligt Jeppsson föll Palme lite på sidan med ryggen inåt gränden, medan Anna Hage säger att han låg lite på sidan med ryggen vänd ut mot Sveavägen.
I förhöret med Stefan Glantz sägs att "De hoppade ur bilen allesammans och Israelsson rusade fram till den på rygg liggande mannen." Här ligger alltså Palme på rygg, påstås det i alla fall. Men att han landat på magen och inte på rygg framgår både av Jeppsson och av obduktionsprotokollet. Enda möjligheten för Palme att hamna på rygg innan "Israelsson" springer fram är att Lisbeth vänt på honom. Men det har ingen sett och Lisbeth själv har inget sagt om det.
Vidare sägs i samma förhör, att "Han kan inte säga åt vilket håll huvudet pekade." Den här gången får man förutsätta att "han" ändå avser Glantz. Men om Glantz inte ens kan säga åt vilket håll Palmes huvud pekade, hur kan han då säga om han låg på mage eller rygg? "Han vände mannen med andras hjälp i framstupa/sidoläge samt tog pulsen" står det sedan. Däremot står det inte vilka andra han tagit hjälp av. Förhöret fortsätter:
"Han kände den [pulsen] svagt. Han såg att det rann för mycket blod ur munnen och lyckades få ut detta och började mun mot munmetoden. Samtidigt hade en flicka senare identifierad som Anna Hagen [sic!] kommit till platsen och börjat med hjärtmassage."
Det här förhöret är en enda röra. För att överhuvudtaget kunna inleda hjärt-lungräddningen måste Palme i alla fall först vändas på rygg. Men det momentet nämns inte i förhöret. Ska man ta det för två vändningar: först från rygg till framstupa sidoläge och sedan tillbaka på rygg igen? I så fall förutsätter det att Lisbeth redan vänt Palme på rygg, och att Stefan Glantz och Lisbeth tillsammans vänder honom i framstupa sidoläge.
Orimligheten i det förfarandet säger i alla fall mig att det bara handlar om en enda vändning av Palme, och den går från det inledande "landningsläget" (som liknar framstupa sidoläge) till ryggläge – för att kunna inleda hjärt-lungräddningen.
Röran i det här materialet blir inte mindre av förhöret med Göran Israelsson, som till råga på allt inte hörs förrän nästan två år efter mordet. Det är där som den mystiske killen med blod i ansiktet dyker upp. Man får citera in extenso:
"Göran kan inte beskriva de personer som stod runt personen som låg på trottoaren, men det var samma personer som stod där när de kom fram. Han kan bara säja att det var en dam och en kille. Killen hade tydligen gjort upplivningsförsök för han var alldeles blodig runt munnen. När han kom fram till platsen var det ytterligare två tjejer som också hjälpte till med upplivningsförsöken av den skadade mannen. Killen som var blodig i ansiktet talade om att det sprungit en person från platsen."
Mysteriet här är att Israelsson inte verkar känna igen Glantz, fastän de åkt i samma taxi. Det är ju oerhört märkligt med tanke på att de bor grannar tio gatunummer från varandra i Åkersberga. Adressuppgiften finns i förhöret med Glantz och han har även telefonnumret till Israelsson. Så de känner helt klart varandra, och förmodligen ganska väl. Det handlar i alla fall inte om två främlingar som träffats ute på stan och av en ingivelse delat taxi.
Det allra mest egendomliga är ändå, att Israelsson verkar ha talat med killen med blodigt ansikte. Då säger killen att någon sprungit därifrån inåt gränden, vilket inte Glantz verkar ha sett. Det enda sättet att få ihop det här, menar jag, är att peka på att de kommer från Glädjehuset, och att de gått ordentligt glatt till där. Till skillnad från Anders Björkman, som begåvades med epitetet "riksfyllot" fastän han inte var särskilt påverkad vid tiden för mordet, så finns all anledning att ifrågasätta nykterheten här. Glantz verkar dock ha varit i lite bättre skick, och blev det i alla fall säkert när adrenalinet kickade in.
De centrala drag man kan vaska fram ur den här röran måste helt och hållet bygga på avstämning mot vad de andra vittnena – framför allt Jeppsson och Anna Hage – säger. En sådan konsistensprövning ger vid handen att Palme vändes en enda gång, från "landningsläget" i nästan framstupa sidoläge med ryggen in mot gränden till ryggläge för hjärt-lungräddningen. Några andra "oväntade vändningar" menar jag kan avfärdas. Likaså kan andra "oväntade personer" – med "ynglingen" i spetsen – helt och hållet avfärdas. Vidare framkommer av konsistensprövningen att Stefan Glantz kom först fram till Palme, medan Anna Hage kom några sekunder senare. Tillsammans vände de Palme på rygg och inledde hjärt-lungräddningen.
Att Palme bara vändes en gång betyder att han vid skotten föll cirka en halvmeter öster om blodfläckens västra ände. Sedan vänder man honom och då hamnar han en halvmeter längre in, vilket alltså bestämmer blodfläckens östra gräns.
Att det inte blivit en stor pöl direkt under där Palme låg beror enligt min uppfattning på att han visserligen föll på trottoarplattorna precis utanför snökanten, men när man sedan vände honom på rygg så hamnade han på snön alldeles öster om kanten. Tack vare snön är han är då något upphöjd från plattorna och det är det som gör att det kroppsvarma blodet kan rinna ner ur hålet i ryggen och fortsätta rinna utåt mot Sveavägen över de kala plattorna.
Det är nu min bestämda uppfattning att platsen där Palme föll ligger för långt in mot Tunnelgatan för att vara förenlig med den officiella storyn att de var på väg hemåt och skulle fortsätta söderut längs Sveavägen. Den officiella storyn stämmer heller inte med ballistiken, som säger att palmekulan gick cirka 15 grader in mot nischen vid tunnelbanan medan blodstänken ligger rakt nedför Sveavägen eller rentav lite utåt åt syd-sydväst. Diskrepansen mellan kulan och stänken ligger på minst 15 grader, men kan kanske ända upp till 20-25 grader.
Sårkanalen genom Palmes torso går 7-8 grader från höger till vänster, vilket är ungefär hälften av kulans horizontalvinkel gentemot Sveavägen. Vad dessa data säger oss är att skottet avfyrats mitt under en pågående torsovridning åt höger. Detta är då förenligt med, och förklaras av, Anders Björkmans iakttagelse av att mördaren tog Palme med höger hand på höger axel ögonblicket innan skottet.
Av vad som just sagts framgår att Palmes torso pekat alla gånger 15 grader, men kanske upp till 30 grader, in mot Tunnelgatan i riktning gallergrinden vid tunnelbanan, just innan han sköts. Det är inte förenligt med den officiella storyn om att Palme var på väg hem, utan det är förenligt med att han var på väg in på Tunnelgatan. Vad han skulle dit och göra är en öppen fråga, men den tekniska bevisningen visar i alla fall att det var dit han skulle.
Jag har tidigare klagat på Sonny Björks förfuskning av den så kallade spökrikoschetten, som givit skjutningen en kaotisk och amatörmässig karaktär. Men förfuskningen stoppar inte där, utan man har även sopat det jag just sagt om vinklarna och Palmes "landningsplats" under mattan – till förmån för den officiella storyn. Det är det här som är det viktiga med pillrandet i allt detta finlir. Ynglingen och all annan smörja som dyker upp utgör bara distraktioner som drar fokus bort från det väsentliga.