Gunnar Wall spekulerar kring ting som kan ha påverkat Lisbeth Palmes vittnesmål.
Gunnar Wall tar också upp saker från Anna Hages bok.
"Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.
I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.
I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.
Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.
Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.
Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.
Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”
Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.
Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.
Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.
Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.
Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.
Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.
Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller."
https://gunnarwall.wordpress.com/201...litar-uniform/
