Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Kanske att förstå uppkomsten och de bakomliggande orsakerna till illusionen?

På sätt och vis är det ju en illusion av verkligheten som vi upplever, eftersom vi rent biologiskt är begränsade med sinnen och känslor som tolkar "verkligheten" åt oss, således upplever vi en subjektiv bild av verkligheten.

Håller helt med!


Och om det inte går att skilja illusion mot verklighet, kanske de är densamma?

Illusion är verklighet, vise versa?

Eller så är lidandet en undanflykt ifrån att ha kul?

Nja, om det vore så hade grundtillståndet, att enbart finnas till, varit en tillfredsställelse nog för lycka i sig självt. Nu är det inte så, utan det krävs ständig jakt efter något, däribland de grundläggande behoven, men även mycket utöver detta krävs för de flesta, för att uppnå ett drägligt tillstånd.

Jag personligen ser inte det som att jag lever i någon illusion utan snarare är illusionen, eftersom jag inte är separerad från verkligheten utan snarare är verkligheten, ungefär som att säga att elementen som bygger verkligheten är samma elelement som bygger mig.


Nu är inte jag någon buddhist ur den strikta synen, men jag skulle väl kunna påstå att jag ser verkligheten på ungefär samma sätt som en buddha och buddhismen undervisar, så jag skulle nog vilja säga; sträva efter att utplåna lidandet från denna insikt av sig själv och verkligheten, om det skapar något lidande hos individen förstås.

Min avlidne morfar gick alltid omkring och sa att allting var en illusion, att varken han, jag eller någon fanns och så viftade han med handen ungefär som en magiker gör, tyvärr led han väldigt mycket av detta i form av depression.

edit

För mig kom insikten och depressionen (typ samtidigt) efter att jag hade gått och funderat på vem och vad jag är för något i ja, säkert 1-2 år nästan dagligen utan att komma fram till någonting egentligen, slutade med att jag en dag bara accepterade att det var som det var, jag var absolut ingenting och visste ingenting om vad eller vem jag var. Jag kom på massa saker som definierade min kropp, så som partiklar, saker som definierade min identitet som tankar, minnen, fantasier...men detta var bara saker som var delar utav det som utgjorde mig.. jag letade efter något konsistent ting, någon essens, till slut förstod jag tinget, eller essensen, och det var ju det som var en aning deprimerade för mig...det var ingenting, tomheten. Sen började jag meditera för att få stopp på tankar, fantasier, känslor och drifter för att sjunka in i detta ingenting som jag var. Delar av mig, som mitt ego till exempel, ville absolut inte vara detta ingenting, mitt ego kämpade mot detta, vilket var det som orsakade min depression till största delen.

Vad skulle du göra om du drömmer, och plötsligt upptäcker att du drömmer?
Hur allvarligt skulle du ta på det som sker i drömmen?

Om du utgår från att allt är en illusion, så blir även din "strävan" en illusion.

Därav så är det bara att släppa allt, låta allt sköta sig själv. (Och ska man vara noga så kan du inte släppa något heller, det är bara en illusion.)

Istället för att säga att allt är en illusion så skulle jag vilja säga att allt är vad det är.
När man säger att allt skulle vara en illusion så skapar man en bild av att det som är, är falskt.
Säger man istället att det som är, är, så blir även illusionen sann.

Allt är både en illusion & verklighet samtidigt !

mm - det här är ju så intressant TS!! I min värld så är det helt självklart att livet är just en illusion, det är så självklart att jag knappt tänker på det längre ens.

Livet är ju bara skapat utifrån vårt medvetande, men gör det väl iofs inte mindre verkligt för det förstås. Vi har ju gemensamt skapat tid o rum i vårt medvetande o format det så att vår tillvaro ska vara ett linjärt liv med en början o ett slut.

I min värld så existerar multiuniversum - o nu är min existens just här o nu - den kommer fortsätta i ett annat universum sedan när min fysiska kropp släcks. Jag antar bara en annan form liksom vatten förångas ex.

Såklart kan man tillägga också att den enda sk verklighet vi har är den som vi har just nu, just här, i denna sekund - allt annat är bara på en mental nivå, i tanken.

Meningen med min tid här på jorden blir o är att förvalta min förmåga att utvecklas - att nå en nivå med sinnesfrid o ro, att bejaka det liv som vi kallar en verklighet men som är vår illusion. I detta sammanhang så är kärlek, energi, lust o förståelse för människan det ultimata att uppnå under min tid här på jorden - för som sagt, jag ska ju vidare sen.

Jag tycker att lycka är just ett slags grundtillstånd. Det krävs ofta lite olycka för att man ska inse hur bra man har det. Det krävs att ställa dem i relation till varandra, därför är båda lika viktiga.

Tja, håller med delvis. Det går att vara mätt på saker och finna lycka i vardagliga ting.

Om allt är en illusion ställer du denna fråga till dig själv. Vi andra är ju bara en illusion. Detta är vad filosoferna kallar Solipsism.
Ditt påstående att Buddhismen omfattar ett sådant synsätt, har du någon källa för detta?