Hade dessa (egocentriska?) tankar i tonåren. Kommer man någonsin få veta hur det ligger till egentligen? Jag hade sjuka tankar om hur varje flickvän skulle vara något jag skapat för att bota min ensamhet och förtvivlan på livet, vilket fick mig att tänka större och ifrågasätta min egen existens. Var inte så nyttigt för mitt välmående.
Farligt att fastna i dessa tankar om man är känslig och lättpåverkad.
Har aldrig rört mig i ryggen egentligen men ändå intressant. Att hela världen skulle vara så komplex på individnivå som mitt liv är tycker jag är sjukt. Jämför med en dator som skall driva på tok för många tunga processer samtidigt, normalt kör man en main-process och lite småskit runt. Typ så jag tänk kring det fast i världsperspektiv. På tok för komplext för att vara vettigt och att allt skall hålla. Fascinerande faktiskt.
Har aldrig heller sett mig själv som ego men det låter väldigt egoistiskt när man tänker så, tycker själv man låter störd som ens tänker så, men det skulle väl ni aldrig förstå.. ni är ju trots allt bara statister i mitt liv..
Hur och på vilket sätt "upplevde" du Solipsism? Kan du utveckla?
Jag vet inte riktigt vad de finns att utveckla, solipsism är väl solipsism, kanske upplevs det olika av olika människor, men jag har upplevt de ett par gånger av just den enkla anledningen att jag intagit hallucinogena droger med mål att uppnå egoupplösning.
Det som händer är att straxt innan den totala Solipsismen, när man är mycket nära & ännu kan tänka i någon form, så är det som att ditt medvetande, just din existens är den enda som finns & har alltid varit, jag försöker i dessa sammanhang tänka, familj, vänner, andra människor, minnen & diverse, men det finns inte där, det är HELT borta, puff, det var bara en stor jävla illusion uppmålat av mitt ego. (För att överhuvudtaget orka leva?) Sen är det som att åka i en miljard km/h & bara färdas i universum, det finns ingen mening, du är odödlig, du är allt, du försöker greppa tag i minsta halmstrå, minsta lilla minne, men allt är förgäves.. Allt bara är & det är inget du kan göra åt saken.
När jag befinner mig straxt innan eller straxt har återvänt till normalstadie så försöker jag alltid få med mig den känslan till verkligheten (verkligheten i dessa sammanhang kan definieras, men jag tror du fattar) för att försöka förklara för andra människor, typ: SHIT hur fan ska jag lyckas förklara det här? Sen efter jag återvänt så är det som att min hjärna försöker skydda mig mot det inträffade, som att de inte är meningen att jag (vi) skall förstå..
Tro mig alltså, detta har satt djupa spår i mig & fått mig att börja tvivla på det mesta & jag hoppas, jag verkligen hoppas med stort H att Solipsism i den form jag upplevde de inte är vad som väntar när man dör. Snälla låt det bara bli svart!
Jag lyckades svamla ihop en text i min senaste tripprapport där jag nämner Solipsism lite i förbifarten.
Den totala egoupplösningen börjar nu gestalta sig. Och det kan förklaras med att hela ens existens slutar fungera rationellt, att bli ett med allting är en inte allt för ovanlig beskrivning, som att egot & alla dina sinnen har blivit totalt dysfunktionellt & handlar helt efter andra regler och kvar är all ens materia som inte har någon fast grund att vara vid, samtidigt som du upplever och faktiskt känner i någon form är det som att medvetandet har blivit ett stort observatorium för intryck av digniteter vi i våra vildaste fantasier inte ens kan föreställa oss vidden av i nyktert tillstånd. Ibland den totala solipsismen, där alla tankar & alla dina minnen har lämnat hjärnkontoret som skrämda fåglar ur sitt bo, där man svävar eller åker runt i oändligheten och dom fyra dimensionerna inte längre fyller någon faktiskt funktion, den fria viljan existerar inte och samtidigt får jag en starkt känsla av att ha varit här förut.
Och dom faktiskt frågorna varför min existens ens existerar möts bara av tystnad och där ens nakenhet är så total att all ens moral genomsöks in i minsta atom och sänds åter till en i en bättre uppdaterad upplaga. Hela min värdighet som människa bortplockad än en gång i en sådan liten del av tidsrymden att den får en droppa i havet att framstå som en ocean, det är nästan skrattretande. Substanserna är bara ett verktyg för att få universum att se rakt igenom mig, genomskådar även ens listigaste knep, det går inte att försöka dölja nått och jag skäms utan att ens veta varför.
Är du intresserad av mer så läs gärna hela rapporten. Nåja, hoppas de inte blev för grötigt, men detta är inte så lätta ämnen för en lekman som jag.
Jag vet inte riktigt vad de finns att utveckla, solipsism är väl solipsism, kanske upplevs det olika av olika människor, men jag har upplevt de ett par gånger av just den enkla anledningen att jag intagit hallucinogena droger med mål att uppnå egoupplösning.
Det som händer är att straxt innan den totala Solipsismen, när man är mycket nära & ännu kan tänka i någon form, så är det som att ditt medvetande, just din existens är den enda som finns & har alltid varit, jag försöker i dessa sammanhang tänka, familj, vänner, andra människor, minnen & diverse, men det finns inte där, det är HELT borta, puff, det var bara en stor jävla illusion uppmålat av mitt ego. (För att överhuvudtaget orka leva?) Sen är det som att åka i en miljard km/h & bara färdas i universum, det finns ingen mening, du är odödlig, du är allt, du försöker greppa tag i minsta halmstrå, minsta lilla minne, men allt är förgäves.. Allt bara är & det är inget du kan göra åt saken.
När jag befinner mig straxt innan eller straxt har återvänt till normalstadie så försöker jag alltid få med mig den känslan till verkligheten (verkligheten i dessa sammanhang kan definieras, men jag tror du fattar) för att försöka förklara för andra människor, typ: SHIT hur fan ska jag lyckas förklara det här? Sen efter jag återvänt så är det som att min hjärna försöker skydda mig mot det inträffade, som att de inte är meningen att jag (vi) skall förstå..
Tro mig alltså, detta har satt djupa spår i mig & fått mig att börja tvivla på det mesta & jag hoppas, jag verkligen hoppas med stort H att Solipsism i den form jag upplevde de inte är vad som väntar när man dör. Snälla låt det bara bli svart!
Jag lyckades svamla ihop en text i min senaste tripprapport där jag nämner Solipsism lite i förbifarten.
Den totala egoupplösningen börjar nu gestalta sig. Och det kan förklaras med att hela ens existens slutar fungera rationellt, att bli ett med allting är en inte allt för ovanlig beskrivning, som att egot & alla dina sinnen har blivit totalt dysfunktionellt & handlar helt efter andra regler och kvar är all ens materia som inte har någon fast grund att vara vid, samtidigt som du upplever och faktiskt känner i någon form är det som att medvetandet har blivit ett stort observatorium för intryck av digniteter vi i våra vildaste fantasier inte ens kan föreställa oss vidden av i nyktert tillstånd. Ibland den totala solipsismen, där alla tankar & alla dina minnen har lämnat hjärnkontoret som skrämda fåglar ur sitt bo, där man svävar eller åker runt i oändligheten och dom fyra dimensionerna inte längre fyller någon faktiskt funktion, den fria viljan existerar inte och samtidigt får jag en starkt känsla av att ha varit här förut.
Och dom faktiskt frågorna varför min existens ens existerar möts bara av tystnad och där ens nakenhet är så total att all ens moral genomsöks in i minsta atom och sänds åter till en i en bättre uppdaterad upplaga. Hela min värdighet som människa bortplockad än en gång i en sådan liten del av tidsrymden att den får en droppa i havet att framstå som en ocean, det är nästan skrattretande. Substanserna är bara ett verktyg för att få universum att se rakt igenom mig, genomskådar även ens listigaste knep, det går inte att försöka dölja nått och jag skäms utan att ens veta varför.
Är du intresserad av mer så läs gärna hela rapporten. Nåja, hoppas de inte blev för grötigt, men detta är inte så lätta ämnen för en lekman som jag.
Någon som förstår mig till 100%! > läs mitt extremt outvecklade inlägg i tråden "Bara du och världen." Dock så tror jag att denna upplevelse är sedd ur den mänskliga författningens predikamentet och är snarare en lärdom eller insikt än den kommande tillvaron.
Tro mig alltså, detta har satt djupa spår i mig & fått mig att börja tvivla på det mesta & jag hoppas, jag verkligen hoppas med stort H att Solipsism i den form jag upplevde de inte är vad som väntar när man dör.
Det är inte existensen det är fel på; fel är ett koncept och alla såna saknar innebörd. Du är det enda problematiska i din bild av det hela. Du vill ha kvar dina relationer, dina saker, dina mål, drömmar och allt möjligt; du har en hel uppsjö med "vill"-tankar. Det är dom som är dina kedjor och du bär dom med ett leende på läpparna. Det är dom som plågar dig, inte tomheten. Utan dessa tankar, vad hade kunnat störa dig?
Citat:
Ursprungligen postat av orrecrist
Snälla låt det bara bli svart!
Ett tydligt rop efter ignorans, sinnet försöker komma undan, försöker finnas kvar. Som att det nånsin fanns från första början.
Någon som förstår mig till 100%! > läs mitt extremt outvecklade inlägg i tråden "Bara du och världen." Dock så tror jag att denna upplevelse är sedd ur den mänskliga författningens predikamentet och är snarare en lärdom eller insikt än den kommande tillvaron.
Ja jag läste den någonstans har jag för mig & är inte det den största utav ensamheter då vet i fan alltså!
Citat:
Ursprungligen postat av mikromjuk
Det är inte existensen det är fel på; fel är ett koncept och alla såna saknar innebörd. Du är det enda problematiska i din bild av det hela. Du vill ha kvar dina relationer, dina saker, dina mål, drömmar och allt möjligt; du har en hel uppsjö med "vill"-tankar. Det är dom som är dina kedjor och du bär dom med ett leende på läpparna. Det är dom som plågar dig, inte tomheten. Utan dessa tankar, vad hade kunnat störa dig?
Ett tydligt rop efter ignorans, sinnet försöker komma undan, försöker finnas kvar. Som att det nånsin fanns från första början.
Hm, väldigt intressant, grejen är den att det jag egentligen tror på är mera att när jag dör så kommer jag återgå till det jag en gång var, som en våg som slår emot stranden, den försvinner inte, bara omvandlas. & att universum upphöjde just mig & det jag är till medvetande är jag bara tacksam för, i en liten liten sekund (i kosmiska termer räknat då förstås) få titta mig runt, känna, se & leva i den värld som faktiskt finns här runt omkring oss, ser jag som ett riktigt privilegium. Jag är egentligen nöjd med endast ett vill & det är kärleken.
Men trots detta så var känslan av solipsism så jävla verklig att jag ibland rycks emellan att tro att de är så det kommer förbli när du dör eller så fick jag se en hint av det verkliga universum, Typ: Okej Orrecrist är du så vetgirig så ska du allt få se hur det verkligen förhåller sig & det skrämmer mig.. Oändligheten kommer aldrig sluta existera..
Men jag är ännu ung & fåfäng, så vad är det dom brukar säga? Du lär så länge du lever
__________________
Senast redigerad av orrecrist 2014-11-17 kl. 22:56.
Ja jag läste den någonstans har jag för mig & är inte det den största utav ensamheter då vet i fan alltså!
Hm, väldigt intressant, grejen är den att det jag egentligen tror på är mera att när jag dör så kommer jag återgå till det jag en gång var, som en våg som slår emot stranden, den försvinner inte, bara omvandlas. & att universum upphöjde just mig & det jag är till medvetande är jag bara tacksam för, i en liten liten sekund (i kosmiska termer räknat då förstås) få titta mig runt, känna, se & leva i den värld som faktiskt finns här runt omkring oss, ser jag som ett riktigt privilegium. Jag är egentligen nöjd med endast ett vill & det är kärleken.
Men trots detta så var känslan av solipsism så jävla verklig att jag ibland rycks emellan att tro att de är så det kommer förbli när du dör eller så fick jag se en hint av det verkliga universum, Typ: Okej Orrecrist är du så vetgirig så ska du allt få se hur det verkligen förhåller sig & det skrämmer mig.. Oändligheten kommer aldrig sluta existera..
Men jag är ännu ung & fåfäng, så vad är det dom brukar säga? Du lär så länge du lever
Tack för att du delade med dig.
Fyfan för att uppleva "riktig" solipisism när man dör. I all evighet...
Jag kan faktiskt inte tänka mig något värre.
Det är väl redan en illusion? Eller har jag missat något.
Vad är skillnaden mellan en icke illusion och en illusion? Förutom skillnaden i ordet.
Skulle väl inte ens gå att märka, om det var en illusion vilket är obekräftade uppgifter i dagens datum så skulle jag leva precis som jag gör nu.
Stoikern Markus Aurelius, vem jag även har citat från i min signatur, menade detta.
Fordom brukliga ord är nu föråldrade. På samma sätt är fordom namnkunniga mäns namn så att säga föråldrade. (…) Ty allt är förgängligt och förvandlas snart till en myt, och till sist sjunker det alldeles i glömska. Och detta gäller om dem som en gång varit så lysande ryktbarheter. De övriga är borta i och med sitt sista andetag – ‘osedda, ohörda’. Men vad betyder då ett odödligt namn? Intet! Vad återstår då för oss att sträva efter? Blott detta: rättvisa, allmängagnelig verksamhet, orubblig sannfärdighet, ett sinne som välkomnar varje skickelse som något nödvändigt och förtroget, kommen från den för allt gemensamma urkällan.
Vill man vara helt konsekvent med bilden av att allt är en illusion, vars förgängliga natur med mera motverkar all mening, tycker jag dock man gör klokt i att inse att ingenting är värt att sträva efter.
Rent praktiskt kommer levande varelser, så länge de är i livet, undvika det som plågar dem: och förhoppningsvis även det som plågar andra, om de har vett nog att inse likheten i det egna och andras lidande.
Att "ha kul" är en flykt från ett sorts lidande: ledan. En Buddha undflyr ledan genom att negera många av sina begär och drifter istället.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Nåja, hoppas de inte blev för grötigt, men detta är inte så lätta ämnen för en lekman som jag. 
