Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Vad får dig att tro det?


Och här säger du att det har praktiskt nytta, vad hände med "om man enbart är ute efter praktiskt nytta är man knappast intresserad av alla filosofiska frågeställningar som finns tillgängliga".


Du missar poängen, säkerligen medvetet. Som jag ser det är det inte intressant huruvida solipsism stämmer eller ej, om det är sant eller ej, det som är intressant är vilka praktiska funktioner det tänkande kan fylla eller vilken effekt det får för en människas tillvaro. Jag har alltså en mer pragmatisk och hermeneutisk syn på kunskap och kritiskt tänkande.

Om ts och andra mår bra av tanken att allting är en illusion så får de väl tänka så. Jag är bara nyfiken vad de vill med den insikten, är det bara lite kuriosa? Sånt där man kan prata om vid cocktail-partyn för att imponera på folk? Eller är det tänkt att denna insikt ska leda till någonting nytt sätt att betrakta världen på -- och i så fall vad?


Jag har ingenting mot skepticism per se och kan se rent historiskt de dialektiska fördelarna (och rollen) som skepticismen kan ha -- men vad solipsism 2014 ska ha för effekt på den filosofiska utvecklingen har jag ingen aning om, det är liksom en rätt tråkig fråga och föga nyskapande.

Om vi ser på 1900-talets filosofihistoria så kan jag främst komma på den franske filosofen Jean Baudrillards tes om simulering och simulacra samt hyperrealiteten som nosat på "solipsism" (på ett mycket märkligt och i viss mån irrationellt sätt) och faktiskt lett till någonting nytt som många funnit användbart.

Mitt ursprungliga inlägg blev väldigt illa formulerat, jag ber om ursäkt för det -- läs hellre den reviderade versionen.

Nu är ju inte jag TS, men jag tror att tanken helt enkelt slog honom och att han ville diskutera den med andra. Alla funderingar som sätter sig i hjärnan behöver inte ha något praktiskt syfte, eller få en att må bra för den delen. Att du anspelar på att några Flashbackare ska sitta och föra filosofin som kunskapsgren vidare är ju bara löjligt.

EDIT: Anser du att solipsism enbart är en "rätt tråkig fråga och föga nyskapande" eller har du också någon bra -- gärna koncis läsning -- att hänvisa till som försöker vederlägga sådan radikal skepticism? Det skulle uppskattas; då jag inte tycker det är rimligt att släppa obesvarade frågor enbart för att de inte är på modet längre.

Det handlar inte om att utveckla filosofin, det handlar om att utveckla sig själv. Om ts har dessa funderingar så tycker jag hen bör ställa sig frågan till vilken nytta dessa funderingar har och vart det hela ska leda -- det är det enda jag begär.

Jag satt själv en gång i tiden och funderade på sådana här frågor men kom mest fram till att det inte ledde någonvart huruvida allting är en illusion eller ej. "Okej, allting är en illusion. Än sen då?" blev väl svaret jag kom fram till.


Edit: Herregud, du får sluta redigera dina inlägg eller så får jag sluta svara så snabbt.

Som sagt så är jag inte intresserad i huruvida solipsism är sant eller falskt utan snarare vaty sådant tänkande ska leda till. Solipsism, är för mig, tråkig och föga nyskapande då det bjäbbats så mycket om det av så många och så länge utan att det inte leder till någonting mer tråkigt än "vi kan inte veta om verkligheten finns bortom vår perception, allting kan vara en illusion" alternativt "än sen då?"-svar.

Off-topic: Min normativa definition av filosofi - bortom cocktailparty-snackfilosofin - är att det bör fungera som ett verktyg för människor att förstå sitt liv, sin vardag, den värld de befinner sig i och väcka frågor som kan leda till nya kreativa sätt att just förstå sitt liv, sin vardag, den värld de befinner sig i. Intressant nog så är det denna syn på filosofi som många av den kontinentala traditionen förespråkar varför också de varit mer intresserad av att hitta på nya idéer, hur korkade de än är, till skillnad från den analytiska skolan som funnit det mer meningsfullt att peta i små detaljer i vårt språk och fråga sig huruvida detta kan korrespondera med verkligheten eller ej; sån mikroskopisk nivå av filosofin att ingen utanför den analytiska skolan orkar bry sig om det. Detta är ett av skälen till varför kontinental filosofi - på gott och ont - har fått stor spridning till andra universitetsämnen och fått spridning långt utanför akademins skyddande murar då den är tillämpningsbar oavsett hur abstrakt den än må vara.

Jo, jag håller till viss del med om den slutsatsen. Det har ingen påverkan på livet om det uppstår från en 'hjärna i ett kar' eller något annat metafysiskt möjligt scenario. Sen får man väl vara ödmjuk nog att förutsätta att man som individ fungerar likt andra människor, så att dessa också får antas ha qualia; och alltså inte vara s.k. zombier.

Däremot tycker jag inte att du ska snäsa åt dem som inte kommit till insikt (ännu) såsom du anser dig ha gjort.

Jag snäste väl inte? Jag tyckte jag ställde de mer relevanta frågorna.

Lite fräckt att insinuera att TS skulle ha några baktankar, såsom att kunna glänsa på cocktail-partyn, men nåväl.

Om man hittar något problem medan man tittar på den externa världen så dyker det upp för att man utgår från nåt som inte stämmer. Det externa pekar mot det interna.

Det är till för att lyfta en idé, något som i sin tur kan hjälpa till att öppna sinnet. Om man är ute efter att navigera i den yttre världen så är det inte speciellt hjälpsamt.

Ja så kan man också se det som

Vad menas?

Det är tvärtom. Alla existerar utom du.

Ingen har någonsin sett eller hört dig. De gånger du upplevt detta har det endast varit inbillning från din sida.

Du är som ett spöke från "sjätte sinnet", du går omkring och vet inte ens om att du är död.

Bara att man ska försöka låta bli att tro att ens lidande eller problem är en egenskap av världen. Det är en egenskap av den som lider.

Det är nåt att tänka på mest vad gäller de negativa känslorna just för att det är dom som brukar vara den drivande kraften. Tyvärr drivs människor ofta att försöka förklara bort sina problem genom att projicera dom på nåt där ute, istället för att försöka hitta vad det egentligen handlar om.