Gissa Bokcitatet

Inte Aase Berg. Den som skrivit detta är lite äldre.

Ingen kom kataren nära
hatade kataren närhet
Drog sig undan ögonglansen
ville bara
sjunka genom jorden
söka roten bortom under

Kan det vara den stora fotografen och timmerflottaren? Och därmed den uppburna ledamoten?

Japp, detta är en bok av svensk vitterhets svar på Bonnie & Clyde, nämligen Katarina Frostenson & Jean-Claude Arnault. Titeln är Endura.

Över till Kulturmannen!

Tackar, en mkt finstämd volym säkert, jag har själv inte haft samma tur i bokbackarna så jag kan enbart gissa.

--Rättsförfarandet har alltså inte övertygat er, sa han för sig själv och log, såsom en vuxen ler åt ett barns oförstånd fastän han bakom leendet egentligen vidhåller sin uppfattning.
--Då är det alltså dags, sa han slutligen och såg plötsligt på den resande med klara ögon, som uttryckte någon slags uppmaning eller vädjan om deltagande.
--Dags för vad då? frågade den resande oroligt men fick inget svar.
--Du är fri, sa officeren till den dömde på dennes språk. Han kunde först inte tro det.
--Jo, du är fri, sa officeren.

Den som har vägarna förbi Ersta Diakonis second hand på Söder i Stockholm kan hitta denna och några fler av samma författare (när jag var där fanns t.ex. ett par exemplar av Källarhändelser), samt ett antal titlar ur Akademiens klassiker-serie, flera av varje och allt i nyskick till billiga priser. Förutom det som står framme lär det finnas ytterligare 30-40 kartonger som kommer att packas upp efter jul. Min teori är att det är den uppburna ledamoten själv som rensat ur sitt lager, släkten har en viss anknytning till Ersta. Ursäkta offtopic.

Kafka? Kanske den där med den dära tatueringsmaskinen vad den nu heter, straffkolonien?

In der Strafkolonie ist eine Erzählung von Franz Kafka, die im Oktober 1914 entstand und 1919 veröffentlicht wurde.

Över till jochen_bele!

Ah, den vaginaformade grottöppningen på omslaget har ju på senare tid fått en helt ny betydelse.

Se bild: https://s2.adlibris.com/images/5905998/endura.jpg

Då fär ma, tack å hej:

DET BRAST I FEBRUARI 1988.

Jag hör det på banden: omedelbarheten, modeti min röst, innan det fruktansvärda hände. Den sprudlande glädje, det nästan hysteriska skratt som jag knappt känner igen som mitt finns bara att höra på band inspelade före skilsmässan.

Det brast när jag såg Mats gråta i mörkret vid min sängkant, denna osårbara man, min odödliga idol, plötsligt hukande i mitt rum, då jag såg honom bikta sig, inför sig själv, inför mig, hans ansikte nära mitt, ögonen som för första och sista gången såg in i mina, medan snöstormen röt utanför. och Mona gick sitt nödvändiga uppbrott till mötes på övervåningen. Mats fingrar som trevade under glasögonen efter tårar, medan han an— vände mig som öra, barnet, den ultimata domaren, och varje vidrig berättelse brändes in i mig, utan att han insåg vidden av sitt misstag att låta en trettonåring lyssna på denna flod av bekännelser, dess intima detaljer. Jag höll täcket för ansiktet, Vågade inte se på honom, när det uppdagades för mig.

det är inte alex schulman.

Det är det absolut inte, men konstaterandet är (kanske medvetet) en ledtråd i sig. :-)

Sven Stolpe?