Gissa Bokcitatet

[O]: Vad det är roligt att leva! Jag visste inte att det var så spännande att andas, att ha blod strömmande i ådrorna, muskler som rör sig …
[E]: Är jag tung?
[O]: O nej! Du väger just så mycket som behövs för att jag ska bli kvar på jorden. Ända till för en stund sedan var jag alldeles för lätt, jag flöt, jag törnade emot möbler och människor. Mina armar var för långa, mina fingrar tappade saker och ting. Så lustigt, och vad vetenskapsmännen räknat ut tyngdlagarna lättsinnigt! Jag märker att jag behövde precis din vikt för att bli kvar i den här atmosfären.
[E]: O älskade, du skrämmer mig! Nu blir du väl kvar ordentligt, säg? Nu flyger du väl aldrig bort mer?
[O]: Aldrig mer.
[E]: Vad skulle jag ta mig till alldeles ensam på jorden om du lämnade mig? Svär att du aldrig lämnar mig.
[O]: Jag svär.
[E]: Ja, men det var så lättvindigt svuret! Jag hoppas verkligen att du inte tänker lämna mig! Om du vill att jag ska bli riktigt lycklig så svär att du aldrig ska få lust att lämna mig, inte ens senare, inte ett ögonblick, inte ens om världens vackraste flicka tittade på dig.
[O]: Jag svär.
[E]: (reser sig plötsligt) Där ser du hur falsk du är! Du svär att om världens vackraste flicka tittade på dig skulle du inte få lust att lämna mig. Men för att veta att hon tittade på dig måste du titta på henne, du med. O, vad jag är olycklig! Du har knappt hunnit bli kär i mig förrän du tänker på andra kvinnor. Svär att du inte ens kommer att se henne, den dumbommen.
[O]: Jag ska vara blind.
[E]: Och även om du inte skulle se henne så är folk så elaka att de genast skulle skynda sig att tala om det för dig för att göra mig illa. Svär att du inte kommer att höra dem!
[O]: Jag ska vara döv.
[E]: Nej, förresten, det finns något mycket enklare, svär med detsamma, uppriktigt, av egen vilja och inte för att göra mig glad, att du aldrig kommer att tycka att någon kvinna är vacker … Inte ens de som ser vackra ut. Det betyder ju ingenting att man är vacker.
[O]: Jag svär.
[E]: (misstänksamt) Inte ens någon som liknar mig?
[O]: Inte ens då. Just det skulle göra mig misstänksam.
[E]: Svär du fullkomligt frivilligt?
[O]: Fullkomligt frivilligt!
[E]: Du svär väl vid mitt huvud?
[O]: Vid ditt huvud.
[E]: Du vet att när man svär vid någons huvud så betyder det att den andra dör om man inte håller sitt löfte.
[O]: Det vet jag.
[E]: tänker efter lite) Men är det inte så – jag tror att du är i stånd till vad som helst trots din änglalika uppsyn – är det inte så att du tänker för dig själv: »Jag kan ju svära vid hennes huvud. Vad riskerar jag? Om hon dör när jag har lust att lämna henne så är det ju bara desto bättre. En död kan man lämna utan scener, utan tårar …« Å! Jag känner dig allt!
[O]: (ler) Knepigt visserligen, men det hade jag inte tänkt på.
[E]: Är det sant? Ser du, det är bättre att du genast säger som det är.
[O]: Det är sant.
[E]: Svär det.
[O]: (lyfter handen) Så där.
[E]: (närmar sig) Nå då ska du få höra. Jag ville bara sätta dig på prov. Vi har inte svurit ordentligt. För att avlägga en riktig ed räcker det inte med att göra en liten gest med handen, en liten tvetydig gest som man kan tolka som man vill. Man måste lyfta handen så här och så spotta på golvet … Skratta inte, när man gör det så här är det mycket allvarligt, det vet du. En del säger att inte nog med att den andra dör om man bryter sin ed, utan han lider också mycket innan han dör.
[O]: (allvarligt) Det ska jag komma ihåg.
[E]: När du nu vet vad du utsätter mig för om du ljuger, om än aldrig så lite, så vill jag att du ska lyfta handen, älskade, och spotta på golvet och svära att allt vad du har svurit är sant.
[O]: Jag spottar, jag lyfter handen och jag svär.
[E]: (med en suck av lättnad) Jag tror dig. Förresten är jag så lättlurad, så lite misstänksam. Du ler, tycker du jag är löjlig?
[O]: Jag ser på dig. Jag märker att jag inte har hunnit titta på dig ännu.

Det platta taket på American House, det största och förnämsta hotellet i Black Thread Center, Connecticut, var klätt med rödmålad plåt, och på var ruta lästes i upphöjda bokstäver "Phoenix, kungarnas plåt". Fastän klockan bara var två minuter över sex denna julimorgon 1897, var taket glödhett. Det brände som ett strykjärn, och tjäran på det tegelmurade bröstvärnet, som riktigt kokat i hettan i går eftermiddag, kändes ännu klibbig, när man tog på den.

Långt nedanför, på Putnam Street, hela tre våningar ner från det röda plåttaket, sade Tad Smith, poliskonstapeln, till mr Barstow, möbelhandlaren:
- Well, sir, vi får visst en lika stekhet dag som i går.
Mr Barstow funderade litet på saken. Sedan sade han:
- Det kan nog hända ni har rätt i det. Stekhett blir det.
- Jo, var lugn för att det blir stekhett, mumlade Tad och gick sin väg - för att måhända aldrig mer träda fram i historien.

Men uppe på det röda plåttaket, högt ovan dessa hedervärda borgare, dansade en ung skald, ett barn av de fria rymderna som fröjdade sig åt sin ungdom och den klara morgonen och sin nyupptäckta skaldegåva. Han var ensam så när som på Lancelot, hotellets hund, och han hälsade utan blygsel solguden, som var hans broder. Visslande "There'll be a Hot Time in the Old Town Tonight", gick han med stora steg fram och tillbaka, svängande med armarna som om han anförde en militärorkester, medan hans skosulor tecknade små invecklade mönster, hela hans kropp vaggade och huvudet vickade från den ena sidan till den andra i ungdomlig hänförelse över hans eget snille. Lancelot skällde gillande - det var den första begynnelsen till det bifall mästaren en dag skulle få inhösta.

Den unge skalden bar det inte särskilt romantiska namnet Ora Weagle, men han hade läst rätt mycket av Swinburne, Longfellow, Tennyson och Kipling. Han var femton år gammal och kände redan med sig att han hörde till en större värld än Black Thread Center. Ja, han föraktade Black Thread och i synnerhet allt som på något sätt hörde samman med American House, som hans far, gamle Tom Weagle, rådde om.