Gissa Bokcitatet

Gyllensten?

Skickligt! Citaten är hämtade från Lars Gyllenstens Kains memoarer från 1963. Från baksidestexten:

"Under några av de första århundradena efter Kristi födelse fanns en besynnerlig sekt av kättare, som kallades Kainiter. Kainiterna ansåg att världen som vi lever i är ond och fylld av lidanden och förvillelser och att den Gud, som har skapat världen, också måste vara ond och grym. Allt som är ont enligt Bibeln är i själva verket gott, ty det är sådant som gör uppror mot Bibekns Gud. De hyllade därför bland annat Satan, ormen i Paradiset, Kain och Judas Iskariot. "Kains memoarer" är ett försök att återskapa de helt försvunna
skrifterna från Kainiterna och deras meningsfränder. Boken är en samling sagor, noveller, aforismer och betraktelser, som är lagda i munnen på en anonym berätatre - en raljant och illusionsfri resonör med ett mycket fritt förhållande till sanningen och med en mycket stor sympati för Kainiternas syn på världen och människorna och på deras Kejsare, Gudar och andra överhetspersoner."

Din tur att välja citat.

Oj! Då måste jag få litet info om vad som är tillåtet.

Hur snabbt måste det vara inne?

Nja, vi har inte så strikta regler här, men dröj inte flera dar. Citatet ska vara på svenska (översatta böcker till sv. också förstås) eller engelska, tror nästan det är de enda begränsningarna. Visar det sig omöjligt att knäcka gåtan får du ge en eller ett par ledtrådar så småningom. Det ger sig efterhand.

OK. Ni får ha överseende om det här är extremt irrelevant. Känner mig rejält ringrostig - läser mest fackböcker nuförtiden.

Nåja, hur som helst :

"De skulle börja med att behandla mig med streptomycin, tänkte jag. Beskedet att jag var positiv hade mina medpatienter mottagit med verklig tillfredsställelse. De fick som de ville : ingen utböling. Nu var jag värdig att vistas bland dem. Även om jag bara erhållit en lägre rang , så var jag ändå på sätt och vis jämbördig. Med ens hade jag, liksom de, insjunkna kinder, lång näsa, stora öron och uppsvälld mage. Jag tillhörde de magras kategori, inte de uppsvälldas. Först är de lungsjuka magra, sedan är de uppsvällda och sedan magra igen. Sjukdomsförloppet går från magerhet via uppsvälldhet till magerhet. När döden inträder är alla helt avmagrade."

Detta skulle jag tro kommer från något av Thomas Bernhards fem självbiografiskt grundade verk, när han hamnat på sanatorium: kanske Kylan eller Orsaken, jag har inte de fem volymerna tillgängliga här?

Öj, öj! Bernhard är helt korrekt. (utdraget är hämtat ur "Kylan") Jag lyfter på hatten!

Over to you.

Man minns många scener hos Bernhard, de här elaka tuberkulosgubbarna som inte var nöjda förrän de visste att den unge Bernhard också var dödsvigd till exempel (fast han kom ju till all lycka för litteraturhistorien att leva några decennier och producera en del minnesvärda saker)...

En annan författare sökes i och genom följande citat:

"En gång, då han nyss fyllt tjugo hade han i Wiens Nationalbibliotek tänkt alla tankar till slut och sedan erfarit, att han ju levde. Han låg över böckerna som en drunknande, medan de små gröna lamporna brann och läsarna smög omkring på tysta fötter, hostade tyst, bläddrade tyst, som fruktade de att väcka andarna som dvaldes mellan bokpärmarna. Han tänkte - om någon förstår, vad det vill säga! Han minns ännu tydligt det ögonblick, då han grubblade över ett kunskapsteoretiskt problem och alla begrepp låg luckra och hanterliga i hans huvud. Och medan han tänkte och tänkte och som i en gunga flög högt och högre, utan yrselkäsnla, och svingade sig härligt fri, då kände han hur han flög mot ett tak däruppe, som han måste tränga tvärsigenom.

En lyckoförnimmelse som aldrig tillförne hade gripit honom, ty i det ögonblicket var han nära att fatta något som gällde allt och det yttersta. Med nästa tanke skulle han tränga igenom! Det var då det hände. Då drabbade och rörde honom ett slag, inne i huvudet; en smärta uppstod, som tvang honom att avstå, han hejdade sitt tänkande, blev förvirrad och hoppade ner ur gungan. Han hade överskridit sin förmåga att tänka, eller kanske ingen människa kunde tänka längre än dit han hade hunnit. Uppe i huvudet på honom, under hjässan, krasade någonting, det krasade oroväckande och ville inte sluta, i flera sekunder. Han trodde han blivit sinnesrubbad och högg krampaktigt tag om sin bok med båda händerna. Han lät huvudet sjunka framåt och slöt ögonen, svimmade vid fullt medvetande."

Jag fortsätter ovanstående citat, som är hämtat ur en novellsamling, närmare bestämt ur titelnovellen. Författaren är av kvinnokön, eller rättare sagt var hon av kvinnokön medan hon levde:

"Han var mer vid slutet än någonsin förr, mer än när han var hos en kvinna och alla ledningar i hjärnan ett ögonblick var avbrutna och han hoppades bli utsläckt som individ och kände sig inträda i släktets rike. Ty vad som hade förintats här, i den stora, gamla salen, i de gröna små lampornas sken, i den högtidliga bokstavsutspisningens tystnad, det var en varelse, som hade lyft sig för högt, ett bevingat väsen, som genom blåskymmande gångar strävat hän mot en ljuskälla, och det var, noga taget, en människa som inte längre varit en skapelsens motpart utan en närapå invigd. Han hade förintats som närapå invigd och från och med nu skulle han aldrig mer kunna stiga så högt och röra vid den logik, där världen har sitt fäste. Han visste att han var avvisad, vanmäktig, och från den stunden var vetenskapen honom en styggelse, därför att han gått vilse i den, därför att han gått för långt och blivit förintad på kuppen. Han kunde nu bara utöka sina kunskaper med ett eller annat, vara en hantlangare och hålla sitt förstånd smidigt, men det intresserade honom inte. Han skulle gärna ha ställt sig utanför, blickat bort över gränsen och därifrån tillbaka på sig själv och världen och språket och varje villkor. Han skulle gärna ha återvänt med ett nytt språk, som hade dugt att uttrycka den hemlighet han erfarit.

Men nu var allt förverkat. Han levde, ja, han levde, det kände han för första gången. Men han visste också, att han levde i ett fängelse, att han måste stanna där för gott och att han snart skulle bli desperat och bli tvungen att även han begagna sig av detta gangsterspråk, som var det enda som stod till buds, för att slippa känna sig så övergiven. Han skulle bli tvungen att tömma sin kalk och på sista dagen vara stolt eller feg, tiga, förakta eller ursinnigt tala till den Gud, som han inte kunde få tag i här och som vägrat honom tillträde därborta. Ty om han hade något med världen här att göra, med språket här, så vore han ingen Gud. Gud kan inte vara i detta vanvett, kan inte finnas däri, kan bara ha att göra med att detta vanvett finns, och att intet slut finns på vanvettet!"

Jag har en äldre släkting som heter Ingeborg.

Mina kompisars storebröder hade skivor med ett kanadensiskt band som hette Bachman-Turner-Overdrive.

Där ser man, du plockade helt elegant citatet, som kommer från Ingeborg Bachmanns novellsamling Det trettionde året, översatt 1963 i Bonniers Panacheserie.

Måste tillstå att det rörde sig mer om detektivarbete än någon inneboende kännedom om författaren ifråga.

Det var den andra ledtråden som öppnade dörren : kvinna+död+anknytning till Wien+en förkärlek för manliga protagonister i sina noveller. Jag var först inne på Musil, Canetti m fl

Återkommer ikväll med ett nytt citat (har ej möjlighet nu).