Gissa Bokcitatet

Hermann Hesse skriver i ”Kortfattat levnadslopp” att han målade ett litet landskap på sin cellvägg och försvann i det. Att träda in i konsten – det är ett genomgående tema i hans verk. Nästan alla hans hjältar försvinner som [X].
För Stäppvargen är det musiken som öppnar en dörr mot ”världens hjärta” och de odödligas svala, ljusa, hårt leende visdom. Med hjälp av vin, narkotika och ”magisk teater” kan han ibland stiga in genom den dörren. Romanen slutar med att han helt försvinner in i denna sfär. ”Mozart väntade på mig”, lyder sista orden i hans efterlämnade papper.
Särskilt tydligt beskrivs inträngandet i konsten i ”Österlandsfärden”. Berättelsens centralgestalt är Leo, österlandsfararnas tjänare, representant för den andliga övervärld som berättaren, H. H., förgäves söker tränga in i. På bokens sista sida finner H. H. en liten skulptur, en sällsam dubbelgestalt sammansatt av Leo och honom själv, rygg mot rygg.
”Och i figurernas inre såg jag något röra sig, långsamt, oändligt långsamt, som när en sovande orm rör sig. Det var något som försiggick där, ett slags mycket långsamt, stillsamt men oavbrutet rinnande eller smältande, något som smälte eller flöt från min bild över till Leos, och jag förstod att min bild höll på att mer och mer hängiva sig åt Leo, höll på att strömma bort för att ge honom näring och kraft. Med tiden, tycktes det, skulle all substans rinna över från den ena bilden till den andra och bara en enda bli kvar: Leo.”
I alla dessa fall omges steget in i konsten med starka element av mystifikation. Man flyr inte ur Kumla-fängelset på ett målat tåg. Den som tar narkotika till hjälp för att leva som Mozart spelade har säkerligen närmare till Långbro sjukhus än till de odödligas sfär. Vad Hesse ger är hela tiden symboliska beskrivningar av ett inre skeende. Men samtidigt söker han med alla medel suggerera fram känslan av att de är praktiskt genomförbara.