Jesus smakar oblat?

Mässofferläran knyter samman två centrala händelser i Jesu liv: brödsbrytelsen i samband med den sista måltiden på skärtorsdagens kväll och Jesu död på korset. Med sin offerdöd på korset försonade Jesus människan med Gud. Men varför utfäste han befallningen att hans lärjungar skulle äta hans kropp och blod? Och varför skedde detta under den - rituella - judiska påskmåltiden?

Katolsk teologi framhåller att prästen när han läser mässans instiftelseord (Detta är min kropp...) bokstavligen förvandlar brödet och vinet till Jesu kropp och blod. Härigenom och genom förtäringen av det invigda brödet och vinet gestaltas Jesu offerdöd på korset symboliskt och görs på så sätt sakramentalt och oblodigt närvarande på nytt. Det enda historiska korsoffret upprepas inte utan närvarandegörs bortom tid och rum. De troende, som befinner sig i den av Gud skapade tiden, får en glimt av Guds eviga tid. Den troende kan då förena sig och sitt eget lidande med Kristi eget offer. Därför talar katolsk teologi om kommunion (förening) hellre än om nattvard (måltid).

Vidare ser katolsk teologi en kontinuitet mellan mässoffret och det gamla förbundet mellan Gud och Israel. I detta förbund stadgades om tempeloffer, såväl lovoffer (för att tillbe Gud) som propiatoriska offer (för att återköpa för synder) - främst bland dessa en syndabock som offrades för att symboliskt gottgöra för folkets försyndelser under det gångna året. Under sin flykt från Egypten instiftades sedan den judiska påsken som en rituell påminnelse om Guds bistånd in i det nya livet. Härvidlag spelade lammet en central räddande roll, varför lammet, som återfinns i Johannes uppenbarelsebok, fått symbolisera Jesu offerdöd. Vi har här, ur katolsk synpunkt, svaret på varför Jesus lät brödsbrytelsen infalla under just denna måltid: i det nya förbund, för vilket det gamla förbundet var en förebådande bild, är Jesus både syndabocken och källan till Guds bistånd (nåd) in det nya livet (livet med Gud, det eviga livet). Kristus inrättade således inte i första hand en vänskapsmåltid, utan förebådade sin egen död och instiftade därvid det nya förbundets offer, det rena, oblodiga offret varigenom Guds nåd bortom tid och rum utgjuts över världen. Han inrättade i samma stund det nya prästerskapet, vars ansvar det är att förvalta den kristna uppenbarelsen och frambära mässoffret.

Mässoffret (och frågan om prästvigningen) kom att utgöra en av de viktigaste stridsfrågorna under reformationen. Frågan hör intimt samman med läran om rättfärdiggörelsen; frågan om tron allena är saliggörande eller om den enskilde måste samverka med nåden.

I den lutherska teologin finns flera varierande modeller för läran om realpresens. Realpresensen i luthersk teologi formuleras som att nattvardselementen verkligen är Kristi kropp och blod. I likhet med Augustinus teologi betonas att detta sker genom ordet.

I den Augsburgska bekännelsen konstateras bara att nattvardselementen är Kristi kropp och blod och delas ut till alla som tar emot dem, utan att närmare ingå på läromässiga detaljer.

Den Augsburgska Bekännelsens Apologi ansluter sin teologi till de östligt ortodoxa kyrkornas teologi, och lär att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, givetvis utan att använda transsubstantiationsläran som förklaringsmodell.

Konkordieformeln hävdar impanationsläran, det vill säga att Kristi mänskliga kropp och blod i kraft av Jesu gudomliga natur kan vara närvarande överallt, inklusive i nattvardselementen, där de skänker välsignelse i enlighet med Jesu ord och löfte.

Inom den lutherska ortodoxin på 1600-talet utvecklades synsättet att Kristi kropps och blods substanser genom ordet förbinder sig med nattvardselementens substanser, utan att brödet och vinet förändrar sina yttre accidenser, och Kristi kropps och blods substans existerar tillsammans med nattvardselementens substanser. Detta brukar kallas konsubstantationsläran.

Inom 1800-talets nykonfessionalism och det tidiga 1900-talets lutherrenässans utvecklade den teologiska modellen om sakramental förening, som på grundval av enskilda luthercitat beskriver Kristi kroppsliga närvaro som något som sker "i, med och under" brödet och vinet.