Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det vore en syn för gudar: en viss chefredaktör uppsöker Mazetti, lägger handen på hennes axel och säger: "Du Katarina, är the last line of resistance i kampen för mångkultur och massinvandring. Vi behöver dig. Du måste gå ut där och rasiststämpla varje svensk. Gör det så har vi nog segern som i en liten ask. SD kommer att halka ner på 2%, MSM:s går en ny vår till mötes och ingen kommer mer att snacka om nationalism."

Och Mazetti ler sitt fåniga leende, tar fram sin något dammiga rasiststämpel och skrider till verket, sägande till sig själv: It's now or never... go on Katarina, you can do this... one last shot at glory...

Jan Tullberg har skrivit en kritisk artikel, som ifrågasätter Khemiris självömkande pekoral.

Inledningsvis riktar Tullberg ett elegant stiletthugg mot Maria Svelands egotrippade oeuvre. Tullberg konstaterar, att till Khemiris försvar kan sägas


Ouch...

Tullberg avslutar:


http://www.newsmill.se/artikel/2013/...-mfotad-flan-r

Det tror jag inte. Politikerna protesterade mot Billströms uttalande eftersom de ogillade det, plus att de fick en chans att trycka till honom. De fick reda på uttalandet via media eftersom Billström kväkte ur sig det direkt in i en mikrofon, men allt som skedde därefter kom lika gärna ur parti-bunkrarnas egen fatabur, utan påverkan av medias tjags. Det finns inget som säger att t ex Löfven inte gjort en markering även om tidningarna inte skrivit ett skvatt. Jag ogillar den här typen av kausalitetsresonemang med långa kedjor av antaganden. Tyvärr blir det mycket sånt när dinosaurie-media är på tapeten. Orsaken till det är att ingen vet hur litet eller stort inflytande de gamla tidningsödlorna har (eller hade--det går raskt utför nu).

Min tes, som jag ser som allt bättre underbyggd, är att MSM:s allmän-politiskt opinionsbildande inflytande är mycket mindre än vad "folk" tror; det hela har varit en sorts illusion som media själva skickligt upprätthållit. Myten om medias inflytande har främst bekräftats i den domän där de faktiskt kan göra något: drev mot enskilda personer, vilka kan krossas i en sorts gatlopp eller häxprocesser. Allmänheten och kanske även många politiker tycks förväxla denna specifika förmåga med någon sorts brett inflytande över det politiska landskapet, vilket jag inte tror ett smack på; valet 2010 och järnrörsgate 2012 är två klockrena exempel på hur kraftlösa PK-media är i förhållande till människors privata övertygelser. Av någon anledning har många svårt att ta till sig detta, men jag uppmanar i alla fall den som är intresserad att börja vända på sitt synsätt; utgå från att dinosaurie-media nästan inte har något inflytande alls (utom just persondrev) och se om verkligheten stämmer bättre med kartan.

Heh.. att politiska motståndare (och vissa i egna led) stämde in och angrep Billström, när tidningarna ylade och väsnades är knappast ett kausalitetsresonemang med någon lång (!) kedja av antaganden.

SvD Kultur har läst den norske statsvetaren Asle Tojes ässä Rødt, hvitt & blått. Om demokratiet i Europa.
För läsare av denna tråd - och andra lärda och intressanta trådar på Flashback - framkommer i sig inga nya analyser. Det utmärkande är i stället att ämnet och med denna vinkel utan dramatik omskrivs på en stor kultursida. En i sanning behaglig läsning till morgonkaffet!

http://www.svd.se/kultur/understreck...ag_8060762.svd

Ingress:


Godbitar:

Som sagt, inget nytt i sig, men en bekräftan på ett och annat. Som att nationalismen är här för att stanna:
Lite lagomnationalism, det kan nog svensken tänka sig. Minskad invandring, rätt att diskutera mångkulturfrågor (tabubelagt tills nu) och så detta att vara stolt över den man är. Att eliten ska lyckas med att hindra denna utveckling är komplett omöjligt.

Det går inte. Sedan får ni skeptiker i tråden tjata om Expos makt, om Wolodarskis nästa drag och om Twitterelitens demoniska styrka. Det är ju oppositionen som har momentum just nu. Det är det invandringskritiska lägret som just nu sätter in sina follow-on forces. Ett exempel är den nyss i tråden citerade Handelsforskaren Jan Tullgren, som, möjligen styrkt av att han centralt citerades i Arnstberg/Sandelins "Invandring och mörkläggning", nu har gett sig ut på banan igen och diskuterar mångkulturism, rasism och invandring med ett imponerande mod. Hans centrala citat i den boken var ju att invandringen kostar Sverige 110 miljarder per år.

Sakliga synpunkter, i invandringskritikens tjänst, vinner bestående segrar. Gråtpropaganda däremot kan bara bli "Ardenneroffensiver" som upphör när det är färdiggråtet. Gråt och känslopjunk var bränslet i tiggarpropagandan och Khemiri-artikeln. Kehmiri har ju inte följt upp sin artikel. Han har inga follow on-forces. Inte han, inte Wolodarski, inte Linderborg och inte Arnstad.

Det är vindkantring i opinionen. Men, som sagt, hur detta yttrar sig realpolitiskt kan ta tid. Nog kan vädret framöver få uppleva vissa PK-yttringar, men klimatet är idag milt-stabilt nationalistiskt

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...cle16558516.ab

Tystnaden banar väg för rasismen menar Elsiabet Höglund.

Intressant. Undrar vad ZOG anser om att hon valde just Reepalu som exempel på kritiker som tystats. Det visar åtminstone att hon är ärlig i sin vädjan.

Det här är ett ordentligt inlägg som kommer bidra till att rubba frontlinjen i det pågående mediakriget: http://www.friatider.se/sa-hetsade-m...nna-i-goteborg

Fria Tider har tagit Aftonbladet med byxorna nere efter att de med berått mod skapat en rasistsnyftis om en taxichaffis som blev utsatt för jättehemsk "rasism" av en kund som ville ha en svensk chafför. Den fruktansvärda rasistkunden visar sig genom Fria Tiders journalistiska arbete vara en funktionshindrad, NYOPERERAD, kvinna som fått stå och vänta på en taxi utanför sjukhuset i över en timma:


Aftonbladet står nu tagna på bar gärning, historien sprider sig som en löpeld, Avpixlat hjälper till. Detta kommer sprida sig till mängder av människor som hittills inte tagit del utav den fria median på nätet. Inte nog med att Fria Tider får enorm publicitet, Aftonbladet och övrig medias företroende sjunker ännu mer och substansen i övriga "rasismdrev" kommer nu ifrågasättas av en större mängd människor efter att de fått klart för sig hur en funktionshindrad kvinna cyniskt målades ut som en hemsk rasist av de samlade svenska mediaaktörerna.

Lite grovt kan man säga att den sverigevänliga rörelsen vilar på fyra ben. Dels de politiska partierna, av vilka SD intar en särställning. Dels fri media (inklusive Flashback) som är mer mångfacetterad och med större politisk spännvidd. Det tredje benet är bloggarna, t.ex. Merit Wager och Affes statistikblogg och slutligen så finns det ett intellektuellt avantgarde som tycks vara i stark tillväxt just nu. Jag nämner inga namn för att inte bidra med citat till hatmedias drevjournalistik, men de flesta vet nog vilka jag talar om. Vi har ju t.o.m. en pensionerad åklagare i våra led nuförtiden.

En trend på senare tid är att den sverigevänliga rörelsen håller på att konvergera. Bara för två år sedan fanns det en sorts ideologiskt grundad fiendskap mellan de två stora mediekanalerna, Avpixlat och Fria Tider, där den förra betraktade den senare som närmast pestsmittad.

Vad som sedan hände får de inblandade svara på. Min egen känsla är att Fria Tider började förstå att det inte var illegitimt att varna för faran med islam, samtidigt som Avpixlat insåg att om man bara stoppade invandringen, som FT vill, så löste sig problemet med islam automatiskt.

Kanske var det inget av detta. Kanske insåg båda parter att de i grunden hade ett gemensamt mål och följaktligen så publicerar Avpixlat idag för första gången en artikel "med benäget tillstånd av Fria Tider".

Vad jag vill ha sagt är att detta är raka motsatsen till politisk sektmentalitet, som kännetecknas av att man förtvivlat försöker blåsa upp knappologiska skillnader till något av kosmisk betydelse. Tidningen Proletären skriver varje år triumferande att Vänsterpartiets förstamajtåg i Kramfors samlat 2 färre deltagare än året innan. I kontrast till detta sätter både Avpixlat och Fria Tider sakpolitiken främst, vilket alltså inte alltid varit fallet.

Den svaga länken i den sverigevänliga rörelsen är SD, som ännu så länge motsätter sig den här konvergeringen. Mattias Karlsson kallade nyligen Fria Tider för en "neofascistisk" webbsida, och Linus Bylund gjorde ett allvarligt försök att sänka Avpixlats Mats Dagerlind på Twitter.

Men först kort om vad SD uträttat i riksdagen. Man har satt ihop ett budgetförslag av mycket hög kvalitet, så vitt jag kan bedöma. Detta innebär att man nu har ett program att gå till val på som borde kunna vinna stöd av halva valmanskåren om det bara var det det handlade om. Detta är en historisk insats för den sverigevänliga rörelsen, helt enkelt för att det aldrig funnits ett trovärdigt politiskt program tidigare.

Tyvärr handlar det om mer än så, och min känsla är att personer som Jimmie Åkesson, som förmodligen haft minimalt att bidra med till partiets budget, istället ägnat all sin kraft åt det han är bäst på, nämligen fraktionsstrider. Det är ett stort misstag, enligt min mening, att försöka rationalisera uteslutningen av Patrik Ehn med argumentet att de flesta människor aldrig hört talas om Patrik Ehn och att SD:s sjunkande stöd i opinionen knappast kan ha att göra med väljarnas nationalistiska böjelser eller lojalitet till en före detta nazist (om det nu är det han varit). Vad väljarna ser är en politisk sekt, som utesluter folk som kan bli ett hot mot deras egen makt. Vi har haft flera sådana partier i Sverige genom åren, speciellt på vänsterkanten, men inget som har samlat mer än en handfull röster. Svenskar röstar helt enkelt inte på den typen av partier. Att tänka sig ett sådant parti i regeringsställning är en mardröm värre än diktatorn Reinfeldt.

Vi har rätt att ställa höga krav på SD. De är de enda i den sverigevänliga rörelsen som får betalt för sitt slit. Man skulle därför kunna förvänta sig att kvalitén på deras insats skulle vara på en helt annan nivå än andras, men så har tyvärr än så länge inte varit fallet. Den som följer sverigedemokratiska företrädare på Twitter, har på senare tid kunnat notera en något mer defensiv hållning efter reaktionerna på uteslutningen av Ehn och de sjunkande opinionssiffrorna. Om detta är ett förstadium till en reträtt så kan det ännu finnas tid att återskapa ett förtroende. Men om företrädare för SD sabbar sina chanser att bli en politisk kraft av betydelse av egoistiska och privatekonomiska skäl, så finns det ingen förlåtelse. Den sverigevänliga saken är inte betjänt av den patologiska lojalitet mot SD som man hittar på Flashback, t.ex. i opinionsundersökningstråden.

Denna konvergering är av mycket stor betydelse, och bl a undertecknad har många gånger uppmanat diverse frisinnade xenofober att se till det som förenar de olika invandringskritiska rösterna, snarare än det som skiljer dem. Utvecklingen har blivit sådan att det finns en faktisk, reell chans att en gräsrotrörelse skapar en politisk förändring i Sverige, något som inte hänt på många årtionden. Men för att göra detta måste alla båtar segla åt samma håll. Man kan ta det som en utmaning att visa att vi är bättre än dårarna i extremvänstern som lyckade slå sönder sin egen rörelse genom att käbbla om ideologiska och organisatoriska detaljer. Realister, nationalister och vanligt folk som fått nog står för ett sunt förnuft som vänstern aldrig sett röken av, och därför ska man på klassiskt vis kunna samlas under en lagom grovt definierad konsensus, och på så vis konkret bevisa att man är starkare och tyngre än olika vänster- och PK-initiativ.

Vidare: SD är knappast den svaga länken, utan den spets av den Sverige-vänliga rörelsen som tagit plats i finrummet, med allt det kräver i form av diplomati och bordsskick. Ett strömlinjeformat parti utan suspekta "loose cannons" är ett måste, precis som det är för alla andra riksdagspartier (fast förstås ännu mer för SD pga häxprocesserna i hor-media)

Jag menar som bekant att rekryteringen till den Sverige-vänliga sidan är en nära nog självgående process, där uppvaknade svenskar strömmar in i jämn takt efter att ha sett Mustafa sprida vantrivsel och våld omkring sig en gång för mycket. Det som dessa människor behöver är vare sig en rigorös organisation eller någon sorts 10 budord, utan helt enkelt fakta, reda siffror, sanna berättelser ur verkligheten, osv. Detta ser jag som huvudmålet för Sverige-vännerna att tillhandahålla. I ena änden strömmar förnuftiga, nyvaknade svenskar in, i andra änden får SD ett rekordresultat i nästa val. Däremellan krävs, i dagsläget, inte så mycket mer än information och en överenskommelse att sitta still i båten i det unika läge som nu råder.

- F.G

En mycket bra analys som du gör i inlägget. Vad jag vill lägga till är att SD, och deras strateger, verkligen verkar ha fastnat i 2005 både mentalt och den politiska analysen och samhällsutveckling i stort. De förstår verkligen inte att alternativ media idag når ut till hundratusentals svenskar varje vecka, och att räckvidden ständigt ökar. SD tror att det fortfarande är samma 10-20 000 som det (min bedömning) var 2006. De ser inte heller vart utvecklingen är på väg när det kommer till medierna, hur traditionell media är på väg nedåt och i många tidningars fall, på väg bort för evigt. De svenska samhället och de institutioner och spelarna i det politiska spelet håller på att bytas ut, och att då basera sin analys och sitt handlande på hur situationen var för 7 år sedan, istället för att basera den på hur det är idag, samt en förutsägelse om hur det kommer vara om 5, 10 och 15 år, är ett recept för att misslyckas kapitalt.

Den mest signifikanta och intressanta uppdelningen idag av svenska väljare är en uppdelning mellan de som har förtroende för det nuvarande systemet - statsmakten, politiska partier och projekt, etablerad media, rättsväsendet, osv, det vill säga de som lever inom etablissemangets mentala påverkanssfär och den andra gruppen som är alla dem som lever utanför "systemet" på ett mentalt plan men även utanför etablissemangets påverkanssfär. De som är kraftigt kritiska till systemet i sin helhet och saknar förtroendet för statsmakten och dess institutioner i stort, och SD är det parti som samlat flest väljare från den sistnämnda gruppen. Det intressanta är att i takt med att det gamla och trygga välfärdssverige tynar bort och inte finns mer än som minnen i de äldre generationernas hjärnor så ökar den senare gruppen markant på bekostnad av den förra. Denna förändring i styrkeförhållanden har inte SD med i sin analys. Det är något de inte alls tagit hänsyn till, utan deras analys bygger på att Sverige är det samma som det var 2006, då de främsta företrädarna inom partiet skapade sin syn på omvärlden och sin politiska uppfattning och lösningar. Om SD skall fånga upp de unga som idag växt upp i det mångkulturella Sverige så måste de förnya sig, och där har de en potent kraft med ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand med flera som står för precis rätt förnyelse för att fånga upp dagens unga svenskar som växt upp i Multikultisverige.

Saken är den, att 10% av de svenska väljarna skulle idag rösta på ett parti som de tror är nationalistiska. Dessa 10% kommer inte ändra sig, eftersom samhället är på väg nedåt på alla fronter kommer denna skara enbart att växa framöver, oavsett om personerna som kommer till insikt om sakernas tillstånd röstar på SD eller ej. Om SD medvetet slår in en kil mellan sig själva och den sverigevänliga anti-etablissemangsrörelsen (flashback, Fria Tider, Avpixlat, exponerat, m.fl.) så har de effektivt förpassat sig själva till samma situation som KD och C befinner sig i nu, det vill säga, hopplöst föråldrade utan något hopp om förnyelse och bara en stilla väntan på att de sista dödsryckningarna skall passera. Om SD alienerar sig från den svenska folkrörelsen (gör sig "rumsrena") kommer det efter 2014 komma ett nytt parti med en dagsaktuell politisk analys som kommer fånga upp de då 15-20% av svenska väljarkåren som befinner sig utanför etablissemangets mentala sfär. Kanske blir det SvP, kanske blir det något nytt initiativ av andra figurer som kommer ur den sverigevänliga folkrörelsen på nätet. Denna nya kraft kommer då ha en helt annan informationsspridande infrastruktur bakom sig att nå ut till hundratusentals människor väldigt enkelt. SD kommer snabbt manöveras ut, och de kommer stå där med 3-4% av "rumsrena" väljare medans de väljarna (10%+) som befinner sig utanför etablissemangets mentala sfär direkt kommer börja stödja den nya kraften som lyfts fram i alternativ media på nätet. Beroendeförhållandet är helt enkelriktat, SD behöver den sverigevänliga folkrörelsen på nätet men den sistnämda behöver inte SD, utan SD är enbart ett intrument för att nå ett mål, om instrumentet blir utslitet så byter man ut det mot ett annat som är mer villigt att göra jobbet.