Inte man nog, för mig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har varit tillsammans med en kille i ett halvår nu, och innan dess har jag trånat efter honom i ytterligare ett halvår. Utan hans vetskap, då...
Vi har det bra ihop. Bättre än jag någonsin haft det med någon, dessutom har jag aldrig spenderat så mycket tid på en kille innan jag ens vetat om han var intresserad. Han är rolig, han ställer upp för mig, han ser bra ut, han har det mesta. Men jag är inte nöjd.
Jag vill att han ska skrika åt mig ibland, jag vill att han ska gripa lite för hårt i min arm, dessutom vill jag att han inte ska vara så lycklig med mig som han verkar så att jag har något att kämpa för! Och jag känner mig fett patetisk, ni anar inte. Uppmärksamhetsberoende, självisk och så lite konstig, hur friskt är det att sukta efter aggressivitet?
Jag gillar honom verkligen. Men jag blir helt enkelt inte tillfredsställd, tvärt om nästan irriterad när han hela tiden är så himla snäll och gullig, samtidigt som jag vet att jag aldrig i livet vill vara med någon som faktiskt slår eller hotar mig, bara tanken gör mig illa till mods.

Ska jag bara försöka mogna och inse att jag har hittat någon som är bra för mig, eller är det kört så fort man börjar tänka så här?

Och just det, jag lade det i erotik och sexualitet eftersom det här även gäller i sängen. Han tar alltid extrem hänsyn till mig och är alltid otroligt försiktig och jag står bara inte ut. Jag vill att han drar mig i håret, slår mig på rumpan och river mig på ryggen men jag vågar inte säga något om det. Han kommer ju tro att jag är knäpp.

Förstår mig inte på tjejer som dig alltså. Vill du ha krig där hemma så kan du ju försöka hitta någon halvgalen pundare som kommer hem aggressiv varje dag och skriker på dig, om du har tur så slipper du få stryk.

EDIT: Angående din topic. Tycker du det är manligt när män är aggressiva?

Mjo, men finns nog ett mellanting.

OnT: Dumpa honom och spara din egen och framför allt HANS tid. Du är ett typexempel på en kvinna som inte vet vad hon vill. Antingen väljer du det ena eller det andra. Är han inte man nog så dumpa då?

Säg till honom hur du vill ha det, hur ska han annars veta? Min gissning, och detta är en vild en, är att han INTE kan läsa tankar....

Om inte PM a bild på dig. Jag hade förstört dig i sängen

Du har två val.

1. Prata med honom. Säg som det är.
2. Dumpa fjollan och börja PM-ragga i Flashbacks dopingdel.

Du låter ju inte 100% frisk. Men vem är det å andra sidan... Du vill med andra ord bli dominerad. Det kommer nog med tiden, efter ett halvår är man väl fortfarande nykär. Män brukar inte vilja ta kontrollen över något som fortfarande är lätt förgånget. Angående det sexuella så får du väl säga det då. Kommunicera för helvete.

Men om du har bestämt dig redan, så lämna honom då, bara taskigt att inte ge någon annan chansen på en bra kille om du inte ens tycker om honom.
Eller du kanske vill ha kakan och äta upp den också? Då kanske otrohet är något för dig. Finns nog många killar på internet t.ex. som är lätta att få tag på som kan uppfylla ditt masochist-behov. Du kan t.ex. pröva siter som knullkontakt.se. Men även här på flashback kan du nog relativt lätt få tag i någon "farlig" typ.

Lycka till i kärleksdjungeln.
MVH

Snarare du som inte är kvinna nog för honom, slampa.

Absolut nej, och nej igen. Jag säger ju själv att jag verkligen INTE vill ha att göra med den typen av killar som faktiskt är illasinnade, annars hade jag väl för fan inte haft det här problemet över huvud taget? Jag vet ju om att det är fel fel fel och du behöver inte påpeka det för mig, men jag vet inte vad jag ska göra.
Topicen var mest för att folk skulle titta.


Det är jag säkert. Men det är inte så himla lätt... Jag tycker ju sjukt mycket om honom, men vad ska jag göra när jag inte blir upphetsad av att tänka på honom och bara vill försvinna varje gång han säger "Jamen då gör vi som du vill lilla vän" för att avsluta något vi bråkar om.


Jag vill prata med honom, men jag skäms ju för tusan bara för att skriva om det här. Hur ska jag då lyckas säga det till honom?

Jo jag förstår vad du menar, men att han ska ta tag i hennes arm hårt när dom tjaffsar och skrika på henne tycker jag inte låter så mysigt, även om jag förstår att man inte vill ha en fjant som inte vågar ha egna åsikter om saker och ting till kille.

Jag ska försöka göra det, men jag vet inte om... Jag blir så himla lätt generad, kommer inte lyckas få fram vad jag vill ha sagt över huvud taget.

Och nä.

Du är inte alls konstiga. Det är många tjejer som tänker som dig...även om de inte talas så högt om de i vårt...fina lilla svenska samhälle.

Självklart ska du snacka med honom, till att börja med. Det du beskriver kommer ändå inte hålla i längden för er, om ni inte får det att funka.

Och människan måste inte alls va nån pundare eller allmän galning för att kunna sätta ner foten ibland. Men i dagens samhälle har vi väl nästan glömt vad som är man och vad som är kvinna.

Om det är så jobbigt att prata om det...kan du väl skriva ett litet brev till honom. Så får du se hur mycket man det är i honom. Om han kan ta upp ämnet och styra fram det som behöver sägas...dra sakerna ur dig.