Varför denna ilska mot anarkokapitalister, agorister och andra "högeranarkister"?

Jag har tittat lite på facebookgruppen "anarchism" som har drygt 15 000 medlemmar. Vad som är väldigt anmärkningsvärt är vad som händer när någon yttrar en åsikt från ett anarkokapitalistiskt perspektiv. Det är väldigt få som kan tala respektfullt med en sådan person. Det blir oftast en aggressiv attityd med en massa svordomar, överlägsenhet, spydigheter, o.s.v. För inte länge sedan verkar det ha gått så långt att de bannade alla som uttryckte anarkokapitalistiska sympatier. Vad är det egentligen som är så provocerande? Som gör många vänsteranarkister (jag anklagar givetvis inte alla för att ha den här attityden) så uppretade att de får en väldigt fientlig inställning, istället för att bjuda in till diskussion och försöka övertala anarkokapitalisten att han har fel. Ingen föds ju till anarkokapitalist i dagens Sverige, så det går uppenbarligen att övertyga dem (oss) med rätt argument.

Den semantiska barriären verkar vara enorm, trots att den är helt onödig. Vänsternanarkisterna kritiserar högeranarkisterna för att försvara "kapitalism" och anarkokapitalister kritiserar inte sällan vänsteranarkisterna för att försvara "socialism". Det intressanta här är att båda med sina respektive ord "kapitalism" och "socialism", egentligen menar samma sak. De menar båda "den rådande ordningen". Men anarkokapitalisten försvarar ju i verkligheten statskapitalism lika lite som vänsteranarkisten försvarar statssocialism. Detta språkliga missförstånd har också lett båda parter till att hävda att "anarkokapitalism är en självmotsägelse" och "anarkosocialism är en självmotsägelse". Och det enda båda egentligen menar är att "anarkoetatism" är en självmotsägelse, vilket är sant.

Efter att ha tittat på sidan så verkar de aggressionsfyllda diskussionerna sällan komma längre än "X är en självmotsägelse".

Men målet med båda sidors ideologier tror jag fortfarande är detsamma. Ett statslöst samhälle, med frivilliga samarbeten som inte bygger på våld eller förtryck.

Var är det då skon klämmer? Vad är det hos anarkokapitalisterna som får många vänsteranarkister att koka av ilska? Vad är det som gör samarbete helt uteslutet och omöjligt? Båda sidor tillskriver varandra åsikter de inte har. Men jag tycker man ofta ser anarkokapitalister sträcka ut en hand och påpeka att "det finns plats för alla" i ett statslöst samhälle. Att det inte finns någonting som hindrar socialistiska kollektiv i deras idealvärld. Det är inte alls lika ofta man ser vänsteranarkister sträcka ut en hand till anarkokapitalisterna, eller någon form av vädjan om samarbete.

Är det ordet "kapitalist" som är problemet? Som ger såna vredesfyllda känslor att det helt enkelt inte går att diskutera, oavsett vad den som använder ordet avser med det? Är det därför vänsteranarkister brukar vara lite mindre aggressivt inställda mot agorister, som egentligen inte är mer än en revolutionär gren av anarkokapitalismen. Det som saknas är ordet kapitalism, och då blir det genast lättare att diskutera fredligt och sansat?

Vad är det största hindret enligt er? Vad skulle anarkokapitalisterna behöva ändra - i sin ideologi, attityd, retorik, vokabulär, eller vad som helst - för att de flesta vänsteranarkister skulle kunna överväga samarbeten, eller åtminstone fredlig diskussion med anarkokapitalister?

Det är allså roten till hela konflikten jag vill åt, för jag kan ärligt talat inte se den själv. Frågor som synen på arbetsvärdesteorin är ju helt oväsentligt. Det är väl bara att avskaffa aggressionsvåldet, och så får man se hur folk väljer att på ett fredligt vis organisera sig, eller?

bra hemsida, reder ut alla samhällsvetenskapliga frågor FDR Du hittar säkert svaret där.

Ja, det är dit man brukar nå.
Socialistisk anarkist: "Kapitalism och anarkism är självemotsägande!"
Anarkokapitalist: "Socialism och anarkism är självemotsägande!"

Rätt löjligt, egentligen. Jag menar, jag förstår naturligtvis att anarkokapitalister och socialistiska anarkister ofta kan ha problem att samarbeta när det gäller konkreta åtgärder; en anarkokapitalist kanske inte ser meningen med ett kommunistiskt kollektiv i ett ockupperat hus, medan en kommunist inte ser tjusningen i en agoristisk kontraekonomi. Men på samma sätt skulle förmodligen en kommunist inte tilltalas speciellt mycket av ett mutualistiskt eller kollektivistiskt valutasamarbete bestående av krediter byggda på arbetsinsats (då kommunister inte menar att arbetsinsatsen bör ha någon koppling till "belöningen"); så samarbetssvårigheter när det kommer till konkreta åtgärder existerar ju mellan socialistiska inriktningar också. Och det är ju lite av grejen; alla vill inte arbeta på samma sätt.

Sedan förstörs nog anarkokapitalisternas rykte något, kan jag tänka, av allsköns extremnyliberaler som adopterar epitetet för att sedan försvara rådande förhållanden ("vulgärlibertarianer"), som man stöter på i många olika sammanhang, eller för att argumentera för en väldigt hierarkisk samhällsordning.

När det gäller vettiga anarkokapitalister/agorister ser jag däremot inte meningen med att utesluta dem från samarbeten som är mer inriktade på debatt och diskussion - t.ex. forum och facebookgrupper. Det känns onödigt att skapa ännu djupare splittringar mellan två (egentligen massvis av) grupper som trots allt har samma inställning till staten, om än de skiljer sig åt i mycket annat (liksom även socialisterna gör inbördes; vilket även är fallet för anarkokapitalister, när det kommer till saker som parlamentarism vs kontraekonomi och liknande grejhöjjta).



Jag tror att det allra mest handlar om termerna. "Kapitalism" är no-go. När det kommer till de väsentliga skillnaderna - t.ex. att AK i mångt och mycket saknar den sociala sida som de socialistiska "anarkismerna" har, synen på jordägande, synen på ränta, osv. ser jag inte speciellt mycket diskussion på t.ex. den facebookgrupp du pratar om (dvs den diskussion som faktiskt är värd att ta); folk verkar allra mest hänga upp sig på terminologi och sedan driva fram sina egna förutfattade meningar. Från såväl socialistiskt som kapitalistiskt håll.


Detta är faktiskt en uppfattning jag delar; de mer vettiga AK-förespråkarna brukar faktiskt ha en väldigt inkluderande attityd.


Jag skulle tippa på att det rör sig om vokabulär, attityd och retorik. Även om det finns gott om öppensinnade AK-förespråkare finns även en hel del sådana som gärna framhåller att kapitalister är bättre människor, att arbetare är lata/dumma, osv. och det sticker naturligtvis i ögonen för en socialist. Att man i många fall har så pass olika politiska bakgrunder, där anarkister ofta kommer från arbetarrörelsen medan AK-förespråkare sträckläst Ayn Rand-romaner om att ingen kan sköta samhället förutom kapitalisterna, leder ju till tämligen olika synsätt. Bara det faktum att många anarkister sympatiserar med såväl de syndikalistiska fackföreningsrörelserna och anarkister som Emma Goldman, medan en anarkokapitalist som du känner mycket väl tills för ett tag sedan hade Henry Clay Frick som avatar, visar på de lite olika "håll" man kommer ifrån

Detta är vad jag kan tänka mig, i alla fall. De anarkister som diskuterar på t.ex. anarkism.org, måste jag dock inflika, uppvisar inga sådana "nyliberala" tecken, utan går mycket bra att diskutera med och verkar vara övertygade anarkister utan fördomar om varken arbetare eller de frihetliga arbetarrörelserna; men jag förstår ifall många socialister inte känner sig speciellt bekväma med att samarbeta med, till exempel, vissa AK-förespråkare som skriver på Flashback.

När detta med retorik och attityder är åtgärdat måste AK-förespråkarna förstås också ändra sin ideologi, och börja hata ränta, hierarkiskt företagsstyre och lockeanskt jordägande!

Oj, ett sånt långt kvalitetssvar räknade jag inte med att få direkt på en tråd jag startade mitt i natten.

Detta är givetvis sant. Misesinstitutet lade precis upp en intressant video om detta på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=t4hjO1ak4_M

Han pratar om hur libertarianer är för en fri marknad, och när vänstern bakar ihop sin kritik av den rådande ordningen OCH den fria marknaden så tror de att de måste försvara den rådande ordningen för att försvara den fria marknaden. Trots att de inte har någonting med varandra att göra. Och då får du vissa förvirrade människor som försvarar gigantiska monopolföretag och allting de gör och tror att de därmed försvarar den fria marknaden. Men marknadsförhållandena hade ju inte sett ut som de gör i dag i ett fritt samhälle. Vi hade inte haft en armé av arbetslösa ungdomar som arbetsgivare kan ge vilka skitlöner som helst under vilka arbetsförhållanden som helst, just eftersom de är så utbytbara. Vi hade sett en "arbetarklass" om man nu ska använda det uttrycket som har en starkare ställning på arbetsmarknaden i förhållande till arbetsgivaren. Och i andra riktningen har du folk som påstår att "det finns ingen diskriminering", eftersom det är dyrt att diskriminera och på den fria marknaden konkurreras då de som diskriminerar ut av dem som inte gör det. De missar helt och hållet att vi faktiskt inte har någon fri marknad i dag, och att man därför inte kan säga att diskriminering är ett icke-problem. Eller det instinktiva motståndet mot fackföreningar som sådana, som kommer ur juridiska särrättigheter som facket har lobbat till sig. Men i ett fritt samhälle kan de inte göra det, och då är det heller inget fel med fackförbund. Det är något som libertarianer och anarkokapitalister definitivt kan arbeta på. Men det är fortvarande inget som borde omöjliggöra samarbete. Det är lite som att vägra åka i samma bil för att du tycker om päronglass och jag hävdar att jordgubbsglass är godare.

Kapitalism är ett extremt laddat ord. Men är det inte lite löjligt att ordet i sig kan ge så starka känslor trots att man gång på gång förklarar att man använder österrikisk terminologi, där kapitalism inte betyder annat än fria marknader. Visst är det ett olyckligt val, och jag skulle själv föredra att kalla det frimarknadsanarkism eller något i den stilen, men nu heter det som det gör. Ett ord borde väl inte vara ett sånt stort hinder egentligen? Det viktiga är ju vad man lägger för betydelse i orden.

De har inte samma sociala sida som de socialistiska anarkismerna, men man kan inte hävda att anarkokapitalismen saknar en social sida. Jag vet inte om det var det du skrev eller inte, ville bara påpeka det. Anarkokapitalisterna ignorerar inte de sociala problemen, de har bara lite annan syn på dem, och föreslår lite andra lösningar.

Men är detta verkligen så vanligt egentligen? Det vanligaste är nog ändå att anarkokapitalister är helt ointresserade av "klassfrågor", eftersom de har en annan definition av samhällsklasserna än vad socialisterna har. Ingen anarkokapitalist jag har stött på har varit emot arbetarklassen på något sätt. Anarkokapitalismen är ju knappast någon överklassideologi, som man skulle kunna hävda att vissa former av konservatism är. Anarkokapitalister kan du hitta i alla samhällsklasser, de tycker bara att klasstillhörighet är helt ointressant. Detta misstolkas ofta som att de tar kapitalisternas sida i ett klasskrig som de i själva verket inte tycker finns.

Haha, jo det ligger en del i det. Även om jag själv måste erkänna mig ha viss kärlek till vissa av Ayn Rands verk, utan att försvara henne som person eller den objektivistiska rörelsen. Om man drar hennes ideologi till sin logiska spets får man anarki, vilket hon själv motsägelsefullt nog förnekade. Det är ju därför det finns så kallade "post-objektivister". Dessa ser jag inte heller varför det skulle vara omöjligt för vänsteranarkister att samarbeta med. Ayn Rands ideologi säger i sig ingenting om att kapitalister är bättre än arbetare. Det var bara hon själv som hade en något skev syn på förhållandena under USA:s tidigaste historia och glorifierade de individualistiska kapitalisterna, när de i själva verket hela tiden bad staten om hjälp för både det ena och det andra. Jag håller just nu på att läsa Nietzsches (som ju var anarkist) Sålunda talade Zarathustra, och ofta känns det som att Ayn Rand har tagit hans idéer rakt av.

Här har du iofs några punkter som skulle kunna leda till konflikter, men bara så länge man inte skrapar lite på ytan. Räntefrågan löser man genom att helt enkelt använda sig av den typ man föredrar. Hierarkiska företag är ingenting som de flesta anarkokapitalister brukar förespråka i sig. De tillåter det, men säger inte att det nödvändigtvis är bäst. Jag är inte övertygad om att de flesta företagen skulle fortsätta att vara så pass hierarkiska som många storföretag är i dag på en fri marknad. Men kanske skulle vissa vara det, och då är det okej också, så länge de inte tvingar någon att arbeta åt dem. Och jordägandet har vi diskuterat för och brukar om jag inte minns fel vara överens om att det till syvende och sist bara är en gränsdragningsfråga vad gäller hur länge man kan vara borta från sin egendom innan den är att betrakta som oägd. Jag håller med om att de som förespråkar besittning och bruk har ett mer tilltalande ordval. Hur kan man äga jorden, eller fiskevatten? Det är rimligare att tala om rätten att bruka marken, eller rätten att fiska på en viss plats. Men i praktiken är det inget annat än en semantisk fråga av föga betydelse.

Själv har jag dragning åt AK-hållet och stör mig på att många vänsteranarkister har så mycket "alla ska kramas" och "tycka synd om"-mentalitet. Då kan jag tänka mig att de ogillar AKare av samma anledning fast omvänt, att de upplever AKare som hårda och otrevliga.

Jag säger inte att du har fel, men detta är definitivt inte intrycket jag har fått. Inte i närheten lika mycket som t.ex. statssocialister och socialdemokrater.

Nä jag kan tänka mig att det är minst sådant tramseri bland anarkisterna, men det förekommer ändå. Då kan de nog känna sig lite trampade på när AKare kommer och hyllar saker som effektivitet, hårda straff och eget ansvar som lösningen på många problem och därför bli irriterade.

Det råder kulturella skillnader, men framför allt skiljer sig den teoretiska grunden mellan liberaler och socialister, så ett samarbeter över "gränserna" är otänkbart. Dessutom är dessa debatter meningslösa eftersom organiseringen sker på golvet, vad vissa självutnämnda profeter anser saknar betydelse. Trivs en liberal med att ägna sig åt revolutionär verksamhet (en motsägelse), vara med att bygga sociala kontraekonomier, då ser jag inga problem. Tyvärr ser vi inga tendenser till en sådan utveckling idag, däremot samla gamla vurm för partipolitik och förändringar med hjälp av dagens system (en motsägelse).

På den andra sidan har vi rådskommunister och autonoma marxister, vänsterns svar på anarkokapitalister, det vore lika fruktbart att samarbeta med dem som med anarkokapitalisterna d.v.s lika med noll.

Det var ju det jag frågade om. Vilka är dessa skillnader? Vilka av skillnaderna är avgörande för att samarbete ska vara "otänkbart".

Även om jag ogillar att du kallar anarkokapitalister för liberaler, så undrar jag varför detta är en motsägelse?

Detta tror jag helt enkelt du har missuppfattat. De flesta anarkokapitalister ogillar partipolitik, och själv ser jag (politisk) röstning som en form av indirekt aggressionsvåld. Sen finns det givetvis anarkokapitalister som är inblandade i dagens politiska system, precis som det finns vänsteranarkister som röstar på vänsterpartiet. Skulle du motsätta dig samarbete med en anarkist som röstat på vänsterpartiet? Även om det kan ses som meningslöst att försöka ändra systemet inifrån, varför är det något som gör samarbeten, eller åtminstone fredlig diskussion omöjligt?

Jag tror att väldigt många anarkokapitalister i sak håller med om detta, när det kommer till röstning: http://www.youtube.com/watch?v=igbBItLemsM

Förövrigt finns det och har funnits historiskt olika exempel på kontraekonomier. Kontraekonomisk verksamhet är t.ex. tydligen väldigt förekommande bland FSP:arna i New Hampshire. Problemet i Sverige är att vi är alldeles för få för att kunna genomföra det i praktiken i någon nämnvärd utsträckning.

Jo, det tycker jag också. Men det verkar finnas många som är av en annan åsikt


Fast jag skulle nog vilja mena att de flesta anarkokapitalister saknar en "positiv" social idé, vilket gång på gång blir tydligt när anarkokapitalister skriver här och förundras över att det finns olika socialistiska varianter av anarkism - som alla vill bygga samhällen på lite olika sätt - där de ständigt antar att vi förespråkar någon typ av tvång för att samhället ska bli som vi vill. I slutändan blir det alltid något i stil med "jaha, så ni vill att det ska vara på detta vis, men ni vill inte tvinga människor till det? Skumt, då gör ju människor ändå som de vill!". Anarkokapitalister, vill jag mena, är mer inriktade på de "negativa" sociala fördelar som följer av att staten försvinner, och menar att resten löser sig genom att folk gör som de vill. De här konkreta sociala infallsvinklarna, som att etablera samarbeten för ömsesidig hjälp, sköta produktion och/eller distribution på ett visst sätt, osv. saknas till stor del; det känns som att Rothbard rensade bort nästan allt sådant från Tucker och Spooner när han arbetade fram proto-AK från deras idéer, och så har det väl till stor del förblivit?


Jag skulle vilja mena att det åtminstone är ganska vanligt - men det finns förstås många AK-förespråkare som aktivt tar arbetarnas sida också. Det har nog mycket med en Ayn Rand-uppfostran att göra, skulle jag tro


Mja om Nietzsche var anarkist, halvanarkist eller vad han nu var är ett diskuterat ämne, men han har i alla fall lämnat en hel del spår i anarkismen. Men ja, Rand har ju i princip copy-pasteat från Nietzsche, Stirner, Tandy och andra egoister/"nihilister", men gjort lite pannkaka av det hela genom att försöka infoga objektiva värden och satt en lite väl borgerlig prägel på det hela. Dock, många som är inspirerade av henne har ju lite underliga åsikter om kapitalisternas överlägsenhet som inte går hem lika väl hos folk som står på, och/eller sympatiserar med, den andra sidan i klasskonflikten.


Jo, det sista stycket var mest ett skämt; dvs att anarkokapitalisterna måste överge allt som egentligen konkret utgör skillnaden mellan dem själva och socialistiska anarkister (om vi inte ser på de värdemässiga aspekterna) för att bli accepterade

Men nej, i en anarki får människor förstås organisera sig efter de principer som de själva föredrar; så länge detta är målet finns det ju ett gemensamt mål hos klassiska anarkister och anarkokapitalister. Om än det kanske är svårt med konkreta samarbeten, då man ofta förespråkar lite olika metoder, tycker jag dock inte att det finns någon anledning till den uttalade fientlighet mellan grupperna som man ibland stöter på.

Jag förstår vad du menar, och det tror jag kommer av att de ofta kommer från en liberal naturrättslig tradition som fokuserar på negativa rättigheter. (Själv har jag en lite annorlunda syn på rättigheter, och jag vet att det finns många andra ankor som ogillar att prata om "naturliga rättigheter".) Sen är det ju inte så att anarkokapitalister struntar i sociala problem, som fattigdom t.ex. De säger bara att folk får själva ordna sätt att hjälpa de mindre bemedlade på. Det finns ingen större anledning att presentera en "mall" för hur människor bör organisera sig. Man kan givetvis göra det också, men det är ingenting som nödvändigtvis behöver kopplas till den politiska filosofin. Sen har ju i och för sig även anarkokapitalister preferenser angående social organisation som de (förmodligen på grund av historiska skäl, då många influentiella ankor har varit nationalekonomer) har integrerat i ideologin, som förespråkandet av att använda pengar, privat egendom, synen på privat rättsskipning som någonting som ska "köpas" av konsumenter, o.s.v. Men jag tror att många av dessa idéer främst kommer ur behovet att besvara alla etatisters invändningar. "Detta skulle inte fungera, och detta skulle inte fungera, och vem ska bygga vägarna?" Då spekuleras det i hur det skulle kunna fungera, men bör nog inte ses som en normativ uppmaning, "det är så här ni bör organisera er, för det är bäst". Det handlar nog mer om spekulationer angående vad som förmodligen skulle visa sig vara den mest framgångsrika sociala organisationsformen.

Jag ser ärligt talat inte behovet av denna klasskamp överhuvudtaget. I min idealvärld finns det plats för både arbetare och kapitalister, så länge ingen tvingar någon till något eller använder våld. Så jag har ingen lust att "välja sida". Det finns goda och onda kapitalister precis på samma sätt som det finns goda och onda arbetare.

Intressant, tack för länken. Jag får definitivt intrycket av att han var anarkist när jag läser det han skrev, när han skriver saker som att bron till övermannen börjar där staten slutar, men han kanske inte var det egentligen. Sen, som precis alla andra missförstånd, kan det ju ha varit en ren semantisk fråga. Han kanske ogillade vissa saker inom den anarkistiska rörelsen som han förknippade med ideologin som sådan och därför valde att inte kalla sig anarkist trots att han avskydde staten. Lite som Robert Lefevre som i praktiken var pacifistisk anarkokapitalist, men ogillade "anarki" för att han likställde det med kaos och allt det där och kallade sig istället för autarkist.

Jag vet att det var ett skämt. Jag såg bara några argument som faktiskt skulle kunna användas som argument till varför anarkokapitalister och vänsteranarkister är inkompatibla på alla plan.

Socialanarkister är just anarkister eftersom de vill uppnå det klasslösa samhället. Anarkokapitalisters ändåmål är av en helt annan art således kan de båda grupperna inte identifiera sig med varandra.