Flashbacks offentliga undersökningar om usla och kassa statliga tjänster

Patienternas smärtupplevelse påverkas av sjuksköterskans handlande vid smärtlindring och en del patienter upplever att de inte får tillräckligt med smärtstillande läkemedel. Flertalet patienter känner att de blir misstrodda och de upplever att deras smärtupplevelse kommer i andra hand (Simonsen-Rehn, Sarvimäki & Sandelin Benkö, 2000). De patienter som blir misstrodda, till att de har smärta, känner sig sårade och kränkta eftersom de öppnat sig och berättat om sin smärta och sin inre upplevelse utan att bli tagna på allvar (Killander et al., 1999). Patienter upplever att en bristande dialog med sjuksköterskan om sin smärtupplevelse leder till bristande smärtlindring (Boström, Sandh, Lundberg & Fridlund, 2004). Patienter med smärta bör behandlas så tidigt som möjligt eftersom smärta gradvis ökar nivån av smärta (Boström, et al., 2003). Smärta under en längre tid kan innebära att individens smärttröskel sänks så att det som normalt inte ger smärta plötsligt upplevs som smärtsamt (Hawthorn & Redmond, 1999).

Värklindrande tack snälla
Idag var jag till läkare för att påbörja, eller fortsätta, utredningen kring vad som är fel med min kropp. Fler blodprover ska tas för att utesluta vissa saker, Borrelia, reumatism, antikroppar i sköldkörteln (eller nåt). Läkaren höll med om att mycket stämmer in på Kroniskt trötthetssyndrom/ME/CFS. Självklart vill jag inte ha den sjukdomen men jag har hellre ett namn på vad som är fel, även om det må vara kroniskt, än att inte förstå.

Sen frågade jag ännu en gång efter något som lindrar all smärta jag får i kroppen som följd av min utmattning. Han vill inte ge mig värktabletter och har inget annat bättre förslag heller. Jaja...då ligger jag väl här och pinas och är handikappad då...för det är bättre än ett lätt beroende av värktabletter...eller?

På måndag ska jag, två läkare och min kurator träffa försäkringskassan inför ev arbetsträning. Självklart är min önskan att sätta mina nyförvärvade högskolepoäng till användning, men ärligt talat så orkar jag inte i det skick jag är i nu. Jag är livrädd för att de inte förstår hur dåligt jag mår. Jag borde nog visa lite tydligare hur jag mår, fasaden som jag alltid håller upp gör att många inte märker det.

Han bröt foten – fick penicillin
István Timár, 73, bröt foten. Men läkaren gav honom penicillin, istället för att röntga. Det hjälpte inte. Då fick han penicillin igen.
István Timár bröt foten när han var i Ungern i mitten av april. Väl tillbaka i Göteborg uppsökte han sin vårdcentral. Då var hela vänster underben och fot svullen.

Han berättade för läkaren hur han hade fått hela sin tyngd över foten, som samtidigt vreds.
Stukning, infektion och rosfeber i huden, menade läkaren.
– Jag frågade om den inte borde röntgas, men hon sa att ”det var absolut inte brutet”, säger István Timár.

Efter tiodagarskuren hade han lika ont. Läkaren gav honom en ny penicillin*omgång.
– Jag hade så fruktansvärt ont. Jag bad henne ändå två gångar om att vi skulle röntga, men hon sa nej båda gångerna.

Läkaren rekommenderade att vända sig till sjukgymnast för att träna fotleden. Sjukgymnasten sände honom direkt till ortopeden. Där röntgades foten. Benet var av och gipsades.

Läkaren som tog emot honom på ortopeden är mycket kritisk och har skrivit till vårdcentralen och påtalat felbehandlingen.
– Det var klart och tydligt att det inte var bra. Två gånger hade de skrivit penicillin. Det är inte försvarbart, säger ortoped*läkaren.
– Jag har inte mått bra efteråt över att en person har behövt lida så i onödan. Jag hade självklart röntgat foten från början.

Jan fick ingen hjälp med smärtlindring
Trots att han kände svår smärta* i nästan hela kroppen skickades Jan Marklund, 67, hem från sjukhuset.

–?Jag är tuff och har varit slaktare. Men då rann tårarna. Det var ett helvete när jag kom hem och frugan knappt kunde hålla mig uppe, säger han.

Det har gått drygt två år sen Jan tvingades åka i ilfart till sjukhuset i Sundsvall efter att ha drabbats av tarmproblem och gikt.

Och fick höra att han var färdigbehandlad, att någon annan behövde hans plats.

–?Att remitera mig till medicin eller smärtklinik var otänkbart, jag skulle bara ut och hem.

I dag är han fri från sjukdomarna.

–?Men då var jag så arg. Man undrar hur politikerna tänker när de drar ner på antalet platser.

Får inget smärtstillande trots svåra smärtor?
Har haft problem med min mage & allt vad det heter i drygt 1 ½ års tid nu, problemen har kommit och gått till och från och nu i helgen var det dags igen.

Från och med lördag natt till skrivande stund har jag alltså haft extrema smärtor i området kring magen och tarmarna, fråga mig inte varför men ont så in i helvete gör det. Har ej kunnat sova, knappt ätit nånting alls och med jämna mellanrum fått kraftiga smärtattacker så jag legat och vridit mig i fosterställning.

Igår fick jag nog och stack till akuten. Det helvetet tog 4 timmar och de ägnade mig kanske totalt 10 min tid, resten satt jag bara och väntade. Försökte berätta så mycket och beskriva allt så noga jag kunde för läkaren, men det slutade med att de gav mig nån receptfri skit jag redan ätit två gånger tidigare och skickade hem mig. Visste dock inte just då att det var samma medicin då jag glömt namnet.

Så, de gjorde alltså inte ett jävla skit, trots att de såg mig spy och kallsvettas och vrida mig i smärta.
Anledningen till detta? Jag har dokumenterade missbruksproblem, så det är full förståeligt att de inte vill ge mig något därför.. Men får de lagligen göra så här? Det hela känns som ett stort skämt!

Ska man behöva ligga med dödsryckningar innan de inser att man inte mår bra?
Vad kan jag göra åt detta? Visst, jag kan skaffa smärtstillande på egen hand men det känns ju helt åt helvete att man ska behöva ta den vägen.

Har läkaren/läkarna inget juridiskt ansvar att se till att man INTE har smärtor?

Cancersjuk fick inte tillräcklig smärtlindring
Tolv timmars väntan på operation
En kvinna i 70-årsåldern fick otillräcklig smärtlindring medan hon väntade på operation.
Nu anmäler landstinget händelsen enligt lex Maria.

Den cancersjuka kvinnan vårdades vid den palliativa enheten på sjukhuset i Karlshamn. Hon flyttades över till sjukhuset i Karlskrona när hon fick en böld som behövde opereras bort. I väntan på operation fick hon ligga på akutklinikens obs-enhet.

Kvinnan fick vänta i tolv timmar på operationen och drabbades av svåra smärtor, som blev otillräckligt behandlade.

Enligt Blekingesjukhuset borde kvinnan i stället ha placerats på en vanlig vårdavdelning som är bättre bemannad och mera van att hantera denna typ av problem.

Traffic congestion detector in Germany.

Traffic congestion has a number of negative effects:

Wasting time of motorists and passengers ("opportunity cost"). As a non-productive activity for most people, congestion reduces regional economic health.
Delays, which may result in late arrival for employment, meetings, and education, resulting in lost business, disciplinary action or other personal losses.
Inability to forecast travel time accurately, leading to drivers allocating more time to travel "just in case", and less time on productive activities.
Wasted fuel increasing air pollution and carbon dioxide emissions owing to increased idling, acceleration and braking.
Wear and tear on vehicles as a result of idling in traffic and frequent acceleration and braking, leading to more frequent repairs and replacements.
Stressed and frustrated motorists, encouraging road rage and reduced health of motorists
Emergencies: blocked traffic may interfere with the passage of emergency vehicles traveling to their destinations where they are urgently needed.
Spillover effect from congested main arteries to secondary roads and side streets as alternative routes are attempted ('rat running'), which may affect neighborhood amenity and real estate prices.

Bilköer kostar miljardbelopp

2010-10-25

Svenskar tillbringar i snitt minst 350 000 timmar i bilköer varje vecka. Det visar en undersökning genomförd av Synovate på uppdrag av navigatorföretaget TomTom.

Köerna kostar miljardbelopp varje år om man multiplicerar timmarna med en beräkning av bilisternas värdering per timme, som Centrum för transportstudier vid KTH i Stockholm tagit fram

Bilköer och trafikproblem innebär inte bara olägenheter för de trafikanter som drabbas. De bidrar dessutom till onödigt hög bränsleförbrukning, större miljöbelastning, stort slitage på bilar och vägar, orsakar olyckor och kostar därigenom stora belopp för bilister och samhälle.

TomTom, leverantör av positionerings- och navigeringslösningar, har låtit analysföretaget Synovate genomföra en undersökning som visar att svenskar som kör bil varje dag tillbringar totalt minst 355 860 timmar i bilköer varje vecka.

Enligt professor Jonas Eliasson, chef för Centrum för transportstudier vid KTH i Stockholm, skapar bilköerna framför allt en stor välfärdsförlust.

I en beräkning uppskattas värdet på restid för bilister på omkring 100 kronor i timmen. Är det dessutom kö stiger det till cirka 150 kronor i timmen, eller kanske något mer om man tar hänsyn till att restiden blir osäker, eftersom man måste ta till större marginaler när restiden är osäker.

Det kan kosta upp till 300 kronor i timmen om det uppstår en oväntad restidsförlängning – exempelvis en bilkö som sällan brukar finnas där, och som uppstått genom exempelvis en olycka.

Det betyder att köandet motsvarar ett värde på mer än 50 miljoner kronor varje vecka om man multiplicerar Centrum för transportstudier vid KTH:s beräkning av bilisternas värdering per timme (endast 150 kronor), med antalet timmar i bilköer.

På ett år blir det minst två miljarder kronor. Därtill kommer kostnaderna för ökad miljöbelastning, onödigt slitage på bilar och vägar samt olyckor som ger stora merkostnader för samhället.

– 100 kronor i timmen är vad en genomsnittlig bilist uppskattar värdet av restid till, i form av förlorad arbetstid eller fritid, och andra olägenheter, säger Jonas Eliasson.

– Handlar det dessutom om oväntade förseningar och köer stiger värdet snabbt till uppåt 300 kronor i timmen – i vissa fall mer. Men förlorad tid är inte bara ett problem för den enskilde. Det påverkar även samhället genom sämre effektivitet och resursutnyttjande, till exempel genom att människor undviker att ta arbeten som skulle innebära mycket tid i köer.

I undersökningen uppger sex av tio svenska bilförare att de använder bilen minst fem dagar per vecka. En av tio uppger att de sitter i bilkö minst fem dagar per vecka.

De uppger vidare att de i genomsnitt köar minst 15 minuter per dag. Mer än var tionde bilist uppger att de sitter i köer i upp till en timme.

Det innebär att de svenska biltrafikanterna i genomsnitt tillbringar mer än 355 860 timmar varje vecka i bilköer. Hälften av dem som sitter i bilkö uppger att de väljer att acceptera det, medan nästan en tredjedel väljer alternativa vägar.

Av de som sitter i bilköer blir närapå en tredjedel stressade av det och en tredjedel tycker det är dåligt för miljön.

Bilköer är ett problem som kan lindras på flera olika sätt. Kapaciteten i ett vägnät kan ökas genom att till exempel öka hastigheten, bredda vägen eller genom smartare trafiklösningar.

Rondeller i stället för trafikljus är ett exempel på hur man kan effektivisera det befintliga nätet. Trafikslösningar där ett körfält kan reverseras efter behov är ett annat.

Men en mycket stor besparingspotential finns enligt TomToms Nordenchef Jens Henriksen i att bara modifiera rutten efter trafiksituationen.

– Om bilisterna hade tillgång till uppdaterad information om trafikläget skulle de istället enkelt kunna välja de vägar som går snabbast, bäst för miljön och kostnadseffektivast för både den enskilde bilisten och samhället i stort, säger han.

Många bilnavigatorer är idag utrustade med TMC (Traffic Message Chanel), där Trafikverket skickar ut meddelanden om trafikstörningar, vägarbeten etc. Tjänsten är gratis i Sverige men funktionen är bristfällig och aktuell information om trafiksituationen saknas oftast.

Om alla bilar hade tillgång till kontinuerligt uppdaterad information som sänds exempelvis till en GPS i bilen, skulle förarna få hjälp med att välja en smartare väg och därmed reducera kötiden, minska miljöpåverkan och spara stora belopp för individ och samhälle.

/KL

”Vi grät när vi hörde bandet”
Ruth, 94, skriker av smärta
GISLAVED

Walter Lööf, 74, och hans syster Donnis Fransson, 70, tittar kärleksfullt på mamma Ruth, 94.

Lilla spröda Ruth som blev så illa kränkt i sitt rum på äldreboendet.

De elaka orden registrerades. Vartenda ett. Av den talstyrda bandspelaren som stod gömd bakom klockan i bokhyllan.

- Vi grät när vi lyssnade på bandet, hur kan någon bära sig så illa åt mot en gammal och hjälplös människa?

Ja, hur? Ruth Lööfs anhöriga förstår det inte. Arbetskamrater till de två avstängda och polisanmälda vårdbiträdena är chockade. Socialchef och politiker i Gislaved uttrycker bestörtning.
"Hon verkade rädd - skygg på ett nytt sätt"

Walter Lööf säger att nu när det förskräckliga blivit känt är han glad att han bestämde sig för att ta till något så drastiskt som att rigga en bandspelare.

- Jag märkte ju att allt inte stod rätt till med mamma efter julhelgerna. Ena handen var alldeles blå, underläppen svullen och missfärgad. Och hon verkade rädd. Skygg på ett nytt sätt.

Fredagen den 11 januari placerade Walter den lilla bandspelaren bakom en antik klocka i mamma Ruths bokhylla. Redan samma kväll började bandet rulla. De hjärtlösa, infama orden kommer som piskrapp. Ibland hörs Ruths kvidanden. Aj, Aj. Hon får nya hånfullheter till svar.

- Att en gammal människa kanske spjärnar emot, kanske nyps, kanske inte förstår vad som begärs av henne vid nattceremonin borde personalen kunna bemöta på ett humant sätt, säger Walter och Donnis.

Walter håller sin mammas smala hand. Blåmärket syns fortfarande.

- Vi hoppas innerligt att mamma inte riktigt förstått vad som hänt. För vi vet ju att det finns så många andra här på Hemgården som är snälla mot henne.

- Gudskelov så hörs det också - i slutet av bandet. Då kommer morgonpersonalen in och stämningen är en helt annan. Mjuk och vänlig.

I går ordnades flera möten med personal och anhöriga på Hemgården. Men känslor av djupaste olust, misstro och undran är inte lätta att hantera.

- Vi försöker arbeta som vanligt men vi går här i ett slags chocktillstånd, säger Reidun Fredsvold, undersköterska.

Socialchefen Birgitta Ekroth och socialnämndens ordförande Bengt Petersson försöker bringa reda i kaoset. En rad åtgärder har vidtagits.
Vårdbiträdena har många år i yrket

De två biträden som befann sig i rummet när bandet spelades in har avstängts från sina tjänster och polisanmälts för olaga hot och övergrepp.

- Om det också blir fråga om misshandel får utredningen visa, säger Bengt Petersson.

Båda kvinnorna har arbetat länge i vården, den ena i närmare 30 år och den andra i över 10 år. I samtal med Aftonbladet sent i går kväll säger en av de misstänkta att hon är helt förkrossad.

- Jag älskar ju mitt arbete, mina kollegor och de boende. Jag har aldrig varit med om något liknande " aldrig blivit prickad förut.

Kan det som har hänt bero på stress, överbelastning, eller något annat i just den aktuella situationen?

- Vad ska jag svara " jag kan inte skylla på någon eller något. Alltsammans är så " ja, förfärligt. Så sorgligt.
Ebba von Essen

Äldreboende i Gislaved i ny vårdskandal
Missförhållanden har ännu en gång upptäckts på äldreboendet Hemgården i Gislaved. Anhöriga har slagit larm och den ansvariga sköterskan beskriver den berörda enheten som kaotisk. För fyra år sedan sparkades två vårdare efter att ha hotat en 95-årig kvinna.

Den medicinskt ansvariga sköterskan har gjort en anmälan enligt lex Sarah som skickats till länsstyrelsen i Jönköpings län. Enligt anmälan, som SvD.se tagit del av, har flera anhöriga hört av sig med klagomål gällande ”oacceptabelt bemötande” från personalen och brister i omsorgen och rutinerna:
”Enheten har en kall och ovälkomnande atmosfär.
”Måltiderna flyttas, eftermiddagskaffet och middagsvilan har glömts bort.
”De boende vågar inte be om hjälp, och det har förekommit väntetider på 20-25 minuter för att få gå på toaletten.
”Snäsigt och nonchalant bemötande från personalens sida.
”Personal har struntat i sjuksköterskans ordinationer för omvårdnaden.
”Trots fint väder har de boende inte fått gå ut.
”Anhöriga har köpt godis och kakor som inte lämnats till boende på hemmet. I något fall har personal ätit upp godiset utan att ha blivit bjudna.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan skriver att den berörda enheten framstår som ”kaotisk med total avsaknad av kommunikation och gruppdynamik
i personalstyrkan.” Bristerna är av så basal natur att det är svårt att förstå hur det bara kan bli så här, konstaterar hon. För fyra år sedan väckte en bandad inspelning från äldreboendet Hemgården stor uppmärksamhet. Med hjälp av en dold bandspelare kunde sonen till en 94-årig kvinna avslöja hur två vårdare med hot, misshandel och svordomar trakasserade henne. Händelsen ledde till att de två vårdarna fick sparken. På hemmet hänvisar ansvariga vidare till Gunnel Lundgren, socialchef i Gislaved.
- Det är alltid tråkigt när något sådant här kommer fram. Vi strävar efter en nollvision där alla är nöjda och trygga i vår verksamhet. Det här är oerhört viktigt och något som vi tar på allvar, säger hon.

Men hur kan brister upptäckas igen efter vad som hände för fyra år sedan?
- Jag vill först säga att det inte alls är samma typ av händelse. Då ledde det till att två personer avskedades, det här är inte lika allvarligt. Men vi är inte mer än människor.

Vad gjorde ni konkret efter det som hände då?
- Jag var
inte socialchef på den tiden, men bland annat tog man upp diskussionerna om etik och moral på ett helt annat sätt.

Vad gör ni nu?
- En del av problemen handlar om personal som har svårt att samarbeta. Vi har kopplat in Kommunhälsan och har både enskilda samtal och samtal i grupp, säger Gunnel Lundgren.
Lise-Lotte Jonasson undervisar på Hälsohögskolan i Jönköping. År 2002 var hon förståndare på Hemgården.
- Jag blev väldigt ledsen när jag hörde detta. Det innebär så mycket onödigt lidande för pensionärena, de anhöriga och även personalen.
Lise-Lotte Jonasson säger att det viktiga är att anmälan har gjorts, och att man tog de anhörigas synpunkter på allvar.
- Det enda sättet att komma till rätta med detta är ännu mer diskussioner om etik och attityder, säger hon.
Anna careborg

Misstänkt våldtäkt på äldreboende
Kritiken kommer efter att en demenssjuk kvinna försvunnit från boendet, och först månader senare återfunnits död.
För få anställda på Stockholms demensboenden (enligt professor)
Sjuk kvinna nekades äldreboende (i Gislaved)
Äldrevårdens brister förvärras
Undersköterskorna tas ur tjänst -> Kränkande undersköterskor tillbaka på äldreboende
Dyrgriparna försvann på äldreboende
Anställda på äldreboende omplaceras
”Det känns som att vara i ett fängelse”
15 glömda – två döda
Gamla tvingades ligga till sängs
Kvinnas sår fyllt – av vita larver

Försöket att minska kaffedrickandet avbryts omgående. Reaktionerna på ransoneringen blev så kraftiga att man omedelbart återgår till att servera precis så mycket kaffe de gamla vill ha.

– Det har ringt folk hela dagen och i morse kom en man från Stehag och överlämnade sex paket kaffe, säger Lisbeth Grip, som är enhetschef på Ekegården.

Fram till för två veckor sedan beställde kökspersonalen på Ekegården så mycket kaffe som behövdes för att släcka kaffetörsten. Men centralköket, som levererar varor, reagerade över hög förbrukning. Då gick Lisbeth Grip med på att införa en ranson på försök.

Men reaktionerna lät alltså inte vänta på sig.

– Att inte kunna servera ordentligt med kaffe är skamligt, säger en anställd till tidningen Norra Skåne.

Lisbeth Grip vet inte hur många paket som beställdes tidigare – bara att det var för mycket. Först bestämdes kvoten till fyra paket. Men enhetschefen var nyfiken på att se hur långt tre paket skulle räcka.

– Efter den här reaktionen vet vi att det inte räcker. De boende betalar för måltider och då ska de naturligtvis få dricka så mycket kaffe de vill, säger hon.

•I februari 2010 diskuterades en kafferanson inom äldreomsorgen i Timrå kommun. Den innebar maximalt två koppar kaffe och maximalt tre deciliter mjölk per person och dag. Men enligt äldreomsorgschefen var allt ett missförstånd och kaffestunderna räddades.

•I oktober 2003 blev Arvid Hansson i Höganäs informerad om att han inte längre fick ett helt ägg till frukost – det fick räcka med ett halvt. Omsorgschefen erkände besparingsåtgärden men lovade att alla som vill ha ett helt ägg skulle få det.

Kritik för dålig missbruksvård

Länsstyrelsen i Sörmland riktar allvarlig kritik mot Eskilstuna kommuns missbrukarvård. Bland annat är kommunen för dålig på att söka upp missbrukare som kommunen vet är utsatta för livsfara på grund av sitt missbruk, menar Länstyrelsen.

Kerstin Eriksson som är områdeschef på arbetsmarknads- och familjeförvaltningen i Eskilstuna tycker att kritiken är berättigad. Vid en granskning tidigare i år hittade länsstyrelsens väsentliga brister i Eskilstuna kommuns sätt att följa upp vården av missbrukare.

I ett ärende som länsstyrelsen lyfter fram, nöjde sig kommunen med att söka en person via brev och telefon, trots att man konstaterat att risken för en ny överdos var överhängande om missbrukaren i fråga inte fick professionell hjälp. Kommunen lyckades inte få till något möte innan personen dog.

Länstyrelsen menar att det är allvarligt att kommunen fortsätter att arbeta så här trots att kommunen tidigare fått kritik av länsstyrelsen för att vara passiv.

Områdeschef Kerstin Eriksson menar att det redan har gjorts förändringar för att förhindra att sådant här upprepas.

Kritik mot missbruksvård

I stället för dyra behandlingshem erbjuds allt fler missbrukare olika öppna insatser. Men där används metoder utan vetenskapligt stöd, av personal utan rätt utbildning. Ingen vet heller hur det går för missbrukarna. Öppenvården får skarp kritik av Socialstyrelsen i en första rikstäckande kartläggning.

Den första svårigheten för Socialstyrelsens utredare Ulf Malmström var att få reda på hur många olika öppenvårdsenheter det över huvud taget finns. Det andra problemet var att förstå vad de ägnade sig åt.

Han lyckades identifiera drygt 630 verksamheter i landet som fokuserar på beroende och missbruk. Ungefär 70 procent av dem svarade på den enkät han skickade ut. Men beskrivningarna av vad de arbetade med var svårtolkad.

– Man kan bli rätt förvirrad. Alla sade i princip att de erbjöd allt. Det framstår som en orimlighet, säger Ulf Malmström.

Öppenvård kan beskrivas som allt som inte är så kallad sluten vård på institutioner och behandlingshem. Det kan handla om läkemedelsassisterad behandling (metadon och andra medel) och psykoterapier men också renodlade sociala insatser som hjälp med bostad, arbetsträning och uppehälle.

De cirka 24 000 missbrukare som fanns inom öppenvården förra våren behandlades enligt mer än tjugotalet olika modeller. Från den etablerade Minnesotamodellen med tolvstegsbehandling till ”psykodynamisk insiktsterapi”, ”socialpedagogisk ansvarsmodell”, ”biofeedback” och ”transaktionsanalys”.

– Få av metoderna har en vetenskaplig förankring. Dessutom är det allvarligt att en påfallande liten del av personalen är utbildad för den metod man använder, menar Ulf Malmström.

Det går inte heller att veta hur det går för dem som ska hjälpas, Uppföljning och utvärdering görs nästan inte alls.
– Av anständighetsskäl borde man vara extra nog med att följa upp metoder som saknar vetenskapligt stöd. Självklart finns det verksamheter som är väldigt bra. Men jag tror det finns andra som inte på något sätt bidrar till en rehabilitering och förbättring för klienterna.

Tendensen har länge varit att kommunerna dragit ned på inköpen av de dyra platserna på behandlingshem för att i stället erbjuda hjälpen på hemmaplan. Men Socialstyrelsen ifrågasätter om det blir en besparing. Kostnaderna för den öppna missbruksvården har ökat med 35 procent på bara fyra år.

Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson (m) känner igen bilden som tecknas i rapporten.

– Vi bedriver väldigt omfattande verksamhet med goda syften men med väldigt vaga kunskaper om den gör nytta eller inte. Öppenvårdens fokus måste vara att lägga möda på tidiga insatser med syftet att bromsa utvecklingen i tid, säger han.

Han nämner två satsningar i Stockholm. Preventionscentrum, som ska utveckla socialtjänsten under ledning av Björn Fries, tidigare narkotikapolitisk rådgivare åt regeringen, och Hemlöshetskliniken, där den akuta somatiska vården, psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten ska samarbeta.

I samma område på Söder där de hemlösas vårdcentral Hållpunkt Maria ligger, finns också sedan en tid Stadsmissionsgården, en dagverksamhet för hemlösa. Personalen där kan berätta om missbrukare som är i så dåligt skick att läkare bedömt att de bör läggas in på behandlingshem, men socialtjänsten har ändå fortsatt att bara bevilja dem öppenvård.

I dörren träffar vi Kjell Thollander på väg in för att äta lunch. Han har äntligen börjat komma på fötter igen, tycker han. Räddningen blev Stockholms mobila hemlöshetsteam som sökte upp honom förra sommaren när han drack kopiösa mängder alkohol och sov i tunnelbanan eller lite varstans.

–Nu har jag fått ett andrahandskontrakt genom enheten för hemlösa och håller mig nykter. Jag har bara haft några återfall, senast häromdagen, men i alla fall. Jag har ju hållit på sedan jag var 16.

Han ger inte så värst mycket för behandlingshem som han varit på sju, åtta gånger. Några speciella behandlingsmetoder känner han inte till, han vet bara att han alltid trillat dit igen efter en nykter period.

Missbruksvård får svidande kritik
Missbruksvården i Piteå får svidande kritik av Lars Nygren, specialist i psykiatri och beroendemedicin. Nu har Nygren tröttnat på bristerna och lämnat sin tjänst på vuxenpsykiatrin i Piteå.
• Det är frustrerande. Ingenting händer.
Lars Nygrens kritik riktar sig mot det faktum att det sedan 2001 saknas specifika vårdplatser för abstinensbehandling av missbrukare i Piteå. I dag får missbrukarna konkurrera om de 16 vårdplatser som finns för psykiskt sjuka.
- Missbruket ökar i samhället, men landstinget har inte matchat den utvecklingen med hänvisning till att det saknas lokaler och pengar. Den här utsatta patientgruppen får inte den vård de skulle behöva och i slutänden innebär det att de dör.
Inget händer
Enligt Lars Nygren har socialstyrelsen riktat skarp kritik mot den dåliga tillgången på vårdplatser för abstinensbehandling för missbrukare, men trots detta händer ingenting.
- Det utreds och utreds, men leder inte till något konkret. Det är tjänstemän som utformar vården, men de som är specialister tillfrågas inte. "Du är en nyckelperson" säger de, men de vill inte lyssna på mina synpunkter, säger Nygren som i protest slutade sin tjänst för en vecka sedan.
Vad är det du saknar?
- Det måste finnas särskilda platser, ett beroendecenter, där evidensbaserad missbruksvård kan bedrivas. Den kompetens som finns tas inte till vara.
Ett märkligt faktum är att missbruksvården kan och får se ut så olika i länet. I Luleå finns sedan flera år ett beroendecenter där missbrukare från Luleå och Boden kan få hjälp. Men inte Pitebor. En anledning till detta är att Piteå kommun inte vill vara med och betala för verksamheten.
Tvungen att neka
- När jag haft jour på Sunderby sjukhus har det hänt att jag fått neka Pitebor som borde ha skickats till beroendecentret i Luleå. Det känns givetvis inte bra.
Tidigare fanns en tillnyktringsenhet i Piteå, men den är nedlagd. Enligt Lars Nygren kunde den enheten gjorts om till ett beroendecenter.
- Vi hade kunnat hjälpa många Pitebor. I princip dagligen möter vi människor som är i behov av mer eller mindre kvalificerad beroendevård.
Men missbrukarna får ju ta del av vårdplatser som är avsatt för psykiskt sjuka?
- Ja, de kläms in i den befintliga psykvården, men det är ingen lösning. Jag upprepar, det finns ingen specifik kompetens uppbyggd för missbruksvård i Piteå och det planeras ingen heller. Det är mycket beklagligt och ett stort problem, som vare sig kommunens socialtjänst eller landstinget vill ta tag i.
Satsas det för mycket på öppenvård?
- Det är en klassiker från 90-talets besparingsår som fått ödesdigra konsekvenser. I dag bygger man upp beroendeenheter i bland annat Stockholm för att rätta till misstagen, säger Lars Nygren.

Knarkdebattens fundamentalister

(...)

Hasselametoden går ut på att bryta ner ungdomarna för att sedan bygga upp dem på nytt. Många har vittnat om rörelsens kränkande behandling, bland annat i boken ”Bakom vår blindhet”. På nätet berättas liknande historier: unga isoleras, ledare trakasserar framför allt tjejer som kallas för ”tjackhora” och ”slampor”. Inte nog med det. Deras politiska idéer har tidigare nått ut via projektet och tidningen Motgift; strikta tullkontroller och narkotikahundar vid båtar, flygplatser, offentliga tillställningar, skolor, vid varje krog. Fler poliser, och med större befogenheter. Personer som döms för narkotikabrott bör hängas ut med bild och namn i tidningarna, arbetslösa ska utbildas till att delta i åtgärdsprogram där de ska spionera på folk som kan misstänkas röka hasch. Och så pricken över i:et, deras stora konspirationsteori; George Soros hemliga plan är att förslava världen under knark.

(...)

Misstänkta övergrepp på Hassela
Gotlands kommun anmäler behandlingshemmet Hassela Gotland till Socialstyrelsen, efter att en person vittnat om att anställda begått övergrepp mot en patient.

Övergreppen ska ha varit både fysiska och verbala. Bland annat ska personalen ha hållit fast en intagen så hårt att denne fått blåmärken på armarna, och dessutom använt nedvärderande ord och svordomar mot flera patienter.

I anmälan står att patienten själv vill vara kvar på behandlingshemmet, men bara om den kränkande behandlingen inte fortsätter.

Missförhållanden på hasselakollektivet (En recension av en roman om livet på ett Hassela-"hem".) (...)

Eva är en femtonårig föräldralös flicka, som blivit heroinist genom sin lite äldre pojkvän. När denne dör i en överdos tas Eva till Hassela på LVU. Hon kommer fram fortfarande i abstinens och ska genast ut på fjällvandring. Det är ett sjukt barn som tillsammansmed andra "nyingar" ska sättas på plats. Eva fryser, svettas och spyr sig igenom de första dagarna på fjället. Men tvingas hela tiden gå. På fjället ska grundläggas hela behandlingsfilosofin, som Eva anser bestå av grupptryck och angiverisystem.

Ingen får till exempel komma ner från fjället förrän Niklas klippt sig, kommenderas det av de "vuxna". Så blir en efter en manglad till att avstå från att vilja och tycka själv. Hela gruppen agerar hotfullt mot Niklas för att han ska klippa sig. Eva blir också klippt och de vuxna drar sig inte för att använda våld. Illa stubbade i håret, stukade och beredda att ange de övriga för att vinna fördelar eller slippa bestraffning kommer gruppen nyingar ner från fjällen. Nyingarna är då beredda att bekänna vad som helst för att slippa trakasserier och bestraffningar. Rymma visar sig vara omöjligt. Vid ett tillfälle kommer två missbrukare med en bil för att ta med en tjej och de blir helt sönderslagna av de vuxna.

(...)

Det finns flera målande avsnitt om hur de vuxna argumenterar mot nyingarna. Det för tanken till det man läst om stalinistisk förhörsteknik. Ingen kan bry sig om Eva, en horsare, för hennes egen skull. Det måste hon lära sig. Evas logiska argument möts hela tiden med "det köper vi inte". Man grips av tanken får man göra människor drogfria till vilket pris som helst? Kan drogfrihet få gå ut över ett värdigt liv, ett liv värt att leva? För Eva gjorde det inte.

Eva beskriver en metod som ger ett skuldbeläggande för livet. Eva är ingenting. I en epilog säger Eva att hon har ett litet hopp om att resa mig upp och skaka av mig deras skuld. Den som dom lagt på mig och som plågat mig år efter år, i halva mitt liv nu. Som ständigt tvingat mig att söka glömskan och den tysta värmen.

Kontroll, hjärntvätt och förnedring (...)

Kristian Tilander är en person som alltid har varit kritisk till Hasselas metoder och han bekräftar att anmälningar har gjorts men de har aldrig lett till något åtal. Anledningen till det är att Hasselas personal då gått i taket och bestämt gått till motattack så personen som anmält inte vågat gå vidare. Kristian Tilander skrev 1991 boken Bakom vår blindhet och den innehåller till största delen olika berättelser från personer som varit intagna på Hasselakollektivet.

- Jag har mött Widar Andersson i olika sammanhang och jag vill påstå att han har en nedvärderande syn på missbrukande ungdomar. Han klumpar ihop ungdomar till en grupp som han beskriver som avvikande. Han tar ingen hänsyn till att vi alla är individer och jag har alltid varit skeptisk till Widar Anderssons auktoritära sida. Han står bakom filosofin att krossa ungdomarna och sedan bygga upp dem efter Hasselarörelsens koncept, säger Kristian Tilander.

Han tycker att Hasselarörelsen är en sekt där de kontrollerar och styr de intagna med järnhand och att Widar Andersson använder ordet fantombild förvånar honom inte alls.

- Det finns inga gränser för vad den mannen kan påstå och vågar man inte lyssna till sanningen resulterar det till att man blir blind inför sin egen verksamhet, säger Kristian Tilander.

Tilander berättar att han har träffat före detta intagna som i dag är i 45-årsåldern och många dras fortfarande med en stark ångest och ett dåligt självförtroende på grund av sin vistelse på Hasselakollektivet.

- Dessa människor har väldigt svårt att lita på andra, de mår psykiskt dåligt trots att de i dag lever ett normalt liv. De vågar inte vara stolta över sig själva. Inte ens på fängelser och ungdomsvårdsanstalter behandlar man de intagna på det sättet som Hasselarörelsen gör, säger han.

(...)

1 - Mycket i mitt liv kan jag komma över - men aldrig Hassela. Fy faan!
Det är det vidrigaste, djävligaste, mest kränkande...*RYYYS*

Vill inte påstå att det var/är så för alla. Människor är olika och för en del fungerar det säkert alldeles utmärkt för, men inte för mig. Vad som helst hade varit bättre. Vad som helst.
Hu! Blir alldeles upprörd fast det var så många år sedan.
Det är otroligt att man kan köra över barn/ungdomar på det sättet. Och när ingen lyssnar - då får man så lov att agera. Förstörde en hel del under min tid där. Och lärde mig en hel del om hur man är kriminell.

Vet inget om några sexuella övergrepp. Vet att de intagna hade sex med varandra och med lokalbefolkningen. Psykiska övergrepp förekom dock ofta, ofta, ofta, ofta.....

2 - Tja..jag var yngst och kom från landet, vilket gjorde att jag mest hånades av personalen när jag försökte berätta om vad jag varit med om: "Du har väl bara druckit nån öl och kört moped". (Jag var rätt nersupen och kriminell med en del droger i bagaget också.) Lärde mig snabbt att det var de äldsta killarna från Stockholm med tyngst missbruk/kriminalitet som hade högst status.
Vid kvällsamlingarna hade alla ont i magen, för om man var den som blev uppmärksammad, kastade alla sig över en som vargar. Ingen var intresserad av vad man hade att säga - det var som i en religös sekt: gjorde man inte som de, tänkte som de, agerade som de- så var man dömd till döden för det var bara deras sätt som var rätt. Det fanns inget annat.
Om någon rymde eller gjorde något annat, blev de offentligt hånade av personalen under kvällsmötet och de satte press på en med kollektiva bestraffningar (förbjudet enligt svensk lag). Om en vägrade klippa sig, fick ingen åka på dans.
När kollektivet fick officiellt besök, plockades de som inte var indoktrinerade bort från planen och man fick aldrig träffa någon från socialen på tu man hand.
Det var de indoktrinerade ungdomarna som skickades fram och förevisades - de som sade att allt var SÅ bra.

Överlag styrde de med skam, skuld, rädsla och grupptryck. Ingen fick ha en avvikande åsikt. Att försöka prata med dem var som att försöka diskutera med en extremfeminist - det gick inte fram. Ingen lyssnade...

Svåra trauman skulle botas med att man fick lära sig att städa.
Sexuellt utagerande skulle botas genom att man kallade tjejerna för horor.
Sexuella övergrepp skulle botas genom att man lärde sig att dansa.
Skam skulle botas genom hån.
Konflikter med föräldrarna skulle botas genom att man talade skit om dem.
Rymningsbenägenhet skulle botas genom extremövervakning.

Man satt så "fast". Var låst till händer och fötter och man hade ingen möjlighet att göra sin röst hörd. Ingen lyssnade. Ingen åsikt som skilde sig från deras fick framföras.
Det enda man KUNDE göra, var att rymma, att slå, att förstöra - då blev man ivägskickad.

3 - Kan intyga att det stämmer på Hassela Gotland, iaf för några år sedan (vet ej hur det är idag). Där kunde ungdomarna knarka på så gott de bara kunde, de rökte till och med på regelbundet med en ur personalen (fd missbrukare, mkt lämplig att anställa förstås). En anhörig kom dit och de ansvariga läste aldrig ens hennes "mapp" för de ville inte ha "förutfattade meningar".... j*vla dumpallar. Där stod det saker om hennes psykiatriska och psykologiska tillstånd som var av största vikt för att hon skulle få rätt vård. Istället lämnades hon och många andra vind för våg, fria att göra vad de ville. LVU-hem antyder ju att man hamnat där för att man inte direkt bör få göra vad man vill för att man brister i egenansvar... Nej Hassela Gotland är med största sannolikhet fortfarande ett gigantiskt skämt, som underlättar för ungdomar att fortsätta knarka och dessutom på skattebetalarnas bekostnad. Kostade förut mellan 1000-2000 kr /dygn och ungdom. Samma som en natt på Selma Lagerlöf spa.
Hur känns det, Sverige?

4 - Denna tråd tänkte jag skulle vara till för alla er som suttit på något utav Hasselakollektiven runt om i Sverige. Skulle vara kul om ni kunde dela med er lite utav era tankar och upplevelser kring eran vistelse där. Går också bra att dela med sig om man kanske har någon i omgivningen som varit där och berätta hur dom hade det.

Själv tänkte jag berätta utifrån mitt perspektiv. Jag var där i ett halvårs tid för något år sedan och jag trivdes väl inte så jävla bra kan jag väl säga. Först blev jag överlycklig då jag skulle få åka dit(bara för att det var blandat med killar och tjejer) men min uppfattning ändrades ganska snabbt.
Visst var det inga problem med de andra ungdomarna, tvärt om fick jag mycket polare, men ur behandlingssynpunkt är Hassela enligt min åsikt uselt. Åtminstonde kan jag säga det utifrån mina behov, jag är ju inte dummare än att jag vet att det funkar på en del. Och visst små gangsterungar som är ute på glid och är lite småkriminella och inte har kommit så långt i sitt missbruk kanske det kan fungera bra på, då dessa ofta är i behov av lite rejäl uppfostring. Men på etablerade missbrukare betvivlar jag att deras koncept är så lyckat. Finns självklart en del sånna som oxå lyckats ta sig upp ur träsket men i det stora hela så är min åsikt NEJ.

På Hassela uppstår ganska oundvikligen förhållanden/kk relationer, vilket verkligen inte är konstigt med tanke på att så många kåta ungdomar samlas på samma yta. Sex mellan ungdomar e ju en sak, men jag kan säga att det verkligen inte hör till ovanligheten att personal har sex med ungomdar( Jag var själv med om det, och själv skiter jag fullständigt i det, det var skönt och jag va kåt haha, men nu är detta till för att kritisera deras behandligsmetoder)
Detta beror naturligtvis på att Hassela i många fall anställer praktikanter med noll utbildning, eller att f.d ungdomar som blivit "drogfria"(inte alltid så sant..) får jobba som personal. När jag var där uppdagades flera fall, och för mig tog det bara ett par dagarn innnan min sk behandlingsasistent började flirta med mig. Det gäller naturligtvis inte alla, men FÖR MÅNGA. Föreståndarens son som också arbetade på stället hade sex med en ungdom och detta uppdagades. Straffet? 6 månaders betald tjänsteledighet!!

Att arbeta bort sitt missbruk verkar vara Hasselas filosofi, men för mig fungerade det inte riktigt och vissa gånger när jag fick abstinens kunde jag inte klara av att hugga ved från 8-16 och gick helt enkelt iväg för att sätta mig och må dåligt i fred. Men då kunde man ge sig fan på att det kom någon GAPIG personal och röt till en vilken odåga till skitunge man var och att det bara var att greppa yxan igen. När jag vid ett tillfälle vägrade släpade personalen mig över gräsmattan och skrek som en jävla galning. Detta sätt att försöka visa sin "makt" och bryta ner ungdomar hör till deras filosofi vilket jag tycker är helt fel. Detta passar, som tidigare nämnt, för ungar som behöver lite hårda tag och lite uppfostring, men hassela utger sig inte för att vara uppfostringsanstalt utan BEHANDLINGSHEM. Och jag vet inte med andra, men för mig försvann inte mina drogproblem för att nån jävel berättade vilken oduglig jävel man var och domderade, nej tvärtom blev man ännu mer galen, dampig och drogsugen för varje jävla dag. På andra ställen jag varit på, och det är en del, har personalen uppmärksammat ens mående och kommit för att prata, det kanske man inte heller alltid va så sugen på men detta är ju iaf rätt metod. Vid ett annat tillfälle blev jag dragen i håret och nerkastad från sängen när jag vägrade gå upp på morgonen. Observera att Hassela är ett öppet behandlinshem, och där har personalen inte rätt att lägga en hand på dig. Vid ett annat tillfälle fick jag reda på att min morfar dött, och det blev bara för mycket för mig, jag bröt ihop totalt och fick då höra av en personal(som för övrigt var gammal ungom där 18 år alltså lika gammal som jag och själv smygrökte gräs) att jag skulle sluta springa och lipa som en fjortis.

För att inte tala om hur personalen öppet mobbade annan personal(fina förebilder)och erbjöd sig att ta med knark till mig(vilket av mig uppskattades såklart, men kanske inte sådär jävla briljant utav en behandlingsassistent.)

Stundtals var det också en jävla lekstuga, och det hade man jävligt roligt åt då, men som sagt ur behandlingsynpunkt så är det inte okej att personalen springer runt och beter sig som 14 åringar själva. Som tex vid upprepade tillfällen hälla laxeringsmedel i maten, skjuta sönder ungdomar med paintballgevär och kasta in stinkbomber på rummen.

För att inte tala om den kollektiva bestraffningen, som man kunde argumentera om i timtal med personalen(Nej för det var ju INTE kollektiv bestraffning dom sysslade med...) Detta är sjukt, då det ibland hände att någon uppenbart mådde jävligt dåligt och kanske inte kunde följa med på den aktivitet som nu skulle utföras, ja då fick alla gå en mil för den saken! Dessa jävla armémetoder kan man inte utöva för att behandla riktiga missbrukare, men dom kommer ju undan eftersom 80% av alla som är där är ungdomar som rökt holk 5 ggr och således svarar ganska bra på "behandlingen"

Nej fyfan för hassela, tack och lov tog jag mitt förnuft till fånga och stack iväg och jag har aldrig mått bättre! Finns fler historier att berätta men finns inte mer plats, så det får ni övriga bidra med! Bra som dåliga, detta var ur mitt perspektiv... Adios!

Visste för övrigt inte vart den här tråden passar in, men flytta om det behövs..

En vän till min sambo (och delvis till mig, trots att hon är sosse!) blev bestulen på sin bil för ett par år sedan. Efter att bilen hittats pratade hon med polisen som sa att den hade fastnat på en fartkamera i en närliggande stad under tiden den var stulen, och att de alltså hade bild på tjuven, eller åtminstone någon som kunde vara tjuven. Personen var tydligen känd av polisen men så vitt vi vet blev han/hon aldrig ens intagen till förhör.

Några veckor senare (!) stals bilen igen, men den här gången hittades den efter bara nån timme. Hon fick nämligen ett samtal från polisen som sa att den förmodligen fanns parkerad nära där hon bor. En polisbil hade nämligen mött bilen, körd av en för dem bekant person som de visste var han bodde. Så hon tog helt enkelt med sig bilnycklarna och hämtade bilen. Så vitt jag vet har inget hänt i ärendet sen dess, trots att poliserna själva såg vem som körde den stulna bilen. Har iofs inte frågat henne på länge, men åtminstone ett halvår senare hade hon inte hört nåt mer från polisen.