Methoxetamine - The World Of Darkness (Väldigt mycket text!)

Information om mig:

Man
18 år
185 cm
97 kg

Substans:

Methoxetamine, ~90-100mg, utan påfyllning.

Tidigare erfarenheter:

Mxe (Svaga doser)
Svamp
Citodon
Fultjack
Cocillana
Alkohol

Prolog...

Jag hade relativt mörka tankar redan innan jag skulle stoppa i mig substansen, men inget allvarligt. Det var inte värre än vanligt, ansåg jag åtminstone inte då. Till och från varje dag så reflekterar jag över livet, på olika nivåer av depressiva känslor. Eftersom att jag har provat Svamp tidigare, så har jag redan ett något annat tankesätt när det kommer till filosofi, än vad jag haft tidigare innan jag provat någon typ av hallucinogen drog.

Som person är jag lite till och från varje dag, huruvida stabil jag är rent mentalt. Vissa dagar så kan jag känna mig som världens mest misslyckade individ. Jag står och stampar på en plats, i ett tomrum utan framtid eller hopp för vad som komma skall. Dagen efter det så mår jag som en prins. Jag dansar i huvudet runt bland rosa moln, ser bara lycka på jordklotet och kramar om mina nära och kära för att berätta för dem hur lycklig jag känner mig.

Jag har ärligt talat ingen speciell utmärkelse för hurdan jag är som människa. När det kommer till att bekänna sanningen för mig själv, så är jag fruktansvärt instabil. Jag lever för dagen och försöker att ha leende på läpparna varje morgon jag vaknar, men jag kan aldrig veta. Då och då så bryts min värld ned på grund av ingenting, medan jag å andra sidan somliga dagar blir glad för att jag just bara lever.

Denna instabilitet, i min psykiska hälsa, gör det lite riskabelt att ta hallucinogena droger. Just på grund av att snedtripparna är överhängande riskfaktorer när man varit deprimerad (Egentligen bara nedstämd) sedan ett tag tillbaka. Men å andra sidan så har jag kommit underfund med att snedtripparna kanske endast gör mig gott. Någon vacker dag, under påverkad av valfri hallucinogen drog, så kommer jag kanske på orsaken till varför min hjärna är så relativ och aldrig håller sig till en fast bana. Vem vet egentligen... Det finns inga svar på någonting, förutom det vi själva illusionerar fram. Jag vill tro på att livet har sin gång, men samtidigt så finns det ingen som tyder på detta.

Nu har jag flummat igenom ett förspel, en prolog, en tankegång som får er att se hurdan, i kort text, jag är som människa. Något som kan ha en betydande roll för metaforerna jag kommer att bygga upp under rapportens gång. Det som jag såg, när jag var i en annan värld, under påverkan av MXE.
Låt resan ta sin början. Here we go!

Söndag eftermiddag.

Jag hade inte planerat att ta en natt till. Natten till söndagen, så använde jag en låg dos av mitt älskade MXE, fast då i en dos omkring 40mg. Effekterna av den dosen blev inte mycket mer än avdomnad kropp, lite skeva tankar och en skön känsla i magen. Själva trippen var inte mycket till resa. Den var standard. Därefter sov jag under större delen av söndagen och vaknade sent på eftermiddagen.

När jag vaknade upp på eftermiddagen, eller snarare kvällen, så funderade jag på ifall jag inte skulle köra en natt till. Anledningen jag hade för mig själv var endast för att jag kunde. Egentligen så minns jag att jag sade till mig när jag fick hem påsen med pulvret, att detta ska jag endast bruka som max en gång per vecka, men jag har redan kört tre gånger sedan jag fick det under förra veckan. Å andra sidan har jag bara kört en dos värd att nämnas, det vill säga denna.

Kvällen gick ut på att åka och äta, fundera lite på set and setting, musik till trippen och dylikt. Jag åkte till ICA innan stängning för att handla läsk och chips bland annat. Chipsen var impulsgrej, men läsken kom på att den kan komma till användning i och med att man lätt blir väldigt törstig under påverkan av MXE. Det slutade med att jag inhandlade sex stycken energidryck och någon Pepsi. Därefter körde jag till Mc Donalds, köpte en meny och sedan körde jag vidare hemåt.

Natten till måndagen, klockan 01.45.

Det började att närma sig tidpunkten för att inta substansen. Som varje natt till måndagen, så visste jag att mina föräldrar samt syskon gick och lade sig tidigt. Det fanns dock en sak som gjorde mig lite tveksam att överhuvudtaget ta drogen, i sådan mängd som jag tänkte, och det var att min far skulle resa utomlands och därmed bege sig väldigt tidigt iväg. Han skulle stiga upp redan runt 03.00 och åka kort därefter. (Något som skiljde sig från vanligheten var att han inte steg upp så pass tidigt denna natt, som jag var inställd på och funderade på under ruset, utan mycket senare. Jag återkommer till det). Detta innebar per automatik att jag skulle vara som mest skev vid denna tidpunkt, men jag övervägde att ta min dos ändå. Mitt rum ligger väldigt avlägset och jag fann ingen anledning till att han skulle besöka mitt rum innan han åkte.

Klockan närmade sig 02.00 och all set and setting var klar. Jag hade bäddat sängen, ställt datorn jämte sängen med hörlurarna liggandes på kudden. Jag borstade av mina tänder, plockade ihop lite på rummet. Jag ställde undan TV-n lite, för att den inte skulle stå i vägen utifall att jag skulle behöva röra mig i rummet under natten. Jag plockade upp lite kläder, drog undan lite sladdar från golvet och rentav städade till det något.

När jag kände att rummet var bra, ställde jag en energidryck vid sängens sida och därefter begav jag mig ut genom källardörren som leder ut, för att ta en cigarett och tänka över vad som skulle komma att ske under natten. Jag funderade på ifall det var någonting jag hade glömt och tittade därefter in Flashback en sista gång i telefonen innan jag släckte cigaretten och gick in.

När jag väl kom in så tog jag fram mitt pulver, tog fram en sticka för att ta pulvret ur påsen och även en tom snusdosa för att använda locket för gamla prillor som uppläggningsplats. Jag mätte upp med hjälp av att jämföra med en liten stenbit jag har för att se ungefär hur mycket pulver det var, men kom tillslut fram till att jämfört med de förra doserna som låg på cirka 30mg samt 40mg så var denna mer än dubbelt så stor, vilket jag då uppskattade till runt 90-100mg.

När jag väl fått upp allting, lagt upp två linor och sedan dragit in båda linorna i vardera näsborre så plockade jag snabbt undan allting och gick mot sängen. När jag lagt mig bekvämt så onanerade jag lite kvickt till utlösning, vilket har blivit lite av en vana oavsett vilken substans det är jag stoppar i mig. Det började dock med att jag gjorde det för längesedan när jag ville få igång ett svamprus och efter det så har det förekommit innan varenda intag av samtliga droger jag provat.

När jag var klar, så tog jag på mig hörlurarna, stoppade in en prilla under läppen och startade musiken som låg i en mapp under namnet ”Rymden”. I mappen fanns där musik som innefattade alltifrån techno, till hiphop till ambient. Bland annat så var det Shpongle och CBL som låg under ambientlistan. Musikens ljud började höras från hörlurarnas väggar. Den första låten var en från Shpongle, där ljudet inleddes med regndroppsliknande ljud som smattrade. I bakgrunden hördes röster och exotiska melodier.

Ännu hade inte ruset blivit påtagligt, men den psykiska förberedelsen gjorde det redan nu skönt. Jag tänkte på hur häftigt det ska bli, att får resa i en mörk avgrund, i en rymd, i intet av psyket. Mina tankar florerade kring vad som skulle ske under resan. Vilka mörker jag skulle få beskåda. Vad jag skulle kunna tänkas att möta. Vad jag skulle bli konfronterad med i mitt inre sinne och även ifall det fanns något, begravt, djupt inom mig, som jag inte ännu känner till. Min hjärna hade redan fullt upp med att göra illusioner kring vad som finns dolt inom mig.

Ruset börjar märkas av – Klockan 02.15

Magens fjärilar börjar spöka. Det finns någonting där, bakom huden, runt naveln. Någonting flyter runt och kittlar min mage från insidan. Det rör sig i magen, på ett behagligt sätt. På något sätt påminner det om kärlekens känsla. Man blir helt till sig när det sprider sig en värme jämt med hela magens områden. Sakta men säkert letar sig den känslan även upp till bröstet. Jag fick svaga rysningar på ryggen och mellan brösten och ned till magen. Svaga punktrysningar, men så otroligt behagliga. Jag älskade just nu mig själv och mådde så bra som man bara kan göra när man är lycklig.

Strax därefter, uppskattningsvis cirka tio minuter, så började tankegångarna att förändras lite smått. Jag började se olika figurer, svaga färger över en himmel och landskap. Landskapen var dekorerade med underliga träd som jag aldrig tidigare hade sett. De var krokiga, hade mörka färger och allmänt finurliga former på sina löv. Där träden stod så var det gräs, blandad med lera och på marken rörde sig olika varelser. Bland annat en väldigt liten björn och massvis med kaniner. Tankarna var alltså i stil med vad man kan tänkas drömma under en normal sömn.

Instick:

Mellan 02.30 och fram till vad jag uppskattar vara ungefär två timmar in i trippen så minns jag inte speciellt mycket. Tankarna var så otroligt uppblåsta och konstiga att jag inte förstod någonting av dem, men det intressanta med MXE ligger inte i huruvida tankarna påverkas, utan snarare vart man tas och vad som faktiskt händer med kroppen. Inte nog med att tankarna blir helt snedvridna, utan det relevanta ligger i hur otroligt efterbliven och bortkopplad man blir. Nog om detta snacket. Jag fortsätter nu, utifrån det jag kommer ihåg, när jag var som mest borta och i stort sett förlorade medvetandet.

Jag börjar tvivla på vem jag är, vart jag är och vad som händer..
(Där det börjar här, är någon/några timmar senare än stycket ovan)

Ruset är nu uppe i sin högsta grad. Jag är desorienterad från verkligheten. Jag känner inte längre mig själv. Jag kan inte inne i mitt huvud berätta mitt eget namn, för jag går i tron om att jag är en zombie, som ingen saknar och som är namnlös. Jag går i tron om att jag inte existerar. Jag bara är något, men vad jag var hade jag inte kommit fram till. Mina tankar om skolkamrater var som bortblåsta. Jag kände till dem och deras namn, men kom inte ihåg hur de direkt såg ut eller ifall de ens var verkliga. Dem jag går med i samma klass som, skulle sedan visa sig vara ännu mer obetydliga senare i ruset. Jag visste inte vilka mina föräldrar var. Fanns de ens? Den barndomen jag kom ihåg, var den min eller var det bara något jag kände till från en människas liv? Min älskade bil, som för övrigt stod parkerad utanför under trippen, som jag så många gånger kört i. Existerade den ens eller var det ytterligare något jag illusionerat fram?

Instick:

Jag kommer att börja själva historien om mitt mindfuck från det att jag vaknar upp 04.34 då jag tittade på klockan. Det var därifrån allting det värsta hände och framåt till ungefär 07.00 skulle jag tro, då jag tuppade av. Eftersom att min tidsuppfattning var så otroligt rubbad, så kan själva sammanhanget te sig något udda och jag vet inte heller när allting inträffade, bara att det inträffade mellan dessa klockslag. Jag ska försöka att återberätta allting så detaljrikt som möjligt och göra allt för att det ska bli inlevelsefullt.

Han, den, det.. är död! 04.34.

Mina ögonlock slås upp. Jag känner knappt min kropp. Mitt rum, som jag haft i cirka sex år känner jag inte igen. Vart är jag? Är det verklighet eller en dröm? I blåsan så trycker det av att jag behöver gå på toaletten. Jag vänder mig mot golvet med huvudet och ena armen för att kolla mig runt och inspektera vart jag befinner mig. Jag ser då telefonen som ligger där jämte, som jag kände igen. Jag har sett den mackapären någonstans förr. Vad är det för någonting? Vad används det till? Jag tänker då något i stil med ”I mina drömmar, så kan man trycka på knappen så börjar den att lysa. Jag måste prova”.

Jag testade att trycka på knappen och ser min bakgrundsbild, som är en man i gasmask. Jag blev rädd och trodde att den mannen var någon som bodde i telefonen. Jag försökte att prata med honom, utan större resultat. Han svarade inte mig. Jag ställde frågor som ”Vart är jag? Vem är du? Vem är jag? Hur kan du bo därinne? Vad heter du? Vad heter den här världen?” och så vidare. Jag låg och pratade med min bakgrundsbild helt enkelt.

Efter en stund kom jag på mig själv, dels med att jag inte fick något svar av min käre vän i bakgrunden av mobilen samt att jag kände hur mycket jag behövde gå på toaletten. Det var lättare sagt än gjort att ta sig upp och att ta sig dit. Jag har förvisso inte speciellt långt mellan mitt rum och toaletten, då den ligger precis utanför rummet. När jag hade varit på toaletten, så lade jag mig i sängen igen och drog på mig hörlurarna återigen.

Det var en låt av CBL som spelades. Jag började snabbt känna hur tankarna inne i huvudet greppade tag om min hjärna. Det var en känsla, där medvetandet bokstavligen greppade tag i hjärnan. Det kändes i vissa stunder som att hjärnan började vrida på sig och snurra runt. Beroende på hur hjärnan ”snurrade”, så åkte medvetandet åt samma håll. Därför så var det en väldigt intensiv känsla. Strax efter att hjärnan hade snurrat klart så öppnade jag mina ögon för att kolla vad som hände och jag insåg då att jag kom till en värld, den visuella. Jag tyckte att den var trist så jag stängde ögonen återigen för att se vad som hände då.

Jag såg i mina tankar en mörk avgrund, men vissa fyrkantiga drag som tillslut öppnades i form av en port. Porten hade ett enormt sugdrag och gjorde att jag for med in i den och åkte med lite som i en berg och dalbana, fast inne i en tunnel. Det var fortfarande kolsvart men jag landade på marken på andra sidan så att säga. Där märkte jag att jag kommit in i en annan värld. Långt bortom den visuella världen. Jag mindes inte längre någonting av verkligheten och förstod ingenting, utan följde bara vad mitt medvetande vill göra.

En bra bit bort, från vart jag landat syntes ett ljus och lätta, tunna solstrålar speglades in på marken av det lilla hålet som jag antog vara porten till den nya världen. Jag började röra mig bort mot ljuset. Jag sprang inte, jag gick inte och jag rörde mig inte. Jag for endast genom drömmen ända bort till ljusets öppning. Plötsligt exploderade det av ljus och allting började skaka inne i tanken. Strax därefter så landade jag på en gräsmatta under en blå himmel, med vindar blåsandes och kvittrande fåglar. Bilar körde runt på gatorna runtom gräsmattan och det fanns höghus runt mig. Det var under 50-talet och klassisk musik hördes som inbillning, men från himlen spelades ambientmusik, det vill säga CBL. Jag hade hamnat i världen från spelet Mafia 2.

Jag var inte där som en individ, utan som ett medvetande. Längs gatorna svävade jag och ingen lade märke till mig. Jag hade inga krav, jag hade inga nödvändiga saker jag behövde göra fysiskt, jag hade ingen smärta, jag hade inget liv men jag levde ändå. I den världen for jag runt en stund, utan att ha en aning om vad tid var. Jag uppfattade ingenting, för när låten var slut for jag vidare till någonting annat.

Jag visste inte då att det var den världen jag hamnat i, men jag insåg det när jag vaknade dagen efter och kom att tänka på att jag hade spelat Mafia 2 samma dag som jag skulle trippa, vilket gjorde att jag förmodligen hade det i undermedvetandet att jag kom ihåg lite av hur världen såg ut.

När nästa låt började spelas, vilket var någon av Shpongle tror jag, så drogs jag direkt ut ur världen från Mafia. Jag kom till en tämligen udda värld, som jag aldrig tidigare besökt. Den var mörk, den var bortom allt annat, den var depressiv, det var ett svart hål. Aldrig tidigare så hade jag upplevt något liknande. Det var en mäktig upplevelse. Allting försvann. Jag mindes ingenting från min verklighet och ingenting från mitt liv som människa. Alla minnen var borta. Jag stod stilla med medvetandet och allting var kolsvart. Inga mönster syntes och ingenting. Jag var medveten om att jag levde, men jag hade glömt bort allting i övrigt. Det var en känsla av rejäl undergivenhet och en fruktansvärt stark känsla av hjälplöshet. Jag var så liten och kunde inte göra någonting. Jag vet dessutom inte hur länge jag fastnade i det hålet. Det var en bra stund i alla fall.

Därefter så vaknade jag till igen. Jag förmodar nu i efterhand att det var afterglowen som började kännas av, då ruset kändes svagare nu än under det svarta hålet och Mafia-besöket. Faktum är dock att jag var väldigt desorienterad fortfarande. Jag mindes sedan tidigare att det var när ögonen var öppna, i den världen som man skulle pissa. Jag kände trycket i urinblåsan igen och begav mig mot toaletten.

Instick:

Nu ska jag försöka att berätta om upplevelsen som jag fick av att gå på toaletten. Det samma gäller för de tidigare gångerna jag var på toaletten, men det är bättre att skriva det som ett ensamt stycke då det var så speciellt.

Vad hände precis..? Okänd tid.

Jag reste mig upp ur sängen och satt mig på kanten. Jag blickade utöver rummet och försökte greppa fast om vilka tankar om rörde sig i huvudet. Vart är jag egentligen? Det tog en bra stund för att få tag om vad som hände i mitt huvud när jag satt där på kanten av sängen och inte visste vad som hände. Några minuter efter det så kom jag att tänka på att det tryckte i blåsan igen och reste mig upp. Ganska snabbt så snurrade det till i huvudet och jag fick ställa mig på huk. Jag tog tag i soffan och höll i mig samtidigt som jag vände mina fötter så att de pekade inåt. Därefter så gick jag som en grottmänniska blandat med Gollum bort till dörren av mitt rum.

När jag nästan kommit fram till dörren så ramlade jag och lade mig på golvet samtidigt som jag försökte ta tag i kanten på väggen som går vid dörren för att jag inte skulle ramla bakåt. Det kändes som att hela världen välte bara för att jag ramlade och jag fick känslan av att ifall jag inte håller mig fast här nu och ramlar, så kommer jag att komma tillbaka till det svarta hål som jag var i innan och bli fast där för evigt. Den tanken skrämde mig och jag började trigga mig själv till mörka och depressiva tankar. I och med att jag inte kunde få grepp om min personlighet heller, så blev jag räddare och räddare för varje stund som gick.

När jag väl kommit upp igen och insett att världen faktiskt stannade precis där den var, så gungade och snubblade jag mig in till toaletten och gjorde vad jag behövde. Där var det inga större problem förutom att jag stod som en extremt ryggskadad person och hängde mig fast med ena handen i ett räcke för att inte ramla ned.

Nog om det. Något annat som jag verkligen måste berätta om själva toalettresorna, att vara uppe och vandra är när man kommer tillbaka till sängen igen. Själva scenariot att gå till toaletten och tillbaka är spektakulärt. Jag kan förklara det som så att det kan delas upp i åtta olika delar att ta sig fram och tillbaka från sängen till toaletten. Fyra dit och fyra tillbaks. Det jag menar med det är att när jag skulle gå dit, så är det fyra punkter på vägen som jag minns. Det var fyra ställen som jag stannade upp och fick ta tag i någonting för att komma ihåg vad det vart jag skulle. När man går mellan dessa punkterna, så kommer man inte ihåg någonting. Det kändes som att jag tittade på en punkt på väggen utanför rummet, som jag ska ta mig till för att kunna hålla mig fast där. När jag gick och hade blicken fast på punkten jag skulle till, så gick dessutom allting i slow motion.

Väl framme vid varje punkt jag har tagit mig till och håller mig fast, så kommer tankarna tillbaka och jag försöker fokusera på nästa sträcka jag ska gå. Mellan dessa punkter, det vill säga när man går och vaggar fram så kommer man inte ihåg det alls. Därför så var det häftigt på det viset att man var precis som en zombie. Man vandrade mot ett mål, utan att direkt veta varför samt att det kändes som att man gjorde det bara för sakens skull. Jag mindes ingenting utav den tiden som spenderades just när jag gick, för jag minns bara när jag stannade.

Vidare efter toaletten..

När jag sedan var tillbaka från toaletten så satte jag mig återigen på sängkanten. Jag ville ge det en chans till att försöka komma på vad det var som hände i huvudet. Varför mindes jag ingen? Vad har hänt med min identitet? Varför vet jag inte vilka mina föräldrar är?

Det var verkligen en obehaglig känsla att jag inte kunde komma på vad mina klasskamrater heter och jag mindes knappt hur de såg ut. Jag kunde inte placera dem och ännu mer skräckinjagande var det att jag glömt bort vem jag själv var och vad mina föräldrar var för människor. Långt in i huvudet så visste jag att min fader skulle resa iväg, som jag beskrev tidigare, men jag försökte komma underfund med ifall han redan hade åkt eller om han skulle åka. Eftersom att min tidsuppfattning var helt bortom den här världen, så kunde jag inte placera när på natten han skulle åka. Därefter så tänkte jag att har han åkt och varit här omkring och rört sig så vet han att det har hänt någonting med mig och att det är någonting som är allvarligt fel i mitt huvud för stunden.

När jag hade grubblat en stund på den tanken så började jag försöka att dra paralleller mellan verkligheten och vart jag nu var någonstans i huvudet. Jag försökte få ett perspektiv på vem jag var och verkligen komma på vem jag är. Utan större framgång så kom jag på idén om att ”det spelar ingen roll!”. Vad som än händer, så lever jag här nu. Jag har ju ändå inga andra krav än att jag behöver pissa med jämna mellanrum. Jag tog för en stund för givet att jag verkligen var fast i dessa banorna. Jag trodde att jag hade drabbats av en psykologisk sjukdom och att det var såhär min värld skulle te sig för resten av mitt liv. Jag ifrågasatte dock snabbt min slutsats och tänkte att ”Jag måste drömma.. Såhär kan jag inte vara, för jag har varit någon även om jag inte minns vem.”. Då kom jag på att ifall man nyper sig själv och känner det, då drömmer man inte och det är i verkligheten.

Nu var det bara så att det fanns en liten viktig detalj. MXE är ett narkosmedel som ger bedövning. Jag provade att nypa mig själv för att få en klargörelse om att med ögonen öppna så var det verkligheten som jag faktiskt är en individ i. När jag nöp mig själv kände jag ingenting. Jag blev då rädd och nöp mig på andra ställen men inget hände där heller. Då tänkte jag att jag till 100% har skadat mitt psyke för resten av livet. Likgiltigheten gick dock snabbt in och räddade mig, varav jag tänkte att det är skit samma. Nu lever jag för stunden och drar på mig hörlurarna igen.

Därefter så for jag in i ytterligare världar som jag inte direkt kommer ihåg. Jag kommer ihåg att det fanns fyra världar dock som var betydande, som jag pendlade mellan samt även flera olika identiteter. Världarna var: Svarta hålet, Rymden, Verkligheten (Som jag förövrigt inte visste att det var) samt Mafia-världen. Mellan dessa for jag till och från under varje låt och identiteterna var sådana jag kom på att jag kunde tänkas vara. Jag tänkte på min bästa polare och trodde för en stund att jag var honom, men kom på sedan att jag har ju många gånger sett honom och då kan jag inte vara den personen.

Ytterligare en sak jag kom att tänka på när jag låg i sängen var att när jag blundade och tänkte på mina armar och ben så kändes de helt sneda. Fastän jag visste att de låg precis som vanligt, det vill säga den ena över bröstet med fingertopparna mot väggen och handens undersida mot kroppen samt den andra handen med undersidan mot magen så upplevde jag att båda händerna hade snurrat 360 grader innan dess att handens undersida lagt sig mot min bara hud. Det var väldigt mäktigt att känna hur kroppen var så avdomnad att jag inte längre kunde uppfatta mina egna kroppsformer. Likaså vad det gäller benen, så kändes det till och från som att jag hade förlorat båda benen, för jag kunde inte känna dem. Det var precis som att under knäna så försvann dem ned i sängen.

När jag hade legat en stund och drömt så tuppade jag av. Jag kunde inte längre stå ut med tankarna och lyckades att somna. Sedan sov jag en bra stund under dagen och när jag vaknade upp blev jag otroligt lättad över att jag levde igen.

Eftersnack..

Jag måste faktiskt medge att MXE är något av den häftigaste grejen jag har varit med om i hela mitt liv. Den slår svampen vad det gäller psykologiskt, men inte fysiskt. MXE är inte speciellt skönt kan jag inte påstå, men det är mäktigt. Det är dock lite häftigt när man känner sig nedsövd och kroppen är avdomnad. Det skiljer sig lite från alla andra droger jag har provat. När det handlar om svamp, så har man en kärlekspirrande känsla genom hela ruset, förutom när man snedtrippar. Tyvärr så är det väldigt lätt att glömma bort mycket, både vad det gäller att glömma bort sin identitet och liknande under ruset, som det handlar om att glömma bort vad man tänkte under rusets gång efteråt.

Det jag beskriver i den här rapporten är långtifrån allting jag faktiskt upplevde, för detta är bara det jag kommer ihåg och de starkaste grejerna jag speciellt blev rädd för eller imponerad av. MXE är väldigt starkt och bör absolut vara respekterat. Jag tror personligen att ifall fel människa använder det, så kan det bli fruktansvärt destruktivt för den personen som blir påverkad av det. I och med att en identitetsförlust eller att glida bort den den visuella verkligheten är något inte alla kan handskas med så krävs det stark självkänsla och ett enormt förnuft för att inte göra någonting otroligt dumt under ruset.

Jag själv vet inte ens om jag är stark nog att klara av det, för nu i efterhand så tänker jag otroligt mycket på hur det känns att förlora sin egen identitet. Den man har levt med i hela sitt liv, försvinner på ett kort ögonblick och är borta under en hel natt. Jag reflekterar över värdet i verkligheten. Är det verkligen så viktigt som alla vill? Är det så att verkligheten är allt eller finns det parallella världar någonstans? Det går om inget annat absolut att finna alternativa världar inne i sitt huvud, med hjälp av olika typer av droger.

Detta är allting jag kan dela med mig av hittills. Jag kan bara säga så mycket som att den som känner att han eller hon är redo och verkligen vill uppleva något bortom det vanliga, så är MXE något som bör provas på.

Betyg och kommentar:

8/10 linor.

Kommentaren är att det kunde varit med eufori än vad det var. Det hade jag verkligen uppskattat, för då hade jag kunnat påstå att detta är en drog jag uteslutande hade kunnat använda. Men ruset är inte dåligt nu heller, så jag gillade det!

Är det någonting som det undras över? Tveka inte att ställa en fråga.

Lev väl och ta det lugnt med substanserna. Fred vare med er.

Lightcloud.

Trevlig läsning! Lite mörkare än vad jag skulle kalla mina mxe-trippar, mina blev dock ljusare och ljusare med tiden.

Du är grym på att skriva mannen, det märks. Du beskriver det hela mycket bra! Gasmask-mannen tycker jag var ett väldigt komiskt scenario.

Tack för läsningen!

Edit: Hur mår du nu i efterhand? Har du märkt av några psykiska svårigheter? Jag kan tänka mig att MXE rörde runt en hel del i ditt psyke.

Tack du för läsningen!
Mxe är riktigt riktigt mäktigt och bör som du säger respekteras

Känner igen mig i så mycket av det du skriver! Värt att nämna är att rusen blir bättre ju fler gånger man tar det, och då syftar jag på det euforiska. Euforin är dock inte kärleksmässig, som på svamp, utan mer känslor av "awe" och imponering, ungefär den eufori man får av att uppleva något otroligt häftigt. Din rapport får 9/10 näsborrar, den är välskriven och utförlig. Jag hoppas verkligen på att du kommer få uppleva fler resor på MXE, för den första är inte nödvändigtvis den bästa!

Bra rapport! Utförligt, tydligt och bra skrivet.

4,5/5 får du av mig!

Det blir säkerligen mina med! Men trots att jag har mörka tankar under MXE-rus så uppskattar jag det. Det skiljer sig åtminstone markant från verkligheten!


Tack!

I efterhand så mår jag bra. I alla fall om man jämför med under afterglowen när jag inte var säker på att jag ens existerade. Jag har inte märkt av några speciellt negativa effekter psykiskt, mer än att jag tänker lite på andra vis och glider in på nya tankebanor med tanke på vad MXE skapar i ditt huvud under påverkan.

Det kan du lita på! Men "Det som inte dödar dig, gör dig bara starkare!".


Inga problem!

Det är det verkligen!


Jag tackar och bockar för responsen!

Ja, du är inte ensam om att säga det. Jag hoppas att det blir så även för min del. Jag har ett antal gram kvar att förbruka, så nog kommer jag att vara med om ytterligare upplevelser innan påsens innehåll tagit slut!



Tack så mycket!

Det är vad jag alltid älskat med mxe. Att det aldrig slår fel oavsett hur mörka tankarna än är. Men när man får en ljus tripp som översköljer en är det än mer fantastiskt.

5/5 gav jag dig.

Det kan jag tänka mig! Längtar som tusan till nästa tillfälle kommer då jag ska köra. Det är verkligen så, ja, obeskrivbart egentligen med ord. Det krävs i stort sett att man själv upplevt det någon gång för att ens klara av att förstå vad MXE (hallucinogena droger överlag i och för sig) påverkar hos ens inre!

Tack så mycket!

Ouff, rapporten va verkligen gryyyym!

Får hem mitt MXE i nästa vecka förhoppningsvis, ska bli riktigt spännande att prova något
nytt i halucinogenernas underbar värld.

10/10