Peyote – öknens själ

Detta är första kapitlet i rapporten vilket är tänkt av följas av tre eller fyra kapitel till. Detta är skildringen av resan till Whirikuta (ökenplatån) i San Louis Potosi, Mexico.

År: 2004
Ålder: 23 år
Vikt: 73 kg

En sluttande färd mot Whirikuta, San Louis Potosi, Lophophora Williamsiis ursprungsnejd

Resan börjar i den gamla gruvstaden Real de Catorce belägen på bergstopparna i Sierra de Catorce i den historiska provinsen San Luis Potosi, Mexico. Den ofruktbara och ökenlika Mexikanska högplatån breder ut sig nedanför de kala bergstopparna där Sierra Madre Oriental breder ut sig upp emot 3000 meter över havsnivån och skyddar denna torraste del av Mexiko mot de handelsvindar som blåser från Mexikanska golfen. Alla dessa tillfälligheter skapar i samspel detta jättelika ökenliknande landskap omgjärdat av ett överväldigande bergsmassiv så mäktigt och medryckande att bara bilagorna till den officiella och med kungligt sigill stämplade kungörelsen av detta skulle behöva täcka minst 100 sidor av vältalig prosa för att ytligt beskriva den till fullo .

Jag, och mi gode kamrat Francois la Rocelle och Irena min dåvarande fransk-bretagnesiska älskling väntar på att den åtminstonde 60 år gamla Range Rovern skall fyllas upp med passagerare och all packning stuvas i aktern och på ruffen. Det uråldriga viddundret fylls raskt upp, äventyrliga som vår kamratskara är blir det sittplats på taket ovanpå den gamla krigsveteranen. Vi hoppar raskt upp på vår nya utsiktsplats för att avnjuta det panoramiska sceneriet som målas upp famför våra hänförda ögon. En brysk och oväntad brant färd följer på vad som nog snarast borde kallas breddade häststigar utmed branter som måste få helvets stupande bergssidor och lavaströmmar att te sig som nätta vårbäckar i en pockande sval vårdunge i Bergsslagen tidig april strax efter islossningen då gäddan och aborren leker i de grunda och lättåtkomliga vikarna kring Gisslingö.

Sceneriet som glider framför våra ögon är hänförande för att säga det minsta. Nedstigandes från spökstaden, den legendariska Real de Catorce vars befolkningen raskt sjunkit från 150,000 goda, glada gruvarbetare och markägare år 1899 till idag 1500 personer bestående mestadels av ättlingar till forna godsherrar och malmbrytare samt en och annan övervintrande hippie som upptäckt livets mening i det karga men ack så fagra landskapet som breder ut sig kring Real de Catorce. Vi greppar med rädslaför våra liv så hårt vi mäktar de bastanta takräcket. Range Rovern har varit med sedan II världskriget och rattats över ökenvägarna i mer än 60 år och den håller fortfarande måttet. Det känns verkligen att denna terrängfarkost byggdes med kvalitet och tanken att din Range Rover Jeep skall vara minst lika erfoderligatt ta dig ned det slipprigaste branter om ett halvt cekel som när den rullar av transportbandet på tillverkningsfabriken i Idaho 1942.

Vi lander i den lilla ökenhålan El Catorce strax efter att platt mark nåtts på öknenplatån eller ”Whirikuta” som Huicholerna indianerna de inhemska shamanerna kallar det. Landskapet som vilat under oss sedan färden påbörjades är täckt att gröna växter, kaktusar och blomsterbuskage genomkorsat av dammiga ökenvägar. Kring de gröna buskagen och blomsterprydda kaktusarna vilar ett stenigt och torrt, dammigt underlag. Det är hit som Huicholer vallfärdar varje år från bland annt Nayarit, Durango, Jalisco och Zacatecas för att samla ihop ett års föråd av andlig näring ”hikuri” i form av den magiska kaktusen Peyote av typen Lophophora Williamsii som de använder för att guida sig fram längs madvetandets stig.
”Wadley nästa stopp!” Det är här vi ska av säger jag till Francois och slänger upp min Haglöfs Shosho som varit med sen min systers tid på scouterna 1992, på ryggen. Wadley visar sig vara ett betydligt gemytligare litet öken samhälle än vad vi kunnat hoppas från att tidagre spenderat cirka 15 minuter i El Catorce. Små gränder avgränsade av vita murar och gröna blombuskage klägandes längs de vitkalkade och solblekta husfasaderna. Vi hörde oss för var man kunde hitta någonstans att spendera natten och kom till syvende och sist fram till ”Casa de Senor Marikes” . Senor Marikes en väldigt gammal och härdad man, förlädrad ansikthud, stekt av öknens oförlåtliga hetta under årtionden då han vallat fåren på grönbete efter regnsäsongen när Whirikutas blomsterprakt visade sitt fulla ansikte ochfårens grönbete var som näringsrikast och mineralhalten optimal.

Casa de Senor Marikes förädlas en alldeles egen paragraf. Rustika stenväggar avskurna av vitkalkade fasader mötte oss bakom de rustika dubbeldörrarna av blästrat trä. Vårt rum var spartanskt men rent och kändes lantligt rustikt. Senor Marikes själv en riktig karaktär som hade varit med om ett och annat under sina nöärmare 75 levnadsår välkomnade oss inte sämre än vi skulle blivit motagna på kungligt gästgivferi. Senor Marikes mezcalrossliga röst skar sig ibland men på det stora hela kändes den lugnade och försäkrande och det märktes tydligt att många stordåd ritats upp under de traditionella tequilaaftnar som genomlevts under Senior Marikes livstid.

Skulle uppskatta en rapport på Peyote och inte en rese rapport
Lägg till de andra kapitlen nu!

Kunde inte sagt det bättre själv.

+1. känns mest som du beskriver resan och inget rus i sig.

Han kanske fick höjdsjuka och beskriver det ruset?

Hej

Ursäkta att jag inte kommit till själva ruset ännu. Jag har inte haft tid att skriva ihop det ännu, men postar det så snart jag får tid till att skriva. Resan ned till ökenplatån var en upplevelse i sig och tänkt att sätta känslan och miljön för den kommande trippen:-)

Tills dess mottages kommentarer och kritik på första stycket varmt.

Glad påsk på er!

Var är Don Juan?

Ett möte med Wadleys polischef där avtal om peyote guide till nästföljande dag sluts

När vi strosar runt i Wadley under kvällen och börjar gå ut lite i öknen som väntar bortom den lilla byns sista hus stöter vi ihop med den lokale polischefen Hernan. Hernan visar sig vara riktigt trevlig och berättar en hel del för oss om den magiska kaktusen Peyote, som växer ute i öknen. Hernan äter själv Peyote ibland och berättar att han brukar ge sig ut på sin Mountainbike och att meskalinet som är den huvudsakliga psykoaktiva substansen i Peyote ger honom outsiniliga krafeter då han är ute och sportar. Vi förklarar att vi har kommit till Wadley för att uppleva öknen och att åtminstonde jag är intresserad av att prova på att inmundiga lite Peyote. Hernan känner de flesta i Wadley och ordnar så att vi har två lokala Huichol indianner som guider samt mountainbikes för nästkommande dag. Hernan påpekar även att det inte är några problem ifall vi äter Peyote ute i öknen men att vi inte får plocka kaktus och föra med oss hem. Beståndet av Lophphora har stadigt minskat i takt med att allt fler vallffärdar till öknen och plockar upp kaktusarna för att ta med sig hem.

En mycket tidig och dimmig morgon

Vi vaknar upp innan soluppgången nästföljande morgon och gör iordning en rustik frukost, huevos rancheros, majstortillas, café de holla och rejält med apelsinjuice. Vi kommer att behöva krafter för att cykla en hel dag i öknen och vi vill inte släpa med oss för mycket mat. Vi packar bananer, apelsiner, kex och stora dunkar med vatten i våra ryggsäckar innan vi går ut för att möta Paramo och Xoilco, våra guider för dagen. Solen har ännu inte gått upp och en tät dimma ligger över Wadley. Vi hoppar upp på våra Mountainbikes och Paramo visar vägen ut på en grusig ökenstig. Det är riktigt kallt ute, både jag, Francois och Irena huttrar när den kyliga morgonluften blåser emot oss.

Vi cyklar ut i den dunkla och dimmbeklädda öknen. Sikten är inte mer än cirka 10-20 meter. Jag och Francois trampar på och Irena hamnar på efterkälken. Efter cirka en timme stannar vi och väntar in Irena. Jag småpratar lite med Paramo som är den mer sociale av våra två guider och förlklarar att jag vill testa att äta lite andlig näring samtidigt som jag vandrar ut bland buskagen för att utforska omgivningarna . Jag vet inte riktigt hur Peyote ser ut och är osäker på vad det är jag egentligen letar efter. ”Yo le veo una de aqui” utbrister Paramo. ”Peyoten växer nästan alltid i skuggan av de här buskagen” förklarar Paramo och pekar på ett peyotehuvud med cirka sju centimeters diameter. ”Du skär av huvudet från roten. På så vis dör inte plantan och en nytt huvud kommer så småningom att växa ut”.

Efter att ha skurit av kaktushuvudet visar Paramo hur jag skall plocka bort de vita håren som ersätter Peyotekaktusens taggar. Jag delar upp kaktushuvudet i mindre bitar och lägger in dem i en apelsinklyfta för att de ska vara lättare att få ned. Peyote är väldigt beskt och jag hade hört många historier om hur äckligt det skall vara att äta. Smaken ger mig dock inte några problem, nästan så att det var gott, åtminstonde kändes det väldigt naturligt att äta kaktusen direkt ifrån jorden. Klockan var cirka 7.00 på morgonen och det var något ljusare än tidigare. Dimman låg fortfarande tät och solen hade ännu inte visat sitt ansikte även om man kunde skönja den bortom dimman.

Varken Francois eller Irena vill testa att äta så jag blir ensam om att uppleva denna spirituella resa. Efter att ha druckit en hel del vatten fortsätter vi en bit in i öknen. Jag känner ännu inte av några verkningar av Peyoten men känner mig relativt uppspelt och förväntasfull inför vad som skall komma. Efter cirka en halvtimme stannar vi till igen och jag går ut bland buskagen och hittar ytterligare två mindre peyotehuvuden. Då jag inte tidigare testat psykedeliska substanser och inte vet jag som kan förväntas har jag bestämt mig för att äta lite i taget med jämna tidsintervall fram tills dess att jag börjar känna av Peyotens effekter. Peyotehuvudena stoppas in i en banan och slinker snabbt ned. Jag kan förstå att vissa har svårt att få ned denna kaktus genom svalget. Även om kaktusen är besk så känns den närande och härligt spänstig och vattnig när man tuggar den i munnen. Konsistensen är inte som något annat jag tidigare testat.

En subtil knappt förnimmbar resonans smyger sig på

Francois som är lite ivrig av sig fortsätter cykelturen tillsammans med Xolico medan jag står kvar en stund och samspråkar med Paramo. Jag känner inte direkt av effekterna av kaktusen, men på något vis, om än knappt förnimmbart så börjar jag känna mig lite flytande och tycker att min konversation med Paramo känns väldigt djup. ”Den här amuletten har jag fått från en Huichol Shaman” säger Paramo och visar upp sin amulett som hänger kring ett snöre kring halsen ”de åker ut i öknen och fastar under tre dagar, sedan äter de Peyote under tre dagar och tre nätter och välsignar dessa amuletter”. Jag lägger min hand på Paramos axel och det känns som vi redan är nära vänner. ”De skyddar mot öknens onda andar och kommer ge mig ett lyckligt liv” säger Paramo och stoppar in amuletten under tröjan. I vanliga fall skulle jag förmodligen inte tänka närmare på detta, men nu ser jag framför mig hur denna amulett måste betyda väldigt mycket för Paramo. Hur hans tro på dess välgörande egenskaper blir en självuppfyllande profetia. Jag känner mig väldigt lugn och trygg tillsammans med Paramo när vi åter stiger upp på våra cyklar för att hinna ikapp Francois, Xolico och Irena.

Vi kommer över ett krön och här breder öknen ut sig i ett till synes oändligt böljande hav. Vi har hittils varit ensamma på ökenstigarna men nu åker en motorcyklist förbi oss och fortsätter vidare in i öknen. Jag tittar efter honom, den rustika macheten, veden på pakethållaren, hans säkra hand på styret. Han vet precis vart han är på väg tänker jag. Han har spenderat hela sitt liv i öknen...

....forts följer....

hehe

... han lever på vad öknen tillhandahåller och klarar sig väl på det.

Jag och Paramo stannar till uppe på krönet och betraktar utsikten. Jag vänder mig om och tittar tillbaka mot Wadley och ser nu att dimman lättat från öknen och solen skiner ned över bergsmassiven som nu tornar upp sig vid horisonten.

Klackan har nu hunnit bli 10:30 och Xoilco föreslår att vi skall cykla mot ett en vattenkälla som finns i öknen och svalka oss. Paramo säger att det är ont om Peyote dit vi ska så jag bestämmer mig för att försöka hitta ett par till huvuden innan vi fortsätter. Jag går in bland buskagen i jakt på ytterligare lite spirituell näring medan Francois och Xolica börjar cykla tillbaka samma väg vi kom. Jag letar som Paramo lärt mig under de små buskagen och hittar snabbt två små huvuden som jag skär loss och glufsar i mig som de är. Jag börjar tycka om smaken och sköljer ner kaktusarna med rikliga mängder vatten då vi börjat svettas kopiöst under den varma ökensolen.

Jag, Paramo och Irena börjar cykla efter Francois och Xolico. Först nu när vi cyklar tillbaks, dimman lättat och jag märker hur lätt det går förstår jag att vi hela morgonen kämpat oss uppför en flera kilometer säkert mer än en mil lång uppförsbacke. Nämner detta för Irena och får till svar ”aah nu förstår du hur jobbigt det var för mig ”. Jag kommer till insikten att jag och Francois trampat på hela morgonen och lämnat Irena på efterkälken hårt kämpades. Det känns som vi betett oss okänsligt och trampat på hela morgonen i machostil utan att ta hänsyn till Irena som måste tyckt att det var oerhört anstängande. ”Förlåt” säger jag till Irena.

Lite längre ned i dalen ser jag Francois trampa på för fulla muggar och fylls plötsligt av svagt pulsernade lyckokänslor och en iver av att komma ifatt. När jag trampar på och den numera varma öken vinden viner kring min kropp känns det som att kaktusarna och blomsterbuskagen ute i öknen börjar tissla och tassla så smått i ett försök att kommunicera med mig, ingen stark infallelse, snarare en högst subtil påkrypande känsla med svagt viskande undertoner. När jag tittat upp över bergtopparna i fjärran ser jag ett stort svävande leeende ansikte. Det är Namely som ler ned mot mig, Namely en ung studiekamrat från Universidad de Guanjuato som jag förälskat mig i under min studietid. Namely den moderliga typen av ung kvinna med vem jag kan tänka mig en lycklig framtid med familj. Jag hade trolovat mig åt Namely innan jag gav mig av på den här resan, men under resans gång blev jag förförd av den silkesvita och sexuellt tilldragande balletdansösen Irena. Nu sitter Namelys gigantiska ansikte där uppe i skyn som en stor svävande ballong och ler ned mot mig med sin moderliga värme. ”Jag väntar på dig mig, trolovade ” säger uppenbarelsen och en värme och trygghet likt att vara tillbaka i livmodern sprider sig inom mig.

Förvandlingen till våtdjur

När vi kommit ned till plan mark svänger vi höger och fortsätter mot vattankällorna där det är tänkt att vi kan ta ett svalkande bad. Vi kommer fram till en plats täckt av skuggande träd. Jag börjar nu känna mig lite illa till mods, magen är i uppror och ett illamående börjar de sig tillkänna. Jag har hört att med Peyote så kommer baksmällan först och många kräks. Jag sitter ned i skuggan och dricker vatten och försöker få i mig kex för att försöka dämpa illamåendet. När jag tittar på mina händer börjar en grönaktig ton krypa på. En grönaktig mossa börjar krypa upp från handlederna ut längs händerna och fortsätta ut på fingrarna som växer sig längre och längre. Mina händer tar formen utav en grodas slemmiga långa smala fingrar med sugkoppar längst ut på fingerspetsarna. Detta är inte obehagligt i sig, men tillsammans med illamåendet och en allt mer pulserande och tryckande känsla börjar jag så smått få lite panik. Jag ångrar plötsligt att jag åt de sista två kaktushuvudena , den pulserande illamående känslan ökar obönhörligt i itensitet och det känns som att jag börjar tappa kontrollen. Jag ställer mig upp och försöker ta djupa långa andetag för att inte tappa fattningen. Detta kommer att spåra ur tänker jag. Vill behålla kontrollen (vilket jag förmodligen inte borde) men känner mig mer och mer konturlös som att jag håller på att upplösas...och förvandlas...

Fortsättning följer...

Om än en lång introduktion så tycker jag att den satte en bra stämning. Denna rapporten följs med intresse, spännande!

Håller verkligen med senaste talaren. Väntar spänt på fortsättningen!