Ùppnå politiska mål med osäker världsbild

Mitt argument här är att (1) man borde vara osäker på de politiska förslag man kommer med. (2) Därmed borde man verka för en politik där alla är så bra informerade som möjligt. Slutligen hävdar jag att (3) eftersom vi alla är osäkra om vilken politik som är bäst, borde man tillåta största möjliga variation av politik, så att man får mer information om vilken politik man helst av allt vill ha.

Först vill jag bara slå fast några saker som jag tror att (nästan) alla kan hålla med om:

- Alla människor kan göra misstag.
- Politik är ett område där man som individ inte erfar direkt att man har fel eller rätt. Om exempelvis (s) får regeringsposition och det sedan går utför för landet visar det faktiskt inte att (s) orsakade problemet, för problemet kan ha kommit av andra faktorer, som att bostadsmarknaden i USA gick i golvet och massa produktion som var inriktat för det fick avställas och massa människor hade utbildat sig i onödan, chefer hade investerat fel osv. Det här är ungefär vad som hände efter att "alliansen" vann förra valet; jag tänker mig att de flesta borde hålla med om att, oavsett vad man tycker om Reinfeldt, så orsakade han inte den världsekonomiska kris, i vars efterdyningar vi nu befinner oss i.
- Eftersom man inte får direkt information om huruvida en politik är rätt eller fel, borde man ha lättare att göra fel val inom politik än inom andra områden. Oavsett vilken politisk hållning du har kan du säkert hålla med om att alla andra säkert har röstat på ett negativt alternativ.

- Ingen har gjort en total undersökning av alla ekonomiska fakta, som kan berätta om en teori om hur samhället fungerar stämmer eller inte. Alltså, vi har alla otillräcklig information för att säga oss vara säkra på om det blir bättre att genomföra politik A eller politik B, då vi inte är helt säkra på om den samhällsvetenskapliga hypotesen som politiken bygger på, stämmer eller inte. (Det här är egentligen samma sak som det övre påståendet, men från ett annat perspektiv.)
- Det är alltså alltid möjligt att den bild man har av hur samhället fungerar är fel.

- De mål man vill uppnå med sin politik kan ändras ifall man får tillgång till ny information.
- Eftersom man inte kan vara säker att man har rätt information, måste man erkänna möjligheten att den politik man föreslår kan vara fel. Fel, som i att man själv, om man hade mer information skulle vilja ha en annan politik. (Det här är egentligen bara en vidare utveckling av den första punkten, men som ändock är viktig.)

1.
Det jag försöker slå fast ovan är att politik är - till skillnad från vad politikerna vill utge den som - ett ganska osäkert område. Det är jäkligt lätt att, exempelvis, säga sig vara emot att folk använder cannabis, att tycka att världen skulle gå under om alla världens länder inte anammar Kyoto-avtalet, eller vara bombsäker på att det nuvarande banksystemet är uppbyggt genom lurendrejeri och/eller bedrägeri. (Jag kan tänka mig att för den vane FB-läsaren finns det många fler exempel man kan ta upp, men det här är några jag stöter på.) Men, bara för att man känner att något är rätt, så innebär det inte att det är det. Som jag tagit upp ovan.

Det finns väldigt många skäl till att vara en politisk skeptiker. Skeptiker som i att vänta med att komma med ett förslag på vad som bör göras. Att vänta med att stå fast vid någon teori om hur samhället fungerar. Att alltid utgå från att ens politiska idéer kan vara fel, och försöka komma fram till en politik utifrån den ståndpunkten. Jag antar att de flesta här skulle hålla med om att det faktiskt är svårt att göra detta, eller? För egen del var jag med i ett politiskt ungdomsförbund när jag var yngre, och det var ganska vanligt att de flesta kände sig manade att hålla med om vissa saker, trots att de inte ställt upp på dem när de gick med i förbundet. Man köper ett visst paket när man går in i politiken och man nöjer sig med det, för att det är bättre än att de andra får bestämma.

En AI-programmerare har beskrivit varför vi gör så här ganska fint. Det beror på att politik är ett spel, och ett väldigt vidrigt sådant, en kvarleva från mycket sämre tider:


Alltså, politik skapar en massa väldigt starka känslor. För en politik som man, helt klart, inte borde vara helt säker på. Det här är ett ganska stort problem.

2.
Hur skall man då lösa det här problemet? Ett är att sluta prata om politik. Fast då undvikar man bara problemet. Ett mycket bättre sätt är att försöka komma fram till en politik som tar det här problemet med i sin lösning. Som skriver i sin politiska källkod "Lösningen du föreslår behöver inte vara sann".

Men, nu är det nog dags att säga lite om kunskap. Kunskap är för min del en beskrivning av verkligheten som stämmer, som man har någorlunda vettiga skäl att tro på. Kunskap är alltså i grunden en modell, en världsbild, som man har över hur olika saker fungerar. En modell är att om man släpper metaller i luften, så faller dem. Grejen med kunskap är att man kan testa den, man kan utsätta den för prövningar för att se om den stämmer eller inte.

Uppenbarligen är detta möjligt; vi läser alla den här texten tack vare kunskap om hur datorprogram fungerar. Skulle det då gå att få lika mycket kunskap om hur samhället och politiken fungerar? Ovan har jag skrivit att man borde vara osäker på politiken, mer än på andra områden, men innebär det att man inte kan komma på fram till någon kunskap alls om politik? Det säger jag inte! Jag tar det för givet, exempelvis, att politiker inte ser till alla människors intressen när de fattar beslut, och att ytterst få väljare gör det heller. Jag tar också för givet att i en demokrati finns det ett stort antal människor som ljuger om sin och andras politik. Det går alltså att ha kunskap, men, iom det jag skrev ovan, så måste man erkänna att det man tror är kunskap, skulle kunna vara fel. Alltså, även om man faktiskt har kunskapen, så kan man inte vara säker på att det faktiskt är äkta kunskap.

Men, om man vill föra fram kunskap i en politisk debatt borde man göra det med mer säkerhet än att upprepa vad folk på aftonhoran skriver. Eller vad man fått höra från alla andra. Alla människor kan ha fel, särskilt inom politik.

Men, hur löser man då problemet med osäkerhet inom politik? Jo, man ser att man kan ha fel, men verkar för att förstå hur samhället fungerar. Jag säger inte att kunskap är omöjligt, utan istället borde man sträva efter att göra sig så kunnig som möjligt. Men, innan man läst på tillräckligt mycket om hur samhället fungerar, står man fortfarande där, rättmätigt osäker på om den ideologi man kommit in i stämmer eller inte. Vad för politik bör man förespråka då? Vad för politik bör man förespråka innan man är så säker, att man känner till alla tveksamheter och grunden för dem?

Man borde förespråka en politik som öppnar upp för att man kan få ta till sig mer information. Helst en politik då som gör att ens egen världsbild kan rättas av fakta; ifall man föreslår X så borde man förespråka att någon kan visa enkelt att X är fel. Exempelvis, om man förespråkar att en byråkrati skall bestämma hur man hugger ned skogar, och målet är ha ett "vackert" skogsbestånd, så borde man öppna upp för en att andra kan visa för en att den lösning man föreslår leder till ett "fulare" skogsbestånd än annars. Alltså, man borde tillåta en praktisk form av att testa ens uppfattning.

Vissa saker lär man aldrig vilja testa. Man kan inskränka regeln ovan till att bara vilja testa de saker som någon faktiskt vill ha. Eller, som minimum, något uttalat intresse vill ha. (Det tar åtminstone bort alla förslag som folk kan ta fram om att de vill ha tillåtelse att se om det är en bra idé att bryta mot första kapitlet i brottsbalken. Vilket jag i princip tycker att man skall testa. Mitt test skulle då vara att den som föreslår något sådant får utsättas för det, vilket jag tänker mig är passande.)

3.
Om det nu är information vi alla borde satsa på - och nu menar jag alla, gråsossar, hipsters, anarkister och ärkekonservativa - och man borde förespråka ett politiskt system som gör det enkelt att se bristerna i allas olika politiska idéer, hur skall det då se ut? Det borde vara uppenbart att dagens system inte riktigt räcker till för det här. Så, vad att göra?

Eftersom det gäller att få mer kunskap, och kunskap kommer från erfarenhet gäller det att öka den möjliga mängden erfarenhet man kan få. Med det följer en enkel regel för politik: öka variationen av politiska beslut; öka mängden lösningar på att lösa problem. Kort och gott: öka variationen av den förda politiken!

Inom ett givet område borde man alltså tillåta fler politiska lösningar. Detta borde leda till decentralisering, att mer politiska beslut tas på lokal nivå, snarare än på överstatlig nivå. Det är dock inte helt säkert, men jag antar att de flesta här skulle hålla med om att man får fram fler politiska lösningar av att, säg, länen i Sverige bestämmer mer över politiken än ifall staten gör det? Och, i utveckling, att man får mer variation av att kommunerna får mer att bestämma än om länen får det?

Men, är det den här variationen som är bäst? Det kan jag inte vara säker på, uppenbarligen, och utifrån mitt eget perspektiv skulle jag inte säga att den är optimal. Bättre än dagens läge, men det kan göras bättre. Ett uppenbart problem med det här förslaget, med att bara öka variationen, är att många inte vill öka variationen. Och, måste man själv verkligen testa sin politik? Om man tror att den fungerar, måste man själv utsättas för något annorlunda för att se om ens egen politik verkligen vore bra?

Här tänker jag mig att det vore mer moraliskt att låta de som betvivlar en viss politisk lösningar få vara de som testar om den stämmer eller inte. Jag tror att det här är det starkaste moraliska påståendet jag gör i texten, så låt mig ta om det: om jag tror att politik A är bra, då borde jag själv inte behöva utsättas för politik "icke-A" för att testa det passande i politik A. Istället borde den som betvivlar politik A få vara den som får utsätta sig för "icke-A". Om du tror att det är bäst att leva med ett system där man har pappaledighet lika lång tid som mammaledighet, då borde det vara jag (om jag betvivlar det lämpliga med den lösningen) som får pröva att leva utan den regleringen av ledighet för att se om det är lämpligast eller inte.

Vad leder detta till, rent praktiskt? Det första förslaget som borde följa - rätta mig om jag har fel - vore väl att de som menar att någon politik inte passar dem, får testa själva (utan att tvinga på andra sitt test) om deras lösning är bättre eller inte.

Diskussion
Vad tycker ni om mitt resonemang? Det blev lite långt, men jag tänker mig att just de här frågorna diskuteras inte särskilt ofta. Jag har försökt att undvika att komma med alltför direkta politiska förslag, då jag vill främst vill diskutera själva metoden av den här politiken. Huvudpoängen är alltså att osäkerhet finns, politiken borde ta det i beaktelse, den politiken som gör det tillåter folk att enklast möjligast vederlägga en viss politisk idé och, rent moraliskt, borde de som betvivlar en viss idé få vara de som måste testa den. Det är tanken, men vad tycker ni om stegen för att komma dit?

Mitt eget svar, om man fortsätter på det här temat, är detsamma som vad en god vän har skrivit här.

Nu är jag ju din vän vars inlägg du länkar till.

Men jag håller helt och hållet med. Man borde ha ett skeptiskt, vetenskapligt synsätt på politik, och dessa frågor är något som alla borde tänka på.

Du beskriver den vetenskapliga metoden fast applicerad på det politiska systemet istället?

Det är fortfarande viktigt att ställa sig frågan vad det är man skall uppnå också, och vilka prioriteringar som skall göras. Dessa måste ju göras i detta systems begynnelse och sedan skall alla kommande generationer kunna hålla med om att det är vettiga mål som har satts upp.

För om man inte gör det, så vet jag faktiskt inte riktigt hur stor skillnad det i praktiken kommer att bli... Då olika förslag också kan ha olika värderingar och tankar bakom.

Men en idé som jag haft som snuddat vid detta området är att inrätta ett krav på avsiktsdeklaration på varje genomförd motion, och att detta sedan måste följas upp huruvida de deklarerade målen har uppnåtts. Lämplig påföljd kan vara att invalidisera alla de lagar som då baserat sig på den motionen, och om vissa har bra sidoeffekter så får man göra en ny motion med en ny avsiktsdeklaration.

Tillsammans kommer alla avsiktsdeklarationer att utgöra politikens riktning.

Du har ju helt rätt (det som jag tror att din TS belyser), det viktiga är den verklighet som de politiska besluten skapar. Inte avsikten i politikens beslut. "Värdegrund" till exempel, är ett totalt menlöst begrepp om de förslag man har inte påverkar i den riktning man vill. Så jag tänkte att dessa (avsikt och verklighet) borde föras närmare för att kunna komma framåt, i den mån det är möjligt.

Politikens riktning skulle kunna bestämmas i realtid av befolkningen över Internet. Sedan så implementeras detta av vetenskapsmän, eftersom tjänstemännen applicerar den vetenskapliga metoden på deras arbete!

Jo.



Hur menar du här? Hur applicerar tjänstemännen den vetenskapliga metoden? Är inte den absolut enklaste lösningen att helt enkelt låta de som förespråkar en idé testa den småskaligt, och om det visar sig vara en bra idé så tar andra efter!? Tex på kommun-nivå.

Misslyckas deras experiment så har motståndarna till den idé, som testats, ett exempel att peka på "titta det funkar!", men om det funkar så har förespråkarna nåt att peka på. Men alla tjänar på det, för om experimenten går bra så finns det nu ett bättre system att leva i. Och är det bra så kommer det införas på fler ställen, osv, så har man en slags evolution av samhällssystemet, till skillnad från idag då vi har ett diktat från ovan som påverkar gigantiskt många människor.

Evolutionen av ett bättre samhälle skulle fungera i båda fallen. Problemet med att testa det småskaligt är att man får en ny osäkerhet, eftersom man inte vet hur det kommer att fungera i större skala. Att testa det på hela samhället istället ger ju en mer korrekt bild, även om processen kommer att ta längre tid. Sen är det med det inte sagt att samhället faktiskt fungerar bättre totalt sett om man inte kan optimera varje kommun var för sig.

Men jag håller med om att den småskaliga testningen kanske ändå är en nödvändighet om man vill möjliggöra mer vitt skilda idéer som alternativ. Eller om man känner på sig att evolutionen kört in sig på ett stoppspår, och behöver testa om något ny grund fungerar bättre. Om detta måste ske genom att dela upp allting uppstår ett annat problem, och det är de fördelar som man har på nationell nivå försvagas (främst av militära anledningar). Egentligen skulle man kunna argumentera för att alla individer då bestämmer sina egna lagar, eftersom det då är den ultimata parallelliseringen av denna process. Jag tror personligen att införandet av vissa "testzoner" kan vara nödvändigt. Dit får man flytta om man vill ha helt andra lagar, som experiment helt enkelt. Men interaktionen mellan dessa zoner och den gamla nationen måste vara väldigt restriktiv, de kanske helt enkelt får betraktas som helt egna nationer, men som inte får ha egen militär men också står under nationellt beskydd. Till exempel.

Hur jag menar att den vetenskapliga metoden appliceras är att först och främst deklarera politikens riktning och värderingar, med mera. Dessa används för att se om utvecklingen går i den riktning som befolkningen vill. Vetenskapsmännen har då samma roll som politikerna idag, men de arbetar på ett lite annorlunda sätt. Eftersom varje lag kommer att jämföras med de avsiktsdeklarationer (som stämmer överrens med befolkningens vilja) så kommer en "naturlig död" av lagar att uppstå. Och ett naturligt urval kommer att ske i riktning mot befolkningens värderingar. De är alltså vetenskapsmän i den bemärkelsen att de experimenterar. Avsiktsdeklarationen av motionen är beställd av befolkningen och därför blir också dessa mer som tjänstemän, men med mycket frihet. Detta kan förstås appliceras på kommunal och regional nivå också. Man kan också utveckla mina idéer mer genom att införa lagmoduler, en slags avsiktsdeklaration för fler än en enskild motion, vilket kan bli nödvändigt då testning av enskilda lagar kan vara problematiskt. Istället testar man modulerna. Men sånt där kan man ju vidareutveckla hur mycket som helst.

En sak till angående avsiktsdeklaration och varför den är nödvändigt. Det har att göra med att befolkningen, som beställare, inte har givit någon tydlig kravspec som politikerna kan arbeta efter. Istället är det politikerna som både gör kravspec och implementation, vilket då är problematiskt eftersom politikerna egentligen är där för befolkningens skull, vilket kanske glöms bort. Det är också speciellt problematiskt i regeringskifte. De styrandes idéer har ändrats, men det har antagligen inte befolkningens vilja i grund och botten. Därför uppstår en diskontinuitet i det politiska arbetet och i strävan efter befolkningens vilja.

Slutligen så inser jag att våra förslag skiljer oss åt på en viktig punkt. Ni vill testa "färdiga konstruktioner", och mer parallellt än mig. Jag vill testa enskilda lagar i större utsträckning då jag tror att samhället aldrig kan bli helt perfekt, men istället gå i riktning mot "perfektion". Båda förslag kan kombineras i och för sig!

Ja. Tänkte mest ifrån ett filosofiskt-ekonomiskt perspektiv, men det är ungefär samma sak.


Jag skulle säga att om man utgår från att man inte vet vad ens mål egentligen är så kan man ändå komma fram till vissa förslag, om man då försöker uppnå målet "Ta reda på vilket samhälle som man helst vill leva i". Men visst, även då kommer man att försöka uppnå ett mål, om än att det är (skulle jag säga) ett meta-mål.

Vad gäller mål skulle jag säga att ett ramverk för samarbete, tillåta folk vara fria i största mån möjligt (som är kompatibelt med att alla har samma rättigheter) och göra det möjligt att uppnå ens egna mål är de viktigaste delarna för min egen filosofi.


Det låter som en förbättring framför dagens politik. Och det verkar som att det inte är alltför dyrt att genomföra, så ingen borde sätta sig emot det.





Här, och tidigare, skriver du om politikens riktning. Jag vet inte hur du tänker här, men själv ser jag det inte som speciellt givet att politiken skall gå i en riktning. Vi är alla olika, med olika mål, så rent på förhand borde det finns flera olika politiker folk följer. Det är kanske vad du var ute efter, att politiken går i riktningen mot mer variation, eller?

Fast den osäkerheten finns även på den stora nivån, innan man implementerat politiken, så det gör det inte enklare. Och jag tror inte att man får en bättre bild av att testa något på en stor skala. Varför? Jo, för då har man inget att jämföra med. Man gör ett experiment, utan några kontroller. Ekonomen Bruce Benson gör en jämförelse om detta när det gäller internationell handelsrätt, där handelsmännen har viss frihet att välja vilken lag hur internationella kontrakt skall tolkas (tysk, fransk eller kinesisk rätt, exempelvis). En av fördelarna med att inte bara ha en handelsrätt är att man kan se hur det går för andra med att följa en annan rätt; det blir lättare att jämföra flera olika system om man kan se båda framför sig, ungefär.



Det skulle vara en bra grund, ja. Att testa nya militärer är nog inte det första viktigaste målet man kan försöka optimera.


Det blir nog också viktigt att de skriver vad det är som räknas som en vinst på förhand, så att de inte kan mygla sig bort från det efteråt genom att mäta något annat än vad målet säger. Eftersom mycket politik är svår att mäta konsekvenser av - speciellt när man inte har massa experiment på gång samtidigt - kanske det leder till att förslagen blir mer inriktade till sådant som går att mäta?


Min egen politik kan ses som en färdig konstruktion i det att den skiljer sig väldigt mycket åt från dagens system. Men, relativt det systemet ser jag det som fördelaktigt att ha massa olika småtester (för de som vill) med små förändringar för att hitta förbättringar. Men det är för att jag ser att det nuvarande systemet är i ett stoppspår. Den politiska evolutionen går inte riktigt framåt för att öka människors välbefinnande, utan för att hylla olika ideal med politiska förslag som inte ger konsekvenser i linje med det idealet.

Det här var nog det vackraste och samtidigt mest snusförnuftiga försvar för frihet och decentralisering jag läst. Stående ovationer och jubel från skalbagge!

Varför ska man utsätta ovilliga för samhällsexperiment? Och varför förneka frivilliga försökskaniner möjligheten att föra samhällsutvecklingen framåt? (Så länge deras experiment inte skadar människor och egendom utanför experimentzonen förstås).

En invändning kunde vara att korporativistiskt rika skulle köpa loss landytor och grunda skatteparadis, efter att ha tjänat ihop sina pengar på statlig korruption. Dvs de bildar en stat där beskattning är illegitimt men får behålla pengar de tjänat tack vare samma illegitimitet i Sverige. I den skattefria zonen borde då deras förmögenhet vara illegitim, och lämnas tillbaka till Sverige...eller?

Med politikens riktning menar jag egentligen folkets sammanlagda vilja och värderingar. Riktningen kan ju då vara åt vilket håll som helst. Rent praktiskt menar jag att man till exempel som medborgare får fylla i formulär angående hur ens prioriteringar ser ut. Sedan vägs resultatet samman från hela befolkningen. Detta blir då riktningen vilken alla lagar måste rätta sig efter. I teorin så skulle det ju kunna innebära det som du menar, mer decentralisering. Men man måste skilja mellan implementation och riktning. Implementationen skulle kunna likna ideologi A, eller kanske ideologi B. Det spelar ingen egentlig roll då dessa uppfyller de krav på samhället som medborgarna har. Som begrepp menar jag att "politikens riktning" egentligen skulle vara en formalisering av folkets vilja, som är nödvändig att ha när man senare testar implementationen. Det som du säger är ett meta-mål är ungefär det jag menar. Riktningen blir det som skapar kontinuitet i det politiska arbetet.

Egentligen skulle mitt system vara mer av en uppgradering av dagens system, där det fortfarande är majoritetsstyre fast på ett bättre sätt. Men det skall fortfarande finnas en flexibilitet så att man kan ändra implementationen om man "kört fast". Så om man implementerar ideologi A, men det visar sig att testzonen med ideologi B är mer framgångsrik, så kanske man geografiskt kan utöka testzonen och utvärdera efterhand.

Och jag menar inte att det är variation som nödvändigtvis är det som kommer att bli resultatet, men det skulle mycket väl kunna vara en fungerande implementation. Grejen är ju den att eftersom systemet skall utvecklas genom en evolutionsprocess är det svårt att förutspå den vinnande implementationen!

Förhoppningsvis är det så att om ett mer decentraliserat system vore optimalt att leva i så skulle systemet över tid anta den formen.

Demokrati är (i alla fall i teorin) ett skeptiskt och vetenskapligt synsätt på politik. Det mest skeptiska, skulle jag påstå. I en demokrati är allt preliminärt, allt kan revideras i ljuset av evidens, erfarenhet och bättre argument. Majoritetsprincipen innebär att man alltid måste ta hänsyn till hur politik påverkar bredast möjliga befolkningsgrupper. Revideringen äger rum med jämna mellanrum vart fjärde år då den förda politiken utvärderas offentligt och (idealiskt) alla som påverkas av politiken får säga sitt (= maximalt stor "empiri").

Det verkar ändå som att vi är ganska nära varandra. Jag erkänner att det finns problem med att bara ha en implementation verksam vid ett enskilt tillfälle. Det är därför jag gärna skulle vilja ha testzoner.


Ja exakt, det är det som är själva avsiktsdeklarationen. Är man ändå nöjd med en sidoeffekt så får man genomföra motionen igen, men med en ny avsiktsdeklaration. Avsiktsdeklarationen måste fortfarande stämma överrens med den riktning som folket kräver.

Egentligen så handlar allt om tid. Frågan är ju hur snabb utveckling av samhället vi kräver, det är väldigt viktigt då mer tid för att testa förslag skulle ge en noggrannare bild av effekterna. Men det skulle hämma utvecklingstakten. Så även detta är ju ett argument för testzoner.

Det fina är nog också om de genomförda förslagen måste ha effekter som är mätbara, detta tror jag kommer att leda till en vackrare och mer genomtänkt implementation.


Det låter vettigt och ungefär så som jag kan tänka mig en implementering kan ske. Sen vet jag inte riktigt om vi är totalt fast idag, men jag kan hålla med om att situationen fullständigt har ballat ur. Men som samhället är nu så skulle man fortfarande kunna förbättra det i alla fall.

Det finns väldigt mycket detaljer som man skulle kunna utveckla, men jag har inte tänkt så mycket mer på det faktiskt. Men det är intressant med en diskussion för att se om idéerna håller.