Så som i helvete dålig film [Så som i himmelen]

där den förståndshandikappade pojken får vara med i kören. Budskap: Alla människor är lika mycket värda! Halleluja!

Några i kören börjar sjunga ”Aaaaaaaaaaah” och sen börjar publiken stämma in med ”Aaaaah” de också, en efter en. Jo, tjena!

Lite fjompigt när han ligger och dör på toaletten på slutet dock

kassörskan omotiverat drar av sig alla kläderna och berättar om sin historia med läkaren(?) som bedrog (någon med) henne?
Var det för att illustrera hennes sårbarhet ger jag upp ... så surrealistisk eller lekfull är inte pekoralet till film för att komma undan med något sådant.

med kören, så var den på något vis en idealtypisk illustration till alla fördomar man kan ha om en eventuell "svensk" mentalitet (och filmens framgångar kanske tyder på att det inte bara är fördomar). Det har väl hävdats att svenskar är så förtjusta i att sjunga i kör eftersom det ger möjlighet till "solidarisk" konstnärlig verksamhet utan att man fördenskull behöver sticka ut och framstå som elitistisk solist - var och en sköter sin syssla, och så uppstår en konstnärlig (och i överförd bemärkelse en samhällelig) harmoni. Här i filmen drevs detta ideal så långt att t.o.m. dirigenten/ledaren slutligen utplånas, och då uppstår spontant en ännu skönare musik, ett ordlöst brummande av en stor och varm mänsklig gemenskap, som därtill suger in alla de andra deltagande körerna till ett enda harmoniskt jättebrum. Ty dirigentens uppgift är ju i slutändan inte att leda och briljera utan att förlossa körmedlemmarnas individuella talanger, som dock bara kan realiseras i en kollektiv spasm. Denna kanske säregna blandning av att vilja utplåna (eller åtminstone dölja) sig själv och samtidigt vara en förebild och föregångare för övriga världen, som man i sina mest fördomsfulla stunder kan tycka är så väldigt svensk, på gott och ont.