Citat:
Ursprungligen postat av
delfintanke
Hade du kalla kårar från början, men blundade ändå?
Har aldrig förstått det där med pauser, antingen är man ihop eller inte. Den ena vill ju iaf fall inte att den andre ska träffa någon annan, alltså är man ihop. Visst man vill ha lite tid ifrån varandra kanske. Men det finns andra ursäkter, "jag ska vara med en kompis idag tex".. Säkert bara nån grej man drar för att försäkra sig om att gå dejtandet åt helvete så trycker jag på återuppta.
Jo absolut. Kände du på dig att det inte kändes rätt ifrån början?
Jag gjorde nämligen det, när vi hade det bra så gick det bra men mitt egna liv, intressen blev lidande. Det gnagde inom mig men jag lät det bara passera och körde vidare. Blev inte bedragen, vad jag vet. Men vi hade ingen tillit. Kanske för att vi inte hade den där kemin som gjorde att det klickade. Hur var det för dig?
Jo, innerst inne kände jag att jag egentligen inte alls kunde lita på henne, men jag blundade för det, förstår än idag inte varför, hon var uppenbarligen inte pålitlig alls.
Klart man behöver sakna varandra för att hålla kärleken vid liv, men en paus som egentligen endast sker på grund av själva förhållandet innebär säkerligen slutet på det hela, då har man troligtvis tröttnat på den andra utan att våga inse det och göra något åt det
Det kändes egentligen aldrig rätt, till en början mest på grund av att hon var för "på" hela tiden vilket var väldigt avtändande. Kände aldrig någon tillit alls för henne, visste helt ärligt inte ens vad det var eftersom hon var min första riktiga partner. Det försvårade det hela, antar jag. Varje dag tänkte jag "Ska jag göra slut? Nej, det kan ju alltid bli bättre...".
Men det blir inte bättre, känns det inte 100% rätt från början lär det inte göra det sedan heller. Det var vad jag lärde mig, trots mina egentligen så svala känslor för kvinnan.