Polska - pedagogik och läromedel

Fast det innebär väl inte "nåt annat"? Det är ju exakt det förväntade? Svenska liknar engelska mer än tyska och franska gör. Ryska är närmare engelska än finska. På ett subjektivt plan, ja. Hur man däremot mäter det på ett objektivt plan förstår jag inte. Hur går jag vetenskapligt tillväga för att avgöra om litauiska är mer komplicerat än shanghajneiska? Eller om det förhåller sig tvärtom?

Men för att återvända till polska vs. svenska. Det är ju helt garanterat så av historiska skäl att det finns fler polacker som har tidigare erfarenhet av germanska språk (tyska, engelska ...) än svenskar som har tidigare erfarenhet av/kontakt med slaviska språk.

I den bemärkelsen kan man nog säga att svenska är lättare (mer välbekant) för genomsnittspolacken än vad polska är för genomsnittsvensken.

Jag vet inte om det ens finns några "förväntningar".

Det finns dock en tro hos många (kanske något som existerar i varje land visavi det egna språket) att svenska är ett av "världens svåraste språk".


På ett teoretiskt plan i första hand.

Man drar gärna det argumentet, och det stämmer delvis. Men faktum är att vissa språk är mer komplicerade och svåra än andra. Polska har som sagt 12 ord för två, svenska har ett (1). Om till och med polackerna själva har problem att hålla koll på alla böjningsformer, säger inte det en del om att språket faktiskt är rätt svårt?

Svenska är ett språk som inte personböjer verb, som i princip helt saknar kasusböjning och som endast har två genus. Det är väldigt underlättande när man ska lära sig språket. Hade svenska haft 7 kasus, tre genus och personböjda verb med enormt utvecklade konjugationer, så hade nog gemene invandrare haft större problem att uttrycka sig. Vi kan ju ställa en väldigt avgörande fråga:

Har finska invandrare svårare för språket, än svenska invandrare? Vi avser invandrare med modersmål som inte är uraliska eller indoeuropeiska.

Svenska är ett språk där man bara behöver lära sig ett par former per verb, en handfull former per adjektiv och substantiv, och sedan är man good to go. Polska, och många andra språk, kräver mer studier i verb, adjektiv och substantiv, då dessa har avsevärt många fler former, och dessutom inte sällan måste kongruensböjas mot varandra.

Nej. Det säger inget mer än att man kasusböjer räkneord i polska. Och att om man lärt sig kasussystemet i övrigt fixar man förmodligen även detta. Det är ju liksom inte tolv slumpmässiga ljudkombinationer vi talar om.

Och som inte kan något annat indoeuropeiskt eller uraliskt språk eller på något sätt varit i kontakt med det? Ingen aning. Vet du svaret? Länka till det i så fall.
Och? Kinesiska är helt isolerande och ändå är jag övertygad om att genomsnittspolacken skulle uppleva kinesiska som minst lika svårt som svenskar upplever polska. Hur förklarar vi det då?

Teoretiskt och subjektivt plan då. Annars skulle det ju bara vara att googla fram färdiga listor.

Varför skulle inte det ses som svårt? Det är mycket lättare att bara ha ett ord. Det är ju mycket svårare att jonglera med tolv bollar än med en...
Jag tänkte om någon som har mer kontakt med invandrare i Finland kunde svara. Det skulle säga en del om språkets svårighet.
Det förklaras givetvis med att kinesiska är så långt ifrån polska, samt att språket skrivs med tecken och inte bokstäver. Jag kan lova dig att om kinesiska hade haft böjningar, lika många som polska, så hade språket ansetts vara ännu svårare.

Sen kan vi ju ta jämförelsen polacker som lärt sig svenska kontra svenskar som lärt sig polska. Jag slår vad om att polackerna anser att svenska varit lätt att lära sig, svenskarna ansett polska vara svårt. Det är bara att haka tag i nån polack här på forumet som är född i Polen.

I och för sig borde det ju röna ett intresse att beforska detta om man är språkvetare med ett tekniskt/teoretiskt sinnelag.

Jag hävdar att vissa språk är mer komplexa än andra. På ett subjektivt plan innebär det dock inte att de är mer komplicerade. Där emellan har vi det teoretiska planet.

OK. Men då så säger vi så här:

– En kines utan några som helst erfarenheter av något annat språk bor i Polen i ett år.
– En polack utan några som helst erfarenheter av något annat språk bor i Kina i ett år.
– Vi struntar i skriftspråk.

Polacken är nu objektivt och mätbart väldigt mycket bättre på kinesiska än kinesen är på polska?

Så måste det ju vara om dina resonemang håller.

Ja, jag vågar faktiskt påstå att så är fallet. Det blir i alla fall så om en svensk och en polack byter plats. Det är svårare att lära sig många böjningar, än att lära sig olika ordföljder.

OK. Det tror inte jag.
Där tappar jag helt tråden. Kinesiska ord är ju helt oböjliga och kinesiska blir därmed enligt ditt sätt att resonera så lätt som ett språk över huvud taget kan bli. Varför skulle ditt resonemang bara gälla polska vs svenska men inte polska vs kinesiska? Det verkar ju helsnurrigt.
Hur vet/bevisar man det? Gäller det oberoende av hur regelbundna/förutsägbara böjningssystemen är?

Sen består väl språk inte heller enbart av ordföljd och böjningar.

Varför tror du inte det? Vad talar emot mitt påstående?
Givetvis av den anledningen att polska står mycket långt från kinesiska, men mycket närmare svenska. Därför har en polack lättare att lära sig svenska än kinesiska, men du kan hoppa upp och sätta dig på att en polack har svårare att lära sig isländska, som står lika långt från polska som svenska, men är mycket mer komplicerat.
Tror det var dig jag diskuterade detta tidigare med.

Vi hittar på ett nytt språk. Språket är agglutinerande och således kan väldigt långa ord bildas. "Tillsammans med ett antal skåp" heter på detta språk "Gredasnamelotsin". Antag att samma språk nu inte vore agglutinerande, och att hela meningen kunde översättas rakt av, med reservation för ändring i ordföljd. "Tillsammans med ett antal skåp" blir nu till "Gred a snam elot sin". Rent spontant känner jag att sistnämnda språk, som för övrigt saknar böjningar, är lättare. Dels för att det är lättare att se vilka ord som är självständiga, och dels för att man inte måste lära sig långa monsterord, som, eftersom de böjs med ändelser, säkert är aningen oregelbundna.
Det har du alldeles rätt i. Kinesiska är svårt i det avseendet att det finns toner, som är mycket svåra att härma om man inte är infödd. Svenskan har ju sin tonaccent som kan ställa till en del missförstånd för utlänningar. Dock vågar jag påstå att 7 kasus är tuffare att tackla.

Erfarenhet, intuiton och det faktum att jag inte tycker det finns nåt som talar för ditt påstående.
Förstår fortfarande inte riktigt vad du menar. Jag frågade ju varför ditt resonemang i högre grad gällde polska vs svenska än polska vs kinesiska.
Men om vi antar att det vore sant att agglutinerande språk har nån form av objektiv, mätbar och inneboende "svårighet" som inte finns i syntaktiska eller isolerande språk så uppstår ju frågan varför de ens finns. Varför vimlar det av dem genom historien om de egentligen är dåligt (sämre) anpassade till hur hjärnan funkar på ett objektivt sätt?
Lite konstigt påstående. Om de 7 kasusen är regelbundna så är de ju inte svårare att tackla än 7 prepositioner. Och om de är oregelbundna så är det ju just oregelbundenheten som är svår och inte kasusen i sig.