Polska - pedagogik och läromedel

för 100-150år sedan kunde man höra skillnaden på uttalet,
idag låter ch likadant som h
sedan finns en massa andra bokstäver som uttalas ikadant med stavas olika,
som ż och rz , u och ó,
desutom finns från franskan? ą och ę och ł

ett
exempel

jag åker
du åker
han åker
hon åker
vi åker
ni åker
de åker

ja jade
ty jedziesz
on jedzie
ona jedzie
my jedziemy
wy jedziecie
oni jadą

det finns flera program där folk ställer frågor, ett heter "den polsk polska ordboken",
folk är livrädda att skriva till myndigheter men även till familjen
, man får kolla i ordböcker eller helst byta ut ord som man är osäker på, ett annat problem tex. för mig är att veta vilka ord är sammansatta och vilka inte,
man kan skriva ett jättebra formulerat brev men gör man ett stavfel då är allt förstört
att skriva på polska ger ångest och jo högre position man har i samhället (eller anser sig ha ) desto mindre tollerans för stavfel och då menar jag inte att man glömmer en bokstav nånstans där det inte spelar nån roll, men om man faller i en av den polska grammatikens fallgropar då finns det ingen ursäkt,

i Polen fanns procentuellt mest adel jämfört med resten av eurupa, uppåt 10% , normalt är 2%,
Polen hade högadeln och en massa lågadel, de sistnämnda var fattiga men ansåg sig vara mycket finare än bönder som de såg ner på och detta tänket lever kvar, skriver man med stavfel då är man en bonde

men det finns hopp jag har sett många som bara gått grundskolan och kanske nåt yrkesgymnasium eller inte ens det och skriver felfritt och andra som läst långa akedemiska utbildningar men blir osäkra när de skriver

Vet inte om jag tycker det var så himla radikalt? Två tänkbara ändelsevokaler och så lite sedvanligt finlir med mer eller mindre förutsägbara ljudförändringar.

...vilket kräver fler timmars studier, och därmed kan språket anses vara svårare att lära sig.

Grammatiken i polskan är inte bara viktig för att kunna tala/skriva själv men också för att förstå. Speciellt verben då personliga pronomen som regel utelämnas. Små skillnader i kasus kan ge radikalt skillda betydelser. För att ta ett fånigt exempel:

beza bez bezu - en maräng utan en syrėn
bez bez bezy - en syrėn utan en maräng

Ofta skiljer sig kasusformerna så mycket åt att det är svårt att koppla samman dem till samma ord. T.ex. det polska ordet för spel är gra. I plural genitiv blir det gier.

Liksom i ryskan så används vissa prepostioner både tillsammans med ackusativ och lokativ och får helt olika innebörder beroende på kasusformen.

Kasus är svårt, men verben är nog ännu värre. Inte bara för att varje verb har ca 60 former per aspekt (inklusive participformer), men också för att du måste ha koll på i vilken kasusform objektet ska stå i.

Att lära sig allt detta så det går på automatik i vuxen ålder är extremt svårt. Efter 6 år och tusentals timmars övning måste jag fortfarande tänka så det knakar varje gång jag vill konstruera en mening som inte är totalt grundläggande.

Huruvida det skulle vara lättare för en polack att lära sig kinesiska än för en svensk låter jag vara osagt. Språken och svårigheterna är så totalt annorlunda, men sannolikt så skulle polskans grammatiska komplexitet vara till föga nytta här till skillnad från när det gäller språk med många böjningsformer.

Tänk på att precis hela ordförrådet ska delas in i dessa kategorier – det är alltså en väldigt omfattande distinktion. Glöm inte heller att ord inte uttalas isolerat. Tonaccenterna har ett mycket mer komplicerat mönster när de ingår i längre yttranden.

En annan sak man bör ta hänsyn till är vokal- och konsonantlängd, som är helt betydelseskiljande på svenska. Vad jag vet har inte polska betydelseskiljande längdskillnader, men ni som kan mer om polska får rätta mig om jag har fel.

Korsa längdskillnaderna med accent så får vi: pålen – Polen – pollen – pållen

Jag försöker inte envist hävda att svenska ”minsann” är lika svårt som polska, jag försöker bara nyansera lite, för du fokuserar onekligen mycket på morfologi.

Fast då räknar du in adjektivböjningarna av participen? Återigen så är det ju inte så att man måste lära sig varje ords böjning from scratch.

Ja, och jag kan slå vad om att det finns polacker som efter 6 års studier i kinesiska måste tänka så det knakar för att lyckas producera (och förstå) ganska triviala kinesiska meningar. Trots att det inte finns en enda böjning.

Men sammanfattningsvis:

1. Polska är svårt som en direkt följd av dess rika morfologi.
2. Svenska är lätt som en direkt följd av dess mindre rika morfologi.
3. Kinesiska är svårt för att det är svårt.

Du har rätt om svenskt uttal. Det är mycket svårt för polacker. Jag har nog bara träffat en polack som lärt sig svenska i vuxen ålder som hade uttal bra nog för att kunna lura mig att hon var svensk (i alla fall en stund). Fast uttalet av svenska är inte i närheten lika viktigt som grammatiken i polskan. De flesta svenskar förstår utan vidare vad en polack säger när han/hon pratar svenska, även om det är med grov brytning. De få situationer där kort/lång vokal har betydelseskillnader är inte så viktiga då det oftast går att utröna från sammanhanget vad som åsyftas.

Kan du däremot inte din grammatik/morfologi i polskan är det mer eller mindre kört både vad gäller förståelse och att kommunicera själv. De många formerna av varje ord gör dessutom också att det tar väldigt mycket längre tid att lära sig förstå vad folk säger. Bara för att du förstår vissa former av ett ord betyder det inte nödvändigtvis att du förstår andra. Det händer mig otroligt ofta att jag hör ett ord i någon mening som jag inte förstår även om det visar sig sedan att jag kan grundformen av ordet. Jag kopplar helt enkelt bara inte då ordet kanske smälter samman med något annat ord, eller så är en form väldigt annorlunda gentemot en annan.

Att få in en känsla för kasus så det går med automatik i vuxen ålder är när man inte redan behärskar ett liknande språk är väldigt, väldigt svårt även om det förstås är fullt möjligt att lära sig reglerna. När man pratar har man helt enkelt inte tid att fundera över: 1. Hur böjer jag verbet med avseende på person, numerus, genus, "maskulinitet" och tempus. 2. Vilken kasusform ska objektet/objekten vara i och vilket deklinationsmönster ska tillämpas för att få substantiven och adjektiven i fråga i rätt form med avsende på genus, numerus och kasus. Det är just det faktum att det finns så otroligt mycket man måste beakta innan man formulerar en mening som gör polskan så mycket mer komplex än svenskan.

Att använda prepositioner och hjälpverb som vi gör i svenskan går helt enkelt inte jämföra med ett språk som polskan där allt bakas samman till komplexa ord enligt otaliga mer eller mindre förutsägbara deklinationsmönster. T.ex. om man i svenskan vill utrycka något hypotetiskt räcker det med att slänga in ett "skulle" och sedan kan du tillämpa det på vilket verb som helst. I polskan däremot används den klitiska partikeln "by" som kan hamna lite var som helst (inte bara på verbet).

Ta ett ord som chcieć - att vilja:
Jag skulle vilja - chciałbym (m) / chciałabym (f)
Vi skulle vilja - chcielbyśmy (m) / chciałybyśmy (ingen man inblandad)
Vi skulle vilja att ni stannade - chcielibyśmy/chciałybyśmy, żebyście zostali/zostały

Alla grammatiska koncept måste alltså bakas in i ett och samma ord, och dessa återspeglas enbart i morfologin då de personliga pronomenen utelämnas.

Att få in allt detta på automatik i vuxen ålder... att säga att det är svårt är en gigantisk underdrift.

En aspekt på detta med "svårighet" är ju hur "toleranta" de inhemska talarna är med avvikelser från "normen". Min bedömning är att vi generellt sett är tämligen toleranta när det gäller uttalet och ser mer till sammanhang. Detta gäller det talspråkliga. Om det sedan kommer till skrift kan det ju bli lite marigare att avgöra vad som menas:

Han tog i allt vad han kunde och slog ner "pållen".

Generellt sett tycker jag dock att komplicerade böjningsmönster för in ett moment som kräver än ren ordkunskap.

Ja, om man räknar gerundium, adjektivformer, osv så blir det en hel del. Självklart behöver man inte lär om sig från scratch, problemet är bara att det finns så mycket av allt. Om man jämför ordklass för ordklass så är det nog bara adverb, konjunktioner och interjektioner som har en jämförbar komplexitetsgrad i svenskan och polskan. Allt annat måste böjas, alltid (utom prepositioner förstås, men här måste du veta vilka kasusformer de styr). Även t.ex. komparativ- och superlativformer av adjektiv. Efter 6 år i Polen gör jag fortfarande mängder av fel när jag pratar vad gäller något som borde vara "basic" som personliga pronomen då det finns så många olika varianter av allt och så många olika saker och ting som måste tas med i beräkningarna.


Jag brukar undvika ordet "svårt" i den här typen av diskussioner då polska är lätt att lära sig för t.ex. en tjeck eller slovak och inga större problem för en ryss. Det tar inte många månader för en rysktalande att gå om mig på polska har jag märkt. Jag ser det såhår:

1. Polska är svårt för en svensktalande (och övriga icke-slavisktalande) på grund av sin komplexa grammatik och morfologi
2. Svenska är förhållandevis lätt för en slavisktalande på grund av sin enkla grammatik och morfologi även om uttalet ursakar en del problem
3. Kinesiska är svårt för både svensktalande och slavisktalande eftersom det är så annorlunda och därtill har ett otroligt komplext skriftspråk

Under 6 år i Polen har jag bara träffat en handfull ickeslaver som lärt sig polska mer eller mindre flytande. Så gott som alla utomeuropéer (Mexiko, Marocko...)

hade, hade haft

jag hade
du hade
han hade
hon hade

vi hade
ni hade
de hade
det hade
den hade

de (kvinnor, femininum) ) hade
de (männen, maskulinum) hade

ja miałem
ty mialeś
on miał
ona miała

my mieliśmy
wy mieliście
oni mieli
ono miało
to miało

oni mieli
one miały

och nu en liten twist

mielic betyder mala
ja miele
ty mielisz
on mieli
ona mieli
ono mieli

my mielimy
wy mielicie
oni mielą

Lechonian jag har goda nyheter för dig, du tänker redan som en polack,

"2. Svenska är förhållandevis lätt för en slavisktalande på grund av sin enkla grammatik och morfologi även om uttalet ursakar en del problem"


ó = u

bara en polack skulle blanda o med u, po polska uttalas de likadant och då kan man som polack överföra det till svenskan

Hej Rex,

Jag antar att du är polack. Kan du kanske förklara en sak för mig som jag alltid undrat. Varför uttalar 99% av alla polacker "o" som i "orsak" fel (mer som jag råkade skriva: "ursak")? Jag kan verkligen inte förstå det då det svenska o-ljudet är exakt samma i polskan som i svenskan. Hur många gånger jag än repeterar för folk hur det ska uttalas så får det inte ljudet rätt. Jag förstår inte problemet.