Deprimerad EX vill fortsätta vara bästa vänner

Hej Flashback.

det är så att jag träffade en tjej för 5 månader sedan, vi blev extremt kära i varandra direkt, kunde snacka flera timmar per dag i telefonen utan att tröttna på varandra, ofta 8-10 h. Tiden gick och jag insåg mer och mer att hon hade haft vissa problem med depressioner och sociala sammanhang (social fobi). Jag är det första personen som hon någonsin öppnat upp sig för (hon är 22 år), hon har hållit allt inne sen högstadiet och inte pratat med någon om sina problem. När jag läst på mer om depression har jag förstått att det är det hon lider av, humörsvängningar, kan ligga i sängen hela dagarna, kommentarer som hon inte själv förstår varför hon säger, kort i tonnen ibland och så vidare. Efter att ha haft depression själv så förstår jag henne.

Oavsett, nu är det så att hon gjorde slut med mig pga. att hon inte är redo för en relation, vilket jag kan förstå. Och ja jag är medveten om att detta är en ursäkt som tjejer kan slänga sig med. Dock så är detta annorlunda, det baserar jag på att hon aldrig haft ett förhållande tidigare. Hon har under denna tiden jag varit med henne insett att hon inte kan ta hand om en annan eller älska en annan fullt ut utan att hon älskar sig själv först. Hon känner att "relationsgrejen" blir för mycket, det blir för mycket press känner hon nu då hon insett att hon är deprimerad och knappt kan ta hand om sig själv stundtals. För mig är det ett otroligt mognastecken och respekterar henne fullt ut för det beslutet. Hon säger också att hon inte kommer dejta för än hon är redo för det, vilket kan dröja år säger hon, det köper jag. Först nu hon insett att hon behöver hjälp, delvis på mitt initiativ tror jag.

Hon säger att hon vill fortsätta vara bästa vänner (för det är det vi blivit) hon köper att jag dejtar fast att hon inte gör det. Hon vill om jag är ledig då hon är redo gärna försöka igen, men säger att hon släppt mig om jag skulle hitta någon. Vi snackar som vanligt nu igen som inget har hänt, "pausen" tog hon för en vecka sedan ungefär. Jag lever av divisen att riktiga vänner lämnar man inte, i helvete inte när vännen går igenom ett helvete. Hela det där med friendzone och no contact och det spelet är jag inte intresserad av. För jag VET att hon behöver en person som kan lyssna bara och stötta henne, jag är den enda hon har.

Jag har varit tydlig att jag vill vara med henne när hon är redo för det om det går för mig också då. Är det meningen att det ska bli vi så blir det så, med lite tålamod bara. Visst det är jobbigt att ta ett steg bakåt och "bara" vara vän, men jag är för snäll och förstående för att göra något annat än det. Hur ser ni på detta? Om jag vill vara med henne i framtiden, är detta rätt väg att gå? dvs. att vara bästa kompis med henne och stötta henne genom denna process? Eller ska jag spela spelet med NC som många förespråkar.

Ber om ursäkt för en lång tråd..

Du är en bisittare i en annan människas liv.


Gör det du vill i ditt liv.

Att bara vara vänner är någonting som personer har försökt med i urminnes tider sedan relationer eller äktenskap inte fungerat, sanningen är att det i 9 av 10 gånger inte fungerar. Speciellt inte när det börjar som en flirt och övergår till förhållande, andra odds om man varit vänner sedan barnsben, provar förhållande som sedan inte fungerar.

Är ju uppenbart att hon fortfarande har känslor för dig och använder vänkortet som en front, finns ingen som kan släcka känslor så snabbt som hon uppger sig göra. Det bästa tillvägagångssättet för dig är att kapa alla band, både för din egen och hennes skull. Hon kommer aldrig kunna få initiera sorgprocessen så länge hon lever med hoppet om att det fortfarande är ni egentligen, men att du bara tagit en liten kort paus. Så är enbart egoistiskt att tillfredsställa hennes önskan om att vara vänner, eftersom det kommer skada henne rejält mycket mer långsiktigt än om du kapar det nu som givetvis kommer göra ont, men blir bättre tillslut.

Gör vad du tycker är rätt.

Jag personligen hade gått vidare och levt livet utan denna onödiga friktion.

Det här lär aldrig ta slut (friktionerna) eller sluta lyckligt för dig.
Du bara lägger enormt med energi på något som aldrig kommer att hända.

Gör vad du tror är bäst.

Om hon älskar dig eller ens är kär är hon inte ok med att du är med andra, så är det bara.

Vad känner du själv? Vill du träffa andra eller är det henne du vill satsa på?

Jag älskar henne och vi blev båda väldigt snabbt kära i varandra, allt gick väldigt fort, hade hennes nycklar efter 2 månader och vi pratade ibland även hela nätterna. Men nu senast när vi träffades så bröt hon ihop när hon öppnade upp sig för mig och berättade alla sina problem och hur hon hållit det inne tills nu. Hon har svårt att göra saker, att gå på mataffären är en enorm ansträngning. Måste göras vissa tider... när man snackar med folk så låter det uppenbart att det bara finns ett alternativ o det är att slöja kontakten och gå vidare med nån som är redo och är stark. Dock så har jag aldrig connectat med en annan person på detta sätt, allt bara klickar på alla plan, både intellektuellt men också sexuellt, sjukt bra sex.

Så det är lite dubbelt det här, huvudet säger att jag ska släppa henne men hjärtat säger att jag ska vara kvar och vänta tills hon är redo, fast det kan ta tid.. Men återigen, så kort inpå också, mindre än två veckor sedan.. Men att vi klickar så bra som vänner gör att det blir så mkt jobbigare att ge upp henne också... samtidigt vet jag om vi ska vara vänner som vi sagt så måste jag acceptera att jag BARA ska vara det.

Men tror timingen är helt fel, eller jag vet att det är den som ställer till det... kanske man ska tänka att, om det är rätt så kommer vi hitta tillbaka till varandra när timingen stämmer, tills dess leva på som vanligt... Just att hon säger att hon INTE kommer dejta någon gör ju att det känns lite bättre, jag vet att det inte har med mig att göra åtminstående.

Det är bra poäng, hon har sagt såhär, om du hittar någon så får vi hantera det då.. jag sa att jag "träffat" en tjej när jag var ute i helgen, att hon stötte på mig osv, men att jag inte gick "vidare" med det. Inte så att hon var glad direkt så spontant så tror jag nu att hon bara vill släppa allt med relationer, hon har så mkt annat i huvudet just nu.. hon behöver verkligen professionell hjälp och hon verkar ha insett det nu efter hon berättat allt för mig, o efter ett antal panikattacker samtigit som hon berättade det... Så jag förstår henne, hon måste fokusera på sig själv. Frågan är väl om jag pallar att vara där för henne och om det är värt det? hon kanske inte är alls intresserad när hon mår bättre? fast hon säger det.. den vetskapen är inte lätt heller att leva med. Hon är min första kärlek och jag hennes, vi båda sa tidigt att vi aldrig känt så som vi gjorde och tillsammans med att vi båda kallar varandra bästa vänner måste väl ses som positivt för framtida förhållande? Det bandet vi har menar jag..

Det låter verkligen som att ni vill vara tillsammans, därför tycker jag att ni ska satsa på det trots omständigheterna. Det finns nog inget rätt läge utan man får gå på sina känslor, gör du något som går emot ditt hjärta kommer du bara att ångra dig och må dåligt över det. Om du känner efter själv, vill du släppa henne och gå vidare och träffa någon annan? Jag förstår att det inte är lätt men jag tror att det är menat att ni ska ge det här en chans till, ge inte upp. Av det du beskriver så förstår man att ni har starka känslor för varandra så jag hoppas att ni kan hitta ett sätt att få ordning på det här.

Om du älskar henne så hjälper du henne.
Vad är problemet egentligen?

Om du fick cancer plötsligt och du är en relation där bruden lämnar dig, vad är det för slags brud egentligen?

Tack för ditt stöd, kan säga att du är en av få som gett mig ett sånt råd.. alla säger bara att jag ska gå vidare och hitta nån mer "stabil" eller någon som hittat sig själv mer. Ska fundera på det. Samtidigt vet jag att när man är deprimerad så stänger man gärna in sig, man har svårt att hantera sig själv t.o.m och än mindre än annan människa. Så jag måste försöka hitta ett sätt att inte vara en börda för henne utan en tillgång. För det tror jag faktiskt jag kan vara då jag känner igen hennes symtomet allt för väl.. Hade jag haft ett stöd då som jag inte behövde sätta på mig en mask framför utan som jag kunde säga hur jag faktiskt mår, då hade jag mått bättre tror jag iaf. Men funderar på att skriva ett brev till henne där jag förklarar "min" version av depression och att jag förstår mer än hon tror.. för jag har själv inte sagt att jag gått igenom liknande tidigare.. Tror du det kan vara en lösning? för nu känns det som att hon tror att jag inte förstår alls, som alla andra typ..

Exakt! Men varför säger alla tvärtom att jag ska låta henne vara?! Att jag ska spela ett spel där jag ignorerar henne tills hon kommer krypande? Det är det alla säger till mig att det är så jag ska göra. Eller värre bara låta hon vara och strypa all kontakt.

Det du säger låter jävligt logiskt och jag håller med! Samtidigt vet jag att jag INTE kan ha massa förhoppningar att hon kommer vilja vara med mig efteråt hon mår bättre, håller du med om det?