Tråkigt förhållande.

Tack. Vi har pratat. Och kommer ingenstans. Det är hans nivå av passivitet. När något är jobbigt går han o lägger sig. Jag sitter uppe o surar. Dagen efter låtsas han som ingenting och jag försöker köra hans spår fast jag fortfarande är irriterad. Det har alltid varit såhär, bara att jag börjat reagera på det mer och mer. Jag VILL vara pirrigt kär hela livet. Jag vet inte om han bryr sig. Men tack för ett moger inlägg, verkligen. Jag ska försöka fortsätta vår diskussion och se om vi kan ta oss någonstans.

Jag och min Sambo har varit tillsammans ca 5 år. Förhållandet har blivit tråkigt och jag har börjat tappa känslorna. Han känner inte samma sak. Jag har svårt att tro att det kommer bli bra sålänge vi har så lite sex som vi faktiskt har. Vi känns mer som väldigt bra vänner. Hur gör man i sånna här situationer?
Känner att jag inte kan prata med någon då detta skulle göras till en stor grej, och alla våra vänner känner oss båda. Han är verkligen världens finaste kille, men jag gör hellre typ vad som helst med vem som helst av mina andra vänner än att faktiskt göra något med honom, det känns så fel.
Hur tänker andra? Hur har ni gjort i liknande situationer?

Jag och min Sambo har varit tillsammans ca 5 år. Förhållandet har blivit tråkigt och jag har börjat tappa känslorna. Han känner inte samma sak. Jag har svårt att tro att det kommer bli bra sålänge vi har så lite sex som vi faktiskt har. Vi känns mer som väldigt bra vänner. Hur gör man i sånna här situationer?
Känner att jag inte kan prata med någon då detta skulle göras till en stor grej, och alla våra vänner känner oss båda. Han är verkligen världens finaste kille, men jag gör hellre typ vad som helst med vem som helst av mina andra vänner än att faktiskt göra något med honom, det känns så fel.
Hur tänker andra? Hur har ni gjort i liknande situationer?

Jag och min Sambo har varit tillsammans ca 5 år. Förhållandet har blivit tråkigt och jag har börjat tappa känslorna. Han känner inte samma sak. Jag har svårt att tro att det kommer bli bra sålänge vi har så lite sex som vi faktiskt har. Vi känns mer som väldigt bra vänner. Hur gör man i sånna här situationer?
Känner att jag inte kan prata med någon då detta skulle göras till en stor grej, och alla våra vänner känner oss båda. Han är verkligen världens finaste kille, men jag gör hellre typ vad som helst med vem som helst av mina andra vänner än att faktiskt göra något med honom, det känns så fel.
Hur tänker andra? Hur har ni gjort i liknande situationer?

Ganska typiskt västerländskt sätt att tänka.

Vi behöver inte varandra längre mer än för att "krydda till" vardagen.

Det är faktiskt så här de flesta relationer ser ut efter några år.
Lösningen är att hela tiden byta partner för att inte fastna i något man tycker är tråkigt.
Max 2 år, sedan blir det slentrian.

Såhär är det. Jag är en person som vill att det ska hända saker heeela tiden. Jag skämtar o skojar, pratar hela tiden och kan itne sitta still. Han är lugn, pratar itne så mycket och är sällan den som tar tag i saker eller vill hitta på saker. Så, jag har allt som oftast varit den som får ut oss på saker, och jag är definitivt den som leder exakt alla våra samtal. Men på senare tid har jag inte riktigt orkat engagera mig. Vilket har lett till att vi inte gör någonting, eller knappt pratar. Jag har påpekat detta och nu har han börjat försöka. Men vi är helt olika personer, så jag vet inte om det beror på det.


Vad roligt att du fortfarande är så kär! Precis så vill jag känna föralltid. Har du något hemligt knep?