Citat:
Ursprungligen postat av
Pojken med guldbyxorna
Jag erkänner att jag älskar
Yellow Submarine,
Ob-la-di Ob-la-da och
Maxwell's Silver Hammer.

T.o.m.
Your Mother Should Know tycker jag är charmerande. Och tycker att det var Beatles (och McCartneys) storhet att de kunde väva in de här elementen av music hall och barnvisa i sina kompositioner. Lennon tycker jag är mer begränsad som kompositör och många av hans låtar påminner mer om enkla gnol och retramsor.
Jag älskar också McCartneys ”granny shit music”. Ovan nämnda Your Mother Should Know har en av de vackraste melodierna någonsin. Honey Pie är också helt fantastisk. Många förstår inte den melodiska elegansen som kom så lätt för honom, och plockar fram ilskna citat från en bitter Lennon som under 70-talet hann förtala nästan
allt Beatles någonsin gjorde; inte minst sina egna alster.
Macca bemästrade vilken stil som helst. Till den vita plattan skrev han rock’n’roll, folk, blues, country, ska, music hall, heavy metal, ballad, avant-garde osv. Vilket geni, minst sagt en musikalisk tvättsvamp och kameleont.
Citat:
Ursprungligen postat av
fasttrain
Håller inte med om att "honey don't" är meningslös, den låten har ett bra tryck.
Sen har jag alltid undrat vad de menar med "honey don't". Detta upprepas i låten från början till slut, men....
Det är ju Carl Perkins låt från början. Den handlar om en lögnaktig kvinna, så i kontexten blir det ju en uppmaning i stil med ”honey, don’t (lie)!”. Ungefär som Brian Wilsons mästerverk ”Caroline, No”, som också är en lösryckt bön om att avstå från att göra honom ledsen.