En vanlig persons liv på 1600-talet

Det förekom en hel del självbefläckelse båda bland kvinnor och män. Men detta skedde i smyg eftersom det var synd.

Många soldater fördrev tiden med onani.

Ölet som dom drack till vardags var svagare än vad dagens lättöl är och det var nog ett bra kaloritillskott till alla hårt slitande bönder

Gällande vad folk funderade över så var det nog mest gud, jesus och gud igen.

Nu har jag läst igenom domboksanteckningen noggrant, samt en annan skrift i vilken Nils Blantingssons dåd beskrivs, "Stenbrohult i forntid och nutid" (1923) av Gotthard Virdestam, och de uppgifter som framkommit styrker ytterligare den dystra bilden som Hyltén-Cavallius redan skildrat.

Det dråp, som inledde Nils Blantingssons våldsamma karriär, synes liksom otaliga andra på 1600-talet, ha föranletts av en ren bagatell. Harald i Die, hos vilken Nils Blantingsson sedermera begick hemgång, hade bjudit hem några gäster till sig på gille, bland vilka var Nils Blantingsson, en dräng vid namn Kristoffer Jonsson och Nils mor, som i domboken kallas för "en gammal arg kvinna". Under kvällens gång hade några arga ord fallit mellan Kristoffer och Nils moder. De förliktes dock strax, vartill en man vid namn Åke Bengtsson i Diehult var vittne.
Dagen efter hade samtliga gillesgäster, förutom Nils Blantingsson, hans hustru, modern samt drängen Kristoffer gått till kyrkan. Nils hade tillsammans med sin hustru lagt sig i sängen, Kristoffer (som bodde i samma gård som Nils) hade satt sig på sätet och "den gamla arga kvinnan" i gallbänken (gavelbänken). Snart hade kvinnan "begynt bruka sin onda mun" och efter att drängen replikerat likaledes argt hade kvinnan gått och hämtat en klabbe och slagit Kristoffer två gånger. Då hade han slagit tillbaka, och Nils blandade sig då i slagsmålet, och gick lös på Kristoffer med en kniv, med vilken han högg honom upprepade gånger. Kristoffer segnade ner på golvet och gav strax upp andan. Samma dag hade kyrkoherden, herr Jöns i Stenbrohult, rannsakat om hur dråpet gått till, och därefter hade Nils Blantingsson tagit till flykten.

När han sedermera dömdes på tinget i Aringsås den 10 juli 1621, som tidigare skildrats i tråden, hade en stallbroder till honom, en gammal, förrymd knekt vid namn Jon Bengtsson i Diehult, berättat om en rad stölder och överfall som han och Nils Blantingsson utfört tillsamman. Bland annat hade de överfallit en bonde i Virestads socken, bakbundit honom och hotat honom till livet, men omsider lösgjort honom och låtit honom gå, sedan de bestulit honom på en sabel, värd en daler penningar, samt två daler i kontanter, som han haft på sig. Jon Bengtsson dömdes, precis som Nils, till döden.

Till sist, efter beskrivning av gärningarna och häradsrättens dom, har domboken detta dystra eftermäle om Nils Blantingsson: "Och är (han) en sådan övergiven människa, att icke en (enda) av hans släkt, mycket mindre någon annor i hela häradet haver velat bedja ett gott ord för honom, utan alle ropa i Jesu namn, att de måge bliva honom kvitt, att han icke skall komma igen och göra dubbelt värre".

Om de fredlösa skogsmännen har jag skrivit en hel del. Dock så fanns det ju även en och annan i bygden bofast våldsverkare, som utan att "gå på skogen" ställde till oreda och elände för bofasta, laglydiga människor. En sådan var den i Konga härads dombok år 1618 omtalade kavalleristen Per Månsson Bönisk, i domboken beskriven som "en avdankad ryttare". Han hade deltagit i det ingermanländska kriget, och hade tydligen stora svårigheter att anpassa sig till ett stillsamt, civilt liv. Han red runt i bygderna på sin svarta valack och terroriserade folk än här, än där. Bland annat gjorde han flera gånger hemgång hos folk i byarna i Hovmantorps socken, där han bebodde ett litet soldattorp.

Han skröt om sina bedrifter som "horkarl", vilket väl får sägas vara ett bevis att kvinnor alltid har gillat "bad boys". En gång trängde han sig in på ett gästabud där han förevisade en halskedja av silver som han fått, eller på annat sätt tillskansat sig, av en gift kvinna, som bevis på att hon godvilligt särat på benen för honom.

Vid ett annat tillfälle våldgästade han prästen i Hovmantorp, och lämnade honom inte ifred förrän han druckit sig närmast stupfull. Då red han upp till kyrkogården och "uppmanade alla de djeflar han nämna kunde, och drack deras skål, och dem alla uppmanade, att de skulle slås med honom." Han var nämligen en öppen Gudsförnekare, och hade under 8-9 års tid bara sällan varit i kyrkan, men "aldrig gått till nattvarden", utan istället roat sig med att förolämpa prästen inför den samlade sockenmenigheten.

Han blev dock så småningom ihjälskjuten vid en hemgång hos en skräddare, då han med vapen i hand trängt in i stugan och uppträtt hotfullt och ilsket. Vid den efterföljande rannsakningen på häradstinget blev hans baneman fridömd, då dråpet bedömdes vara utfört i livsnöd, varpå häradsnämnden avslutade med att närmast berömma honom för att han hjälpt socknen bli kvitt den vilde sällen Per Bönisk. Slutligen dömdes den döde ryttaren till att "bäras uti moras bort uti skogen och där nedsättas". Som missdådare och skälm fick han inte ligga i vigd jord.

Jag ska ta och berätta om Erik Domhage von Essens liv tänkte jag.

Det var såhär att Erik var en lite annorlunda pojk när han växte upp. Stormaktstiden stod på agendan och alla pojkarna från den värmländska byn ville helst växa upp och bli en mäktig krigare i Gustav II Adolfs armé. De lekte med pinnar i skogen och drömde om ett återuppstått svenskt Väringagarde. Men inte Erik..

Han satt mest hela dagarna under eken och drömde om Anna-Karin i grannsocknen. Hans pappa och Anna-Karins pappa var långgående fiender och släktfejden sträckte sig ända bak till Folkungatiden. Då och då under länstingen och länsdagarna kunde han få snegla på henne, men han visste att om han tog upp det med farsgubben skulle han få så in i helvetes mycket stryk. Så det kändes lönlöst. Ack, vad skulle han ta sig till?

Anna-Karin, en ung tonårig jänta med drömlika djupa blå ögon och med en tankekittlande lång kjol och flätor i det blonda håret, lätt fräknigt ansikte, 150 cm hög och smal som en sticka, tunn överläpp, kraftig byst och med ett stort intresse för violinspelande och rabarberpajsbakande.

’’Kan man begära något mer?’’ tänkte han för sig själv medans han satt under eken och drömde sig bort till en upplyst tid, fri från krig och stormaktsambitioner, full av idealism och weimarliknande sexualrevolution. Han satt och läste Olof Rudbecks ’’Atlantica’’ men kunde icke koncentrera sig, och boken som låg över låren reste sig centimeter för centimeter ju mer han tänkte på sin Anna-Karin.

Allt efter som våren gick ryktet på byn att ’’New Sweden’’ hade slagit i blom i den andra världen, i Amerika. Han läste på anslagstavlan att Anna-Karin och hennes systrar hade skrivit upp sig som volontärer för att bygga upp den nya kolonin i Delaware.

Helt plötsligt fick han sin chans. Detta var hans stora möjlighet. Detta var enda chansen att lägga blodsfejden åt sidan, börja på ny kula och göra drömmarna till verklighet. Men det fanns så klart en hake. Farsgubben skulle bli rosenrasande och det fanns inte en chans i helvete att han skulle gå med på detta. Hans utstakade öde var ju att följa med sina bröder till Stockholm och arbeta för Axel Oxenstierna och bli kanslist, då hans far hade goda förbindelser med den herren och hans klan.

Han fick helt enkelt rymma bort i sommarnatten, försöka smita sig på fartyget mot Amerika och uppge falskt namn. Det hela var värt det. Vad var en karriär som kanslist i ämbetsverket mot en livslång tillgång till fuktig dunderbäver och rabarberpaj?

Han satte planen i verket och resten är historia. Men trådstarten handlade om en vanlig person på 1600-talet i Sverige. Och denna berättelsens fortsättning sker ju på skeppet mot Amerika och sen hans högst ovanliga liv borta i staterna, så jag avslutar här, och säger: fortsättning följer…

Jag kom på nu att trådstarten ju faktiskt inte nämner specifikt ett vanligt liv i just Sverige, det står ju faktiskt bara ’’ett vanligt liv på 1600-talet’’, och även om det står ett litet stycke om att det handlar om ett vanligt liv i just Sverige i trådstarten så anser jag ändå att det pga rubriken och det lilla stycket uppstår en oklarhet, som därmed öppnar upp ett utrymme för fri tolkning för oss läsare, i sann och god demokratisk anda, i yttrandefrihetens tecken, vilket Flashback påstår sig stå bakom.

Så jag ska berätta om hur det gick för Erik och hans väg mot Amerika.


Fartyget skulle avgå under oklara omständigheter, under oklart datum, då det fanns risker att beakta såsom fientliga nationer som icke tyckte svenskarna skulle få bygga upp en koloni borta i Amerika, och det kunde finnas spioner och förrädare som vidarebefordrade denna information till fienden. Det ställde hårda krav på hans förmåga att kunna förställa sig, att anta en falsk identitet, under denna otroligt hårda bevakning av allt som kom ombord på fartyget.

Han packade en väska, snodde guld och lite käk av farsan som han ändå hatade och som slog sönder honom i tid och otid, och alltid var vresig och packad när han inte arbetade, eller gjorde sin plikt, för fosterland och konung - som han så fint kallade det.

Erik begrep sig inte på det fosterländska samtida svärmeriet utan var en individualistiskt sinnad grabb, med en faustisk kompass som styrde hans tankar och alla hans val. Han älskade visserligen Sverige och dess natur och dess folk, men han var en viking i själen, och efter erövringen av Anna-Karin och erövrandet av det nya landet, så skulle han på ålderns höst återvända, med lärdomar och rikedomar och oändliga historier att berätta för de yngre och ärelystna svenska barnen, och han skulle inspirera dem att alltid sträva efter det högsta i livet - och aldrig nöja sig med det trygga och bekväma borgarlivet - alltid leva efter stridens princip och med viljan till makt som högsta ledstjärna i livet.

Han far igenom skogen, genom mossa och över ängar och dalar, han beräknade att vara framme där Anna-Karin bor om ett par timmar. Han åt lite av sillen han hade snott med sig. När han kom fram så gömde han sig bakom hennes hem i skogen bakom en stor ek, och väntade tills morgondagen skulle gry, och deras färd mot Stockholm skulle avgå, tydligen med en diligens såg han lite längre bort, och han smög sig bort mot den och tittade in i vagnen genom ett fönster och såg att längst in stod en stor och tjock svart tunna, där han tänkte att han nog kunde gömma sig under färden.

Färden gick som på räls och inte en jävel märkte av honom men han led så in i helvete och trodde att han snart skulle dö om han inte fick andas in frisk luft, men han klarade sig och allt gick vägen och de anlände till hamnen.

Anna-Karin gick in i vagnen för att ta fram sin lilla spegel hon hade i tunnan, och märkte till sin förskräckelse en illröd vålnad resa sig med en väldig fart och kippa efter luft och med ett aggressivt och panikartat flåsande hon aldrig tidigare sett maken till, ja, herreminjesus, en helt förryckt uppsyn hade han!
Hon tänkte skrika på hjälp men när hans ansikte började normaliseras och dragen och käklinjen hon i hemlighet var lite svag för började återgå till dess naturliga form började hon ändå undra vad han gjorde där och varför han gömt sig och följt med hela långa vägen till Stockholm. Var allt detta för hennes skull? Hon visste ju att han brukade smygtitta på henne, och han var ju ändå en grann och ståtlig ung man av god börd och… men hans familj, kom hon sedan på att tänka, efter hennes drömmande tankar hade stillats. De var ju för fan fiender sen urminnes tider.

Hon gick och hämtade lite öl de hade med sig och gav till honom och frågade sedan vad han egentligen gjorde här - efter att hans andning hade lugnat sig helt och hållet, och han var i stånd till att kunna tala igen.
Han tog en stor stadig klunk och sen svepte allt till sista droppen och drämde sedan bägaren i bordet med ett brak och stirrade djupt och till slut lite tårfyllt i hennes ögon och sade med bestämd och hård stämma att han var där för hennes skull.
Han ville lämna sitt liv och bygga upp sig något eget borta i det nya landet, med henne, han kunde inte ens föreställa sig något annat liv än just det. Han hade drömt om henne i åratal och hon var den ende, och om hon nekade honom skulle han ändå aldrig sluta vänta och han skulle acceptera ett liv i ett tomt hus och han lovade att han med hans list och mod och ärelystnad skulle ge henne ett gott liv, och hon skulle aldrig behöva oroa sig för armod och tristess eller faror i den nya världen och att hon vet av erfarenhet från förra året att han inte är rädd för att mörda inkräktare som går över gränsen.
Att han dessutom älskade att mörda och att han såg det som en erövring, att erövra en inkräktares sista andetag, att erövra hans liv, att han älskade den känslan och ibland suktade efter den, det behöll han för sig själv, och det var nog ett ganska klokt val trots allt.

(Det blir fan för långt det här, jag hoppar till delen när han ska smyga in på fartyget nu för helvete vad mycket text det blir).

Han fick en riktigt god idé. Han visste genom sin fars kontakter att expeditionens ledare och kompaniets främsta herrar var i en hemlig allians med judiska köpmän och barnbarn till rådsherren Hermann Israel från Lübeck, som lånade stora mängder guld till Gustav Vasa under hans uppror mot danskarna, och därmed var Sverige i skuld till den judiska klanen, och lånet var fortfarande icke helt betalt, och det fanns många kreativa sätt som avbetalningen kunde genomföras.

Han skulle maskera sig som jude och en del av Hermann Israels klan, en släkting till denne rådsherre som Sverige stod i skuld till. Judarna som var integrerade och som stod nära adeln och de lärde brukade dessutom klä sig på samma sätt som dem, för att smälta in. Planen sattes i verket, och den lyckades väldigt enkelt, då han hade talets gåva och en aura som spred lugn och bekväm energi omkring sig. Herrarna blev till och med väldigt undergivna när de fick höra att en judisk man av denna släkt skulle ombord. De erbjöd honom att äta en stod middag med mycket öl, vin och affärer och framtidsplaner att diskutera.

Shalom, mina herrar, sa den unge Erik och höjde sin hatt när han steg ombord. Mycket lustigt och mycket kreativt och mycket omoraliskt. Och faktiskt, mycket judiskt.

Nu börjar äventyret! Mot oändligheten!

Del 2 kommer om Flashback inte tar bort inlägget. Hermann Israhel är förövrigt ingen fiktiv person.

Här kommer en händelse, avhandlad på Sunnerbo härads ting i Hamneda 1618. Detta rättsfall torde inte tidigare vara publicerat i någon kommersiellt utgiven bok, jag hittade det under läsning av Sunnerbo härads domböcker. Då jag fann den intressant för ämnet har jag skrivit av den nedan, med moderniserad stavning. Även om vissa läsare kanske finner texten något långrandig har jag återgett uppteckningen i dess helhet:

Samma dag (26/3 1618) kom för rätta Påvel Torkelsson uti Västra härad, i Skepperstads socken, fullmyndig med brev och sigill, av en gammal kvinna Anna Jönsdotter, varandes uti Skärsjö i förenämnda socken, vilken Anna åtte (hade, ordagrant ägde) en dotterson benämnd Henrik Mattsson, som tjänte här uti Sunnerbo härad en ryttare benämnd Nils Andersson i Prästtorp för en svenatjänare och blev, det Gud bättre, ihjälslagen uti Åby i Berga socken, Staffansmässodag 1617 av en ryttare i samma by Jöns Bengtsson benämnd.

Och uppå det att detta dråp kunde dess bättre rannsakas med alla dess omständigheter, haver förenämnde fullmyndige Påvel Torkelsson, å alles våres nådige konungs och hans nådige behag, ödmjukeligen begärt, att dråparen måtte få fri lejd till tinget att svara sin gärning och sedan i sitt behåll igen, derföre och efter åklagarna vore långväga och här ifrån fjärran boandes, haver man med nämndens samtycke, efter det 6 Cap. i dråpmålsbalken, givit förenämnde dråpare Jöns Bengtsson, fri lejd att gå fram på tinget, och svara till saken, och sedan i sitt behåll igen, vilket och så skett är. Och haver dråpet sig tilldragit som efterföljer.

Det tilldrog sig, att om Staffansmässodag 1617 kom Henrik Mattson som slagen blev, till en bonde i Åby Jöns Persson benämnd, dit han intet var bjuden, och som han upplät dörren sade Henrik, väl kommer jag. Då svarade bonden "dess bättre var, der tu (du) satter", och strax satte Henrik sig hos bonden i högsätet och när de hade druckit en stund, blev Henrik varse var en sabel låg, och sade "vem hörer den sabeln till". Bonden svarade "han hörer mig till" då sade Henrik till bonden "tör du byta med mig, om min värja som hänger i Prästtorp och du giver mig 6 marker tillbytes", bonden svarade "är din värja sådan, som senast jag såg henne, så vill jag giva dig en daler tillbytes", därom de strax blefvo tillsams, och Henrik sände strax bud efter värjan, och förrän värjan kom tillstädes, språng Henrik upp på golvet med sabeln, och bogde på honom, annat på den ena sidan och annat på den andra, och (oläsligt) honom, och vid han så handlade med sabeln, kom ryttaren Jöns Bengtsson. (Sade Henrik) "Ser du min sabel, och ser du min dart" (dolk), då svarade Jöns Bengtsson "ser du mina knivar" och gjorde sig löje därav, och de satte sig till bordet, och Henrik behöll sabeln hos sig, och när de hade druckit en stund, sade Henrik till Jöns Bengtsson "följ mig hem till min husbonde, han haver gott öl". Jöns svarade "nej, jag går inte med dig denna gången", och bonden i gården bad dem sitta stilla, de svarade "vi finner alltid tig". Då sade Henrik "vi viljom gå ut på berget, afdragandes våra skor, och kasta i vädret och vartåt tån vätter, dit viljom vi gå". Vilket de och gjorde, och tån viste åt Jöns Bengtssons gård, därför följde Henrik honom hem.

När de kommo in uti stugan, begynte de dricka och skänka varandra, och Henrik skänkte Jöns Bengtsson ett armakläde, och en krage, och Jöns skänkte Henrik en pistol, och när Henrik tog pistolen, lade han honom så hårt uti bordet att stocken gick sönder, där näst gav Henrik Jöns Bengtsson sin dart, och Jöns gav Henrik igen ett par stora Gynnåsa-knivar. Sedan språng Henrik uppå golvet, och fick se var en musköt hängde på väggen, som hörde en knekt till i gården, som var Jöns Bengtssons hustrus broder, benämnd Gudmund vilken låg sjuk, när han hade nedtagit musköten, gick han till knekten och sade "tör du skänka mig musköten", då svarade knekten "jag giver inte bort honom, förty han är ännu obetald", och Henrik slog med musköten uti ett skåp, som stod vid högsätet, så att stocken skiljdes ifrån pipan, och flintan gick sönder och röck tillbaka, och slog Jöns hustru på armen, så att blånad syntes, när hustrun kvittrade att hon hade fått hugg, gav Henrik henne penningar - 1 marker och hennes lilla barn ½ marker och hustrun gav honom vänskap.

Åter tog Henrik muskötpipan, och slog i skåpet, och tu slag i väggen, och tre slag över bänkastocken, och sedan kastade pipan emot golvet och satte sig till bordet, och drack en drick eller två, vid han satt sade han "nu väl, det gäller mig lika mycket" och språng upp igen, och tog pipan och slog till en stol, och den gick uti tu stycken, det andra slaget i ugnsbänks-stabban, och den gick sönder, det tredje slaget uti spisstenen, och slog bort tredingen (tredjedelen) av spisstenen, och mente han ville slå sönder pipan, det han icke förmådde, utan kastade pipan emot golvet och gick åter till bordet, när han hade satt sig gick hustrun och tog upp pipan och bar ut. Något litet därefter språng Henrik åter upp, och frågade efter sin sabel, som nederfallen var under bordet, och tog sabeln, böd (bad) god natt och lät som han ville gå hem sin kos, när han kom på golvet, högg han av vaggerepen, så att vaggan föll vid golvet och barnet med, och barnet begynte skria och begiva sig, och hustrun blev förfärad. Då blev Henrik ångerse (ångrade vad han gjort), och tog till sitt hoseband, och ville böta (för) vaggerepet, och hustrun sade "jag kan väl själv upphänga vaggan", sedan högg han i vaggestången och stången omkring ugnen - 37 hugg. Och Jöns Bengtsson bad honom stilla sig, och sade "käre broder, halt upp, du gör allt för mycken orätt", då gick Henrik till bordet och drack en drick eller två, och strax sprang han upp på golvet, och upphäktade tröjan (drog upp sin tröja), och satte knivarna på bröstet, och sade "om ingen annor vill taga mig livet av, då skall jag dräpa mig själv", då sade Jöns Bengtsson till Henrik "käre broder bed Gud bevara dig för sådana ord".

Fortsättning följer.

Medan Henrik så hade knivarna dragna, gick han bort till knekten, som sjuk låg i bänken, Gudmund Larsson, hotade och sade "jag skall stinga dig ihjäl, om du icke giver mig musköten som jag haver sönderslagit", då höll Jöns hustru om Henriks arm, att han icke fick göra knekten skada, då ropade åter Jöns Bengtsson och sade "käre broder Henrik, kom hit till mig", och när Henrik kom fram till bordet sade Jöns till sin hustru, "skall jag icke giva Henrik min den röda ylleskjortan", hustrun svarade "ja, men rätt gärna", och lät inhämta ylleskjortan, klädde på Henrik och sedan satte sig till bordet.

När de hade suttit en liten stund, kom en liten gosse hem af (från) byn, och var Jöns hustrus broder, när Henrik fick se gossen sade han "var ästu hemma, ästu hemma i Fallnaveka", gossen svarade ja, då sade Henrik till honom, "kom hit och uppkavla mina ärmar", och gossen så gjorde. När gossen det hade gjort, gick han fram tog av ljuset, och släppte ljuset i halmen, ändock det intet utslocknade, och gossen satte sig på sätet, och vände ryggen till bordet, då utdrog Henrik sabeln, och högg till gossen, då skedde ingen blodvite, utan gossen blev rädder och gav sig vid. Då sade Jöns Bengtsson "varföre gjorde du det, det är bäst Henrik du går av stugan, förty du haver nock widunder gjort av mig inatt", och Henrik stod och lade armbågen på skåpet vid högsätet, och hade sabeln halvdragen under armen, och sade till Jöns Bengtsson "sitt och tig, din markatta", och tog i sabelfästet, och efter Jöns Bengtsson satt innanför Henrik, och hade inga utvägar och fruktade för skada, grep han till darten (dolken) som Henrik honom tillförene skänkt hade, och stack Henrik på bröstet, och Henrik lopp med hast av dörren ut, och när han fanns (hittades) igen fanns han uti en gammal lada döder. Vilket skedde två timmar vid pass efter han hade fått hugg.

Trots att ryttardrängen Henrik brukat så stort övervåld och hotat Jöns Bengtsson till livet, menade häradsnämnden att de inte kunde "alldeles befria dråparens liv", eftersom han inte först hade befallt Henrik att lämna stugan innan han stack honom, men nämnden och de närvarande vittnena bad att han skulle få konungens nåder i nästa instans, och till och med den dödes anhöriga lät meddela att de inte ville se dråparen "giva liv för liv", utan gärna ville att han skulle förskonas mot tillbörlig mansbot.

Nämnden omtalade även att den dräpte Henrik Mattson "uti sin livstid (varit) en övergiven skalk och bog, därtill en stor bespottare emot Gud och kyrkoämbetet", samt att han var en sådan människa som "gick uti en tom skjorta, och måste falla någon på lott" (alltså en människa som mer eller mindre gick runt med texten "döda mig" skriven i pannan, skulle man kanske kunna uttrycka det med mer moderna ordval). Dråparen hade dock inte befunnits skyldig till "det ringaste perlamente (bråk), utan är en blyger man". Efter ytterligare förböner för Jöns omtalas det att dråparen för närvarande "går vid skogen".

Troligen upphävde kungens ståthållare dödsdomen över Jöns, och han kunde komma "av skogen" och åter till sin gård.