Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Räkna inte med det.
Kommer sömnbekymren helt av sjukdomen eller har du onyttiga vanor? Frågar eftersom den allra finaste sömnen är naturlig, så om möjlighet till det finns rekommenderar jag att du tar den.

Blir det nån tripp till Experimentarium? Var där som barn och har varit sugen på att återvända om jag nånsin skulle befinna mig i Danmark.

Jag gissar att syftar på Kübler-Ross-modellen? Länk: (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/K%C3...-Ross-modellen)

Den är insiktsfull men, i likhet med hur upphovsmännen själva såg på saken, anser jag inte att man kan använda den för att mäta var man befinner i linjär process. Man kan ha dagar av acceptans som övergår i veckor av ilska.

I den mån jag ska försöka mig på att sjävdiagnostisera mig så har jag väl på det hela nått acceptans. Det gjorde jag nästan direkt.

Jag kommer nog aldrig 100% acceptera (dvs välkomna) döden så länge jag mår ok fysiskt och jag tänker ofta ”åh, hoppas jag lever till att få fira jul” och liknande. Har dock inget att ”köpslå” med, så vet inte om det kan ses som del av förhandlingsfasen.

Det tillstånd av upprymdhet du beskriver känner jag inte igen. Däremot att man börjar praktiskt förbereda sig. I helgen har vi exempelvis tänkt åka runt i stan och titta på kyrkor och begravningsplatser inför sista vilan. Du får själv avgöra var i processen du tror jag befinner mig. .

Har sovit exemplariskt hela mitt liv. Att nattsömnen störs nu beror till 99% på att jag tar kortison om dagarna. Att sluta med kortison vill jag dock inte, då den utöver sagda bieffekt också ger mycket friskhetskänsla i form av piggare dagar, bättre aptit, nedsatt smärta, mm. Håller självklart med om att naturlig sömn är att föredra, men ”man tager vad man haver”, som Cajsa Warg sa.

Tror inte vi hinner Experimentarium. Kommer koncentrera oss på konstmuseer och eventuellt bibliotek (som de är duktiga på i Danmark).

Jag undrar hur många som fällt en tår när de läst den här tråden. Jag vet inte om det är till någon tröst, men du ska veta att även främlingar bryr sig om dig.

Det är en stor tröst! Jag överväldigad av den nyfikenhet och generositet jag visats av fullkomliga främlingar genom denna tråd. Får en att se hoppfullt på världen och den framtid jag själv tyvärr inte kommer vara en del av.

Är garanterat inte bara en fråga om generell välvilja, utan om dig. Det framgår direkt att du är en bra typ och det får människor att bry sig.

Hej! Jag hittade den här tråden för ett par veckor sen, men det har tagit mig lite tid att komma ikapp och läsa allt. Jag skriver under på det många andra sagt, att du verkar vara en otroligt klok och härlig person. Vilket guldkorn till tråd dessutom! Mycket intressant att läsa dels dina tankar om olika saker men också att se vilka frågor folk ställer.

Anledningen till att jag hittade tråden var för att jag sökte på nåt i stil med "närstående cancer" då min pappa har palliativ vård. Vet inte exakt vad jag letade efter när jag sökte, men oavsett så har din tråd som sagt givit mig mycket så TACK för det.

Jag har många frågor jag vill ställa dig och du får svara på vilka du vill. Du verkar vara en typiskt klokhetsspridande person som jag gärna haft som vän eller mentor så jag vill börja med att ta tillfället i akt och helt egoistiskt fråga hur man blir så klok som du? En annan fråga som kanske går hand i hand med den första är - du har skrivit några gånger att du tycker det är viktigt att vara sann mot sig själv eller att leva så sant man kan. Vad innebär det? Hur vet man om man gör det?

Andra frågor jag har är frågor som du kanske svarat på (har som sagt inte läst tråden i ett svep så jag kanske glömt bort svaret). Jag är nyfiken på hur hög din kortisondos är. Har din fru eller andra närstående börjat ta ut närståendepenning? Du får ju tydligen 100 dagar (vilket borde bli 5 månader va?). Om inte din fru har möjlighet att ta ut allt så kanske du kan "dela ut" lediga dagar till dina nära och kära

Nu har jag säkert glömt nåt som jag tänkte fråga men det får räcka för tillfället från mig. Jag önskar dig all lycka och jag hoppas du får många fantastiska månader <3

PS. Tack också för alla tips på restauranger, champagne, böcker och film. Får se när jag får tillfälle att börja beta av dem

Tyvärr är det som så att de flesta av oss har cancer och snart ska dö, de flesta vet bara inte om det och begreppet snart är en definitionsfråga.

Att få detta besked i unga år är hemskt och jag önskar TS och övriga ett så bra och värdigt liv som möjligt och försök tänk positivt.

Hej!
Vilken post! Jag blir ärligt talat lite generad och vet inte om jag vågar tro att du menar allvar med dina smickrande ord. <3

De gör mig hur som helst glada att läsa, inte minst glad blir jag att höra att tråden hjälpt dig med din sjuke far. Dina frågor är mycket bra men kanske svåra att svara bra på. Jag ska i alla händelser göra ett försök.

1. Hur blir man så klok som jag? Ja, vad ska jag säga? Jag tror inte jag är klokare än någon annan här på forumet men för att ändå svara något kommer här ett förslag: Här på forumet är min ambition att ge alla som ställer frågor så seriösa svar som möjligt - att ta frågorna på allvar, även i de fåtal fall jag ibland misstänker att de är ställda lite på skoj. Kanske kan det uppfattas som någon sorts ödmjukhet eller klokhet? Överhuvudtaget tycker jag det viktigt att ta medmänniskor på allvar och verkligen försöka förstå dem från deras perspektiv. Jag tror sällan någon är "dum i huvudet" eller liknande bara för att hen är till exempel lite jobbig. Går det alls att förstå vad jag försöker säga? Känner att jag svamlar.

Sen tror jag att jag besitter någon sorts allmänbildning som kanske kan omsättas i att uppfattas som klok? Den kommer nog i så fall av att jag alltid varit en allmänt nyfiken person som dessutom haft turen att älska att läsa böcker, tidningar, små lappar jag hittat på gatan, låttexter, facebookposter - ja i princip allt. Den som begåvats med läslust tror jag dragit en vinstlott i livet. Inte för att andra sätt att förmedla/ta in information behöver vara dåliga men läsning har en särställning. Tror jag. Så sammanfattningsvis: Om du har förmågan, läs!

2. Vad innebär det att leva sant mot sig själv och hur vet när man göra det? Vad jag är ute efter här är väl mer eller mindre sprunget ur den situation jag själv hamnat i. Jag har inte lång tid kvar och det gör varje minut ännu viktigare och potentiellt mer värdefull. För att veta hur jag bäst utnyttjar tiden måste jag veta vem jag egentligen är - vad har fyllt mitt liv med glädje och (kanske ännu viktigare) mening? För mig har det varit min fru och allt vi gjort tillsammans, god mat och dryck och (faktiskt) även mitt arbete. Därför har jag exempelvis velat fortsätta jobba efter förmåga sen jag blev sjuk. Jag tror inte alla känner samma sak för sina arbeten, så ett "sant" liv för mig blir därför inte samma för alla andra. Hur vet man då vad som är ett sant liv för en? Har inget bra svar på det utom självrannsakan. Leta efter mening hellre än lycka, skulle jag vilja säga. Ett sant liv behöver inte vara roligt hela tiden men ska vara meningsfullt. Sen får man för den förstås inte glömma att ha lite roligt emellanåt också

3. Kortisondosen har varit lite upp och ner. Just nu tar jag 10 tabletter à 0,5 mg betapred varje morgon, vilket alltså blir 5 mg per dag.

4. Min fru har inte tagit ut någon närståendepenning än men vi har pratat om det, så det kommer hon säkert att göra framöver. Bra idé att fundera på om det kan vara värt att sprida ut på flera personer. Jag är ärligt talat inte så insatt i hur närståendepengen fungerar, så tips av det slag du just gav tas tacksamt emot.

Tycker ärligt talat inte du fått så bra svar som du förtjänar men detta är det bästa jag lyckas få till i detta nu. Jag hoppas de kan ge dig något litet åtminstone.

Tack för lyckönskningar!

Spelar väl ingen roll om det är en dubbelpost! Annars kan du ju bara trycka på rapportera inlägg och skriva som motivering att du postade samma sak två gånger.

Jag tycker att din fru ska ta ut närståendepenning nu. I din trådstart skrev du att du inte vet om du lever om några månader. Jag hoppas innerligt att du gör det, men om inte? Vad väntar ni på? Hon har resten av livet på sig att arbeta.
Jag bryr mig om dig och du har berört mig väldigt. Önskar att jag visste vem du var. Om jag varit din fru hade jag tagit ledigt nästa halvåret, med bidrag eller ej, och det hoppas jag hon gör med. Det är ju uppenbart att du verkligen älskar henne och att hon är det bästa i ditt liv (av många bra saker, livsnjutare där!). Du verkar vara en underbar person och det skulle ha varit en ynnest att tillbringa dagarna med dig, är jag helt säker på. (Nej, det var inget förslag att ta mig som bihustru. ☺️ )
Ok, slut med tillrättavisningen, hoppas du har överseende!


Picasso2: jag tänker på dig också. 💗

Edit: ber om ursäkt för att jag är så beskäftig. Önskar bara att du ska få tillbringa så mycket tid som möjligt med den du älskar mest.

Tjohoo mannen. Var ett tag sedan jag uppdaterade nig om läget. Du verkar hänga i vilket är viktigast. Hur går det rent hälsomässigt ? Utför eller oförändrat ?

Tråden du skapat är långt ifrån bara ett vittnesmål om hur det är att få ett fatalt besked utan du har lyckats att göra den till ett viktigt dokument om klokskap och livsåskådningsfrågor i ett ämne som för så många är svårt både närma sig och hantera.

Den dag du slutligen stämplar ut har du lämnat ett bidrag långt utöver det vanliga för människor som tyvärr alltjämt nån dag kommer få samma besked som du.

Jag har förlorat rätt många släktingar och vänner genom åren i både olyckor och sjukdomar. För de som försvunnit i huvudsak samma sjukdom som din har det alltid varit samma bekymmer. Man har bara fåniga saker att säga och man vill för allt i världen inte lyfta ämnen som lägger sten på börda. När det till slut är över funderar man på allt det där man skulle velat prata om men inte vågade av omtänksamhet för att inte riskera att skapa ångest och så vidare.

Samtidigt kanske det omvänt kanske den som drabbats gärna ville prata på som vanligt

Ditt vittnesmål och dina tankar är därför ett värdefullt bidrag i ett ämne som är så oändligt svårt att hantera.