Citat:
https://xn--motstndsrrelsen-llb70a.s...-i-solvesborg/
Den här dagen delades det även ut flygblad i centrala Sölvesborg, närmare bestämt utanför Ica. Efter cirka en halvtimme anlände polisen till platsen och konstaterade att allting var lugnt.
Lugnet avtog dock efter en stund när ett lokalt invandrargäng konfronterades efter en mindre provokation. Det resulterade i hätska debatter mellan aktivisterna och rasfrämlingarna som kände sig mycket kränkta över Motståndsrörelsens närvaro. Precis som rasfrämlingar brukar göra i hotfulla situationer började även dessa med att påpeka vilka de känner och vilket våldskapital de sitter på.
Efter att ha klargjort för rasfrämlingarna att Sölvesborg, liksom övriga Norden, tillhör vita människor och att aktivisterna inte ämnar att anpassa sig efter deras viljor så började de med att ringa runt till deras folkfränder och vänner för att kalla på ”förstärkning”. ”Hämta alla grabbarna”, kunde det exempelvis låta.
Flygbladsutdelningen fortsatte i takt med att främlingsgänget växte och blev fler och fler tills att aktivisterna kände sig tvungna till att samla ihop sig. När främlingarna kände sig starka nog och totalt bestod av ett 15-tal personer tillsammans med ytterligare ett par små ”hobbynebrer” och andra bekanta tog de mod till sig för att närma sig aktivisterna.
Oorganiserade och utan någon som helst disciplin gjorde de närmanden mot aktivisterna och fortsatte med sin ”Sölvesborg tillhör oss”-attityd. Aktivisterna lät sig dock inte provoceras utan behöll rakryggade sin plats.
Även om rasfrämlingarnas käftar gick på högvarv och attityden var ganska hätsk undvek de fysisk konfrontation trots sitt överläge i både antal och antagligen även beväpning.
Någonstans under försöket till konfrontation förstod rasfrämlingarna att aktivisterna inte var den sortens kuvade ”svennar” som de var vana vid. De insåg nog att motståndsmännen inte tänker vika sig och att om de skulle försöka sig på att ta sig an aktivisterna fysiskt så skulle det sluta mycket olyckligt för båda parterna vilket gjorde så att rasfrämlingarnas moral sjönk medan aktivisterna bestämt stod kvar redo. Det var helt enkelt mycket snack, men lite verkstad.
En efter en började rasfrämlingarna efter ett tag lunka bort mot sina dyra, fina bilar som de skrutit så mycket om under ”konfrontationen” och snart stod bara aktivisterna kvar på samma plats som de stått på hela tiden medan främlingsgänget vikit ned sig. De små ”hobbynebrerna” som till en början verkade idolisera de äldre rasfrämlingarna kanske nu fick sig en tankeställare när de såg vilka som vände på klacken först och vilka som stod kvar.
Lugnet avtog dock efter en stund när ett lokalt invandrargäng konfronterades efter en mindre provokation. Det resulterade i hätska debatter mellan aktivisterna och rasfrämlingarna som kände sig mycket kränkta över Motståndsrörelsens närvaro. Precis som rasfrämlingar brukar göra i hotfulla situationer började även dessa med att påpeka vilka de känner och vilket våldskapital de sitter på.
Efter att ha klargjort för rasfrämlingarna att Sölvesborg, liksom övriga Norden, tillhör vita människor och att aktivisterna inte ämnar att anpassa sig efter deras viljor så började de med att ringa runt till deras folkfränder och vänner för att kalla på ”förstärkning”. ”Hämta alla grabbarna”, kunde det exempelvis låta.
Flygbladsutdelningen fortsatte i takt med att främlingsgänget växte och blev fler och fler tills att aktivisterna kände sig tvungna till att samla ihop sig. När främlingarna kände sig starka nog och totalt bestod av ett 15-tal personer tillsammans med ytterligare ett par små ”hobbynebrer” och andra bekanta tog de mod till sig för att närma sig aktivisterna.
Oorganiserade och utan någon som helst disciplin gjorde de närmanden mot aktivisterna och fortsatte med sin ”Sölvesborg tillhör oss”-attityd. Aktivisterna lät sig dock inte provoceras utan behöll rakryggade sin plats.
Även om rasfrämlingarnas käftar gick på högvarv och attityden var ganska hätsk undvek de fysisk konfrontation trots sitt överläge i både antal och antagligen även beväpning.
Någonstans under försöket till konfrontation förstod rasfrämlingarna att aktivisterna inte var den sortens kuvade ”svennar” som de var vana vid. De insåg nog att motståndsmännen inte tänker vika sig och att om de skulle försöka sig på att ta sig an aktivisterna fysiskt så skulle det sluta mycket olyckligt för båda parterna vilket gjorde så att rasfrämlingarnas moral sjönk medan aktivisterna bestämt stod kvar redo. Det var helt enkelt mycket snack, men lite verkstad.
En efter en började rasfrämlingarna efter ett tag lunka bort mot sina dyra, fina bilar som de skrutit så mycket om under ”konfrontationen” och snart stod bara aktivisterna kvar på samma plats som de stått på hela tiden medan främlingsgänget vikit ned sig. De små ”hobbynebrerna” som till en början verkade idolisera de äldre rasfrämlingarna kanske nu fick sig en tankeställare när de såg vilka som vände på klacken först och vilka som stod kvar.
Aktivist-snubbarna i Nordiska motståndsrörelsen består enligt mig av riktiga män!
Vad tycker ni om deras agerande under flygbladsutdelningen i Sölvesborg?
