Varför är nationalism så fult?

Jag lyssnar på ett program i P3 om kopplingen nationalism - asatro. Är inte asatro en del av vår nations historia? Tillsammans med Norges o Danmarks? Men nationalism är något fult enligt P3, det klumpas ihop med nazism och fascism. Vikingagrejer framstår som rasistiska symboler, m.m. Är det något fult att framhäva vår historia?

O skulle inte världen vara bra mycket bättre om alla länder var nationalistiska? Man skulle givetvis kunna samarbeta ändå? Man skulle t.o.m. kunna ha ett EU ändå. Men man ser främst till nationens bästa? Jag ser ingen rasism i det?

Efter andra världskriget sågs nationalism som något som var krigshetsande. Sovjet var ju anti-nationalistiskt i sin ideologi (för man såg framför sig en global kommunism) när man i själva verket satte upp andra premisser som skulle ersätta nationalism.

Sovjetvurmandet gjorde att man såg krigshandlingar från USA som imperialistiska, och '68-rörelsens inflytande fram till idag har varit strikt antinationalistisk.

Senast häromdagen skrev något klappträ på Aftonbladet om nån poesisamling som lappar gjort som en motpol till den "växande chauvinismen" i världen. Dessa hjärnspöken är alltjämt närvarande hos journalister och annat vänsterpack vilket påverkat allmän opinion.

Nationalism är inget fult! Det är bra !

Men den hotar vänsterns och sionisternas maktmonopol.
Detta gör att judiska tidningar, radiokanaler och judiskt ägd TV hetsar mot nationalismen.

Inget av ovanstående gruppers inflytelserika gruppers och företags hets gör nationalismen till något fult utan bör istället tas som inteckning på att nationalism är bra och en kraftfull motpol till dom nedbrytande krafterna i samhället.

Vi bör aldrig glömma att den judiska nationen, även i diasporan, är både etnocentrisk och nationalistisk, samtidigt som man önskar att förvägra alla andra raser och folkslag just detta...

Det beror på hur man beskriver nationalism.

Att vara stolt över det land man bor och verkar i kan knappast vara nåt dåligt.
Om det däremot handlar om att utesluta människor från samhället med hänvisning till nationalism är det dåligt.

Att studera vår nations historia eller detaljer runt den som t.ex. asatro uppmuntrar till nationalism vilket i sin tur ar ett hot mot våra ägare.

För det går mot judarnas fantasier om den bruna sörjan och de som eliten som styr dem.

Nationalism och patriotism är en kidnappad fråga. Jag tror att väldigt få är avigt inställda till att älska sitt land och vilja värna dess intressen. Komplext blir det först när din lycka skall bekostas med någon annans lidande. Det sociala avståndstagandet från nationalismen kommer ur att de som mest vurmar för begreppet är folk som inte är särskilt nationalistiska över huvud taget. Otvättade källarsittare som dagarna i ända klagar på våra politiker, våra invånare, vår media. De sprider hellre hat och lögner än de firar midsommar.

Jag är tacksam för att vara svensk. Jag älskar Sverige. Jag gillar vår natur, våra seder, vår historik och vår kultur av att vara välkomnande och ta hand om folk i nöd. Jag gillar jantelagen. Jag är imponerad över välfärdssystemet som socialdemokratin byggt upp och är stolt över varenda svensk som tar avstånd från hat fött ur rädsla och egoism.

Jag är nationalist. Inte tomtarna som gnäller över bensinpriser och invandring.

Ok, då förstår jag lite mer, men det här med vikingarna, om det ses som något nationalistiskt. O då i sin tur blir man "automatiskt rasist" om man ens bara är intresserad av vikingar (nästan så är det ju typ). I.a.f. enligt public service-kanalen P3.

Men om man kollar på de som bor i t.ex. Egypten, blir de kallade fascister om de säger att de är stolta över pyramiderna o det gamla Egypten?

Du blir inte automatiskt rasist om du gillar vikingar. Vikingarna var ju asballa. Har gott om vänstervänner som gillar vikingar. Sedan finns det gott om idioter som kommer kalla dig alla möjliga saker av lite vilken anledning som helst. Men det är bara att ignorera.

Nationalstaten är en ganska sen uppfinning i mänsklighetens historia, och har tyvärr några gånger övergått till ren militarism och imperiebyggande a la antiken, vilket har gett begreppet nationalism en viss dålig klang.

En nation var nog dock att föredra framför de samlingar av små despotiska furstendömen och stadsstater som dominerade under medeltiden och dessförinnan, vilka ständigt låg i fejd med varandra. Dessutom var det förmodligen en fördel att samla ihop människor med likartad kultur och lingvistiskt bruk i större nationer.

När nationerna fick hybris och lade under sig andra territorier genom vapenmakt eller kolonisation blev det lite mer problematiskt. Hitlers tankar om ett Stortyskland skulle ju inneburit en makthegemoni långt utanför nationens gränser, inklusive ett enormt "lebensraum" i slaviskt territorium. Japans strävan efter inflytande över hela Stilla havsområdet är ett annat exempel. Vet inte om man kan kalla sovjetisk kommunism för nationalism, då den per definition sökte en internationell expansion från början, men på sätt och vis är det samma ambition.

Våra gamla vikingar var också expansiva på sitt sätt, genom en omfattande slavhandel med utlandet, och krig mot andra folk, till exempel försökte man att få inflytande över Baltikum, men det gick ju si så där.

Nationalstaternas själviskhet och ohyfsade umgängessätt har gett oss två världskrig, och kanske blir det en eller annan dag ett tredje. Frågan är hur man ska kunna ha fredliga stater som samverkar i harmoni för alla medborgares väl? Kanske en omöjlig utopi. Världsmedborgarrörelsen från 50-talet gav väl heller inte någon lösning på problemet.

Det finns något unket med nationalism - om den går ut på att framhäva sig själv, och nedvärdera andra.
Nationalism är något som frodas i diktaturer. Typ Nordkorea som det värsta exemplet.
Det är något sekt-artat med nationalism.
Förr i världen var det som regel slagsmål när det var marknad. Män gick och längtade efter nästa marknad.. De man slogs emot var som regel från en annan by eller socken eller härad. Än idag gifter sig folk helst med någon som är i närheten. Rätt naturligt med tanke på barnen då får en tryggare förankring.
Så det finns fördelar också. Ett folk kan inte känna sig som ett folk - om de inte har något gemensamt.
Krig bygger på motsättningar - ofta är det skilda kulturer, språk som skapar gränser. Till ex. Ryska och Ukrainska - närbesläktade men motsättningar.

Just det, det fetmarkerade tänkte jag också på. Jag menar, man behöver ju inte nedvärdera andra nationaliteter bara för att man sätter sin nation i första hand. Men jag antar att det typ har blivit en del av nationalismen? Man kan ju som sagt vara vänner, samarbeta med t.ex. goda handelsavtal, utbyten o liknande?