Blue pill polare som gifter sig.

Arketypen ”modern”-kvinna-i-ett-förhållande man kunnat iaktta i storstäderna, anser jag besitta dessa egenskaper:
(1) vilja att mannen blir en kombination av förälder och make. Som ständigt bekräftar henne och samtidigt är henne till lags. Hon är ofta oemottaglig för något som ens påminner om konstruktiv kritik, utan ser dessa som (uttalad) brist på stöd.

(2) behovet av bekräftelse kan leda till en växande bitterhet emot maken. Lyckas denne väl i karriären så känner vissa kvinnor avundsjuka istället för stolthet. De verkar ha ett behov av att tävla mot sin make (förekomsten av det motsatta saknas dock), men är utfallet det motsatta (kvinnan når mer framgång än mannen) så paradoxalt nog leder ej detta till lycka för kvinnan, snarare en slutlig uttömning av den gnutta av kvarvarande respekt hon hade för sin make (vissa har uppgett detta som grund för att skilja sig).

(3) Många män utvecklar fler intressen ju äldre de blir (trädgårdsodling, bygg, historia, teknik, restaurering av tekniska produkter som fordon, skytte, jakt, etc.). Detta är mindre typiskt för kvinnor.
Jag tycker mig hos ”moderna” par iaktta - i bästa fall - en brist på förståelse. I värsta fall en uttalad kritisk inställning till makens intressen som är grundad i avundsjuka; och behov av uppmärksamhet/bekräftelse.

(4) i en tid av växande politiska och kulturella motsättningar i samhället, så är bristen på lojalitet och accepts hos den moderna kvinnan, gentemot sin make, påtaglig.
Det är tyvärr alltför vanligt att vänner och kollegor, som genom sin intellektuella öppenhet, gjort en politisk resa över tid (oftast från vänster till höger); också fått se sitt äktenskap braka samman.
Istället för utvecklande diskussioner om politik, så beskriver de en verklighet av avsaknad av någon som helst nyfikenhet, istället förekomsten av skrik och hysteriska anklagelser. Detta övergår senare i en kompakt tystnad, där maken osynliggörs.

Vad jag tycker mig kunna se som gemensamma drag hos dessa kvinnor (de som jag träffat) är att de är alla konsensusdrivna varelser, vars ofta starka åsikter saknar en grund i form av fakta och resonemang. Att deras make - till skillnad mot dem själva - har en mycket välutvecklad grund (som möjliggjort deras åsikter), som denne gärna diskuterar; betyder noll och intet.
Det är bristen på lojalitet emot maken som upprör mig. Istället för visad förståelse för dennes nyfunna åsikter och politiska hemvist, så vänder makan dem ryggen.

De fyra punkterna ovan är ej avsedda som en generalisering av alla ”moderna” par i Sverige. De är istället en sammanställning av egna iakttagelser, erfarenheter från ett stort antal svärföräldrar; och också en del erfarenheter delgivna mig av relationsterapeuter.

Min åsikt är att feminismen under de senaste 30+ åren; och samhällets feminisering under 2000-talet, gjort arketypen som uppvisar beteenden som beskrives ovan, mycket vanligare än vad annars vore fallet.

Man växer som människa när man bygger och tar ansvar för något som är större än sig själv.

Att kategoriskt säga nej till förhållanden för att man inte kan tillpassa, anpassa och förhandla, eller för att det kanske någon gång i framtiden inte fungerar; vad är det för något liv egentligen? Det är väl inget liv.

Det kanske passar människor med extrem integritet och personlighetsproblem.

Även om jag har haft två samboförhållanden som inte fungerat så är jag rikare av upplevelsen. Jag kommer utan problem att satsa och gifta mig även om det kanske skiter sig.

Har det hänt något med vita män? Man orkar inte längre satsa liksom?

Varför väljer någon detta när man kan flytta utomlands, festa med eskorter och leva rövare?

Du kanske bara är ung? Jag hoppas det. För annars så har du nog ett väldigt ensamt liv framför dig om du inte tänker om snart. Vi får se hur du känner när du är 47 och sitter där ensam i hyresrätten..
Ska du åka ensam och festa med eskorter när du är 56 också? Medans dina jämnåriga polare och syskon har familjemiddagar, spenderar tid med sina familjer på landställen och skidresor, har barn och barnbarn.
Träffade min tjej när jag var 23, är 33 idag. Vi har rest runt jorden tillsammans, bor just nu i Australien och pluggar på universitetet ihop. Tycker det är fantastiskt att komma hem till någon man kan skratta och gråta med. Någon att dela alla livets stunder med. Självklart kan det ta slut? Hon kanske tröttnar? Jag kanske tröttnar? Någon av oss kanske dör?
Men jag måste säga att det låter ganska "fegt" att inte våga chansa på kärlek och giftemål för att det kanske eventuellt tar slut? Jaha? Är det ingen ide att dansa för att sången kommer ta slut förr eller senare? Ingen ide att gå ut idag för det kommer ju bli kväll? Ingen ide att leva för man kommer ju dö, Bu-hu- sitt hemma ensam med dina call-girls som egentligen föraktar dig då, fjant. Eller var en man och våga livet.

Handlar om reproduktion.

En fördel med akademiker är att de sällan gifter sig på första given utan väntar med det och barn till andra och få håller det ofta bättre då mer att förlora på att separera en andra gång när 50+

Fånigt försök till att trycka ned någon som lever annorlunda samt en wall of text med olidlig humble braging. Starta en blogg istället .

Det handlar nog inte om ork, utan incitament. Vad tjänar en man på att gifta sig och investera i något så osäkert som i en kvinnas känsloliv?

För låt oss vara ärliga och erkänna att det är kvinnans känsloliv som styr förhållandet / äktenskapet. Hon besitter dessvärre också all makt vad gäller kärlek. En mycket farligt kombo.

"Kvinnans känsloliv styr förhållandet"

Det är ju helt fel!

Det är du som inte är man nog att hantera det på ett vettigt sätt.

Alla riktiga män vet att man får ta höjd för bruden och sätta ner foten där det behövs. Du måste vara den vuxna.

Men du gör tydligen ingenting alls.

Kommit upp i åldern då folk börjar gifta sig, flera polare även vissa som inte är naiva idioter utan förstår sig på kvinnor gifter sig trots detta som att de inte kan hålla sig.

Tror de flesta av dem vet att det statistiskt kommer sluta i skiljsmässa otrohet och en massa probem samtidigt som det inte gör deras liv lyckligare, tvärt om de kommer vara miserabla under den tiden äktenskapet faktiskt håller.

Ändå så kan de inte låta bli, de är som de gifter sig för att det är vad som förväntas av dem. Hade flickvän och klargjorde direkt att min gräns går vid ett särbo förhållande, kommer inte flytta ihop och definitivt inte gifta mig. Det tog med tiden slut vilket jag är ok med.

Ser ständigt och jämt män med sina fruar/flickvänner och man ser riktigt hur miserabla och nedtryckta de är. En äldre polare sa att om typ 5-10 år kommer skiljsmässorna börja trilla in och då kommer de komma till dig och förvänta sig att du ska slussa ut dem i singelivet, "show them the ropes" ta med dem på partyn och visa hur man lever livet som ungkarl. Stämmer detta? Varför gifter sig dårarna om de vet precis hur de kommer sluta om man tittar till statistik?

incel