Nationalism är förlegat och håller oss tillbaka

Mycket intressanta och fundersamma skrivelser, verkligen tankeväckande!

De tre första styckena håller jag med om. Jag begriper att nationer med helt och hållet homogena befolkningar, som bryr sig om sig själva har fungerat bättre och har lyckats bättre i historien. Även inbyggd främlingsfientlighet till hög grad. Men funderar bara på om vi verkligen tycker att det är rätt enligt våra egna värderingar. Äh. Lämnar den punkten så länge, behöver fundera ett tag.

Låt oss tala om gränser istället. Precis som du säger har de flesta gränsförändringar skett genom krig. Vad jag skulle vilja ifrågasätta är den allmänt accepterade uppfattningen att gränser bör vara eviga på något vis. Du säger det själv, hade det inte varit för krig hade gränserna kanske aldrig någonsin förändrats. Du säger kanske att det fungerar hur bra som helst, men hur bra tyckte samhället att det var på den tiden? Hur många män som helst som dog som loppor för att gränsen skulle dras åt ena eller andra hållet? Hur skulle du själv känna om att offra hundratusentals män för att slippa förlora Gotland mot Ryssland eller något? Till en punkt är det bara inte värt det.

Jag tycker att man definitivt i utvecklade och demokratiska länder bör sikta på att rita om gränserna inom landet – till exempel i USA, där man bara har dragit ett rakt streck. Finns flera exempel på YouTube där man har försökt rita om gränserna så att olika grupper blir enade så att säga. Mycket intressant och tankeväckande.

Sedan kanske man bör titta på gränser mellan länderna, vilket naturligtvis kommer bli mera kontroversiellt. Men låt gå för det. Vad sägs om att vissa delar av svenska gränsen egentligen vill vara en del av Norge? Det bör vara möjligt för dem att lämna Sverige och ingå i Norge. Likaså Afrika. Betrakta hur mycket krig det pågår och inbördeskrig endast på grund av att imperialister drog artificiella gränser. Egentligen kanske Afrika borde vara tusentals länder med tanke på så många olika traditioner och gemenskaper.

Satan vad jag jiddrar, men har jag inte någon poäng?

Nationalismen är ett koncept som hör hemma i en tid då människor var isolerade från varandra och gränser kändes fasta och oöverkomliga. Idag är den världen borta, och nationalism framstår som både förlegad och moraliskt tveksam.

Är det verkligen moraliskt att känna tillhörighet till något vi inte valt själva? Att känna stolthet över sitt land är lika absurt som att känna stolthet över sin hudfärg, sitt kön eller vilken dag man är född. Filosofen Rousseau beskrev människan som ett oskrivet blad – vi formas av vår miljö och våra handlingar. Stolthet bör grunda sig på vad vi gör, inte på vad vi råkar vara.

Nationalismen bygger ofta på idén att människor inom en nation är mer lika varandra än de är andra folk. Men precis som med rasbiologins pseudovetenskap finns det ofta större variation inom nationer än mellan dem – både kulturellt och genetiskt. Detta gör gränser mellan länder godtyckliga och deras betydelse alltmer irrelevant.

Genom historien har människor förenats av många olika saker. I tusentals år var tron på samma gud enande. Delade berättelser och myter skapade tillhörighet. Sociala klasser som adel, borgare och bönder gav en känsla av samhörighet. Tyvärr har även hudfärg och ras använts som en faktor för gemenskap och exkludering. Under modern tid har nationstillhörighet dominerat. Idag kan vi se att dessa koncept är godtyckliga. Vi har ett ansvar som går bortom dessa gränser – ett moraliskt ansvar för varandra som människor.

USA är ett intressant exempel på en nation byggd på idéer snarare än etnicitet. Landet förenades kring värderingar som frihet, demokrati och rättvisa (även om dessa ideal inte alltid följts). Trots bristerna visar USA att ett samhälle kan byggas på karaktär, handlingar och idéer istället för på blod och jord. Tanken att etnicitet är avgörande för en nations framgång är förlegad. Det är individers karaktär och förmåga som spelar roll.

Att kritisera nationalism innebär inte att förespråka extrema idéer om globalism där eliter styr världen i hemlighet. Det handlar istället om en balanserad syn där vi erkänner vårt ansvar för varandra som en gemensam mänsklighet. Vi behöver inte avsäga oss lokal identitet, men vi måste se längre än våra egna gränser.

Nationalismen är en begränsande kraft i en värld som kräver samarbete och förståelse. Den uppmuntrar oss att känna stolthet för något vi inte valt och skapar konstgjorda skillnader mellan människor. Vi kan – och bör – bygga vår gemenskap på moraliskt ansvar, handlingar och idéer som förenar oss som människor, inte som nationer.

Mycket intressanta och fundersamma skrivelser. Jag förstår att du menar att nationell identitet inte bara handlar om att definiera "bästa" gruppen utan snarare om att bevara en kulturell enhetlighet som underlättar samarbete och stabilitet i samhället. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om det verkligen är nationens geografiska gränser som bör vara grunden för vår gemenskap. Skulle inte ett samhälle kunna byggas på gemensamma politiska eller ideologiska övertygelser snarare än på etnicitet och historisk nationstillhörighet?

Låt oss säga, till exempel, att i Norden, där vi har länder med olika politiska och kulturella skillnader, skulle vi kunna tänka oss en mer flexibel gränsdragning, där gemensamma politiska värderingar, snarare än en specifik nationell identitet, definierar gruppen. Om vi betänker att det i Sverige och Danmark finns en hel del gemensamma politiska övertygelser, kanske mer mellan vänsterorienterade grupper än mellan exempelvis SD-anhängare i Sverige och nationalister i Danmark, blir frågan: Är det verkligen den geografiska nationen som bör vara den mest relevanta enheten för att definiera gemenskapen, eller borde det vara våra gemensamma åsikter och värderingar?

Visst, exempel som att infoga Skåne i Danmark eller skapa en separat nation för Sápmi är extremt, men jag tror att de belyser det större frågan om huruvida nationell identitet alltid är den mest naturliga eller bästa formen av samhällsgemenskap i dagens globaliserade värld. Är det möjligt att omdefiniera gränser för att bättre reflektera de faktiska delade värderingarna mellan folk, snarare än att hålla fast vid gamla gränser som kan vara lika artificiella som de kulturella skillnader de ofta försöker bevara?

Vi måste gå från Nationalism till Etnonationalism. Skydda varje Svensk eller liknande ras var dom än befinner sig på jorden. Urhemmet Sverige skall skyddas som aldrig nån skyddat en borg förut. I Sverige skall germanen vara som bäst, vilket vi är nordgermanen är. Inga svartskallar skall vara i Sverige.

Du gör det enkelt för dig. Vi bjuder in andra människor till oss för att de ska få möjligheten till ett bättre liv. Är det då fel att kräva att de följer vad som gäller för alla andra i landet?

Inte erbjuder du ditt eget hem åt en främmande människa i behov, som efter ett tag kräver att du ändrar ditt sätt att leva och sköta hemmet för att det bättre ska passa den människans behov? Blir det inte en konflikt då, så är det något fel på dig.