Hur ska jag berätta för min pojkvän att jag vill att han firar min födelsedag?

Haha. Hur hade du tänkt att det ska gå till?

"Du öh, hittade lite trådar på Flashback som jag tror handlar om oss". Jag ändrar detaljer för anonymitetens skull av en anledning så ingen anledning att föröska förstå varför detaljer i tidigare trådstarter inte stämmer. Spelat oftast ingen roll i sammanhanget om personerna varit ihop i 1 år eller 9 månader eller vilken familjemedlem som gått bort.

Det verkar lite jobbigt med dubbla konton och personligheter... Måste ta mycket energi att komma ihåg alla valser, halvsanningar och påhitt.

Det finns människor på Flashback som mår dåligt av olika anledningar och behöver lite goda råd, men du förtjänar varken sympati eller förståelse.

Du är bara en pinsam skräpmänniska!

Ps..Tycker synd om din pojkvän (om han existerar) som inte insett att han bör lämna utan att vända sig om... Hoppas han gör det snart!!

Är inte bara dubbla konton. Har nog räknat till 3 olika konton. Kanske 4!
Så att TS klarar hålla reda på alla lögner är ju ganska imponerande, eller ja nu gör hon inte det då hon råkar skriva från ett annat konto i denna tråd.

Jag hoppas ändå att pojkvännen om han nu finns råkar snubbla över historiken på telefonen eller datorn och inser vilket psykfall och red flag han är tsm med, och att han skyndar sig att ta sina tillhörigheter och bara dra därifrån omgående.

Hm, har läst ikapp lite nu. Tror inte TS är ett troll, jag tror att hon är en genuin person som inte mår bra i sitt förhållande och behöver hjälp av psykiatrin med sitt grubblande och ältande.

En sak har alla dessa trådar gemensamt, och det är att i varje tråd så får TS rådet att kommunicera sina tankar och känslor till sin kille men varje gång avfärdar hon dom råden med risk för att verka klängig eller på. TS, vill du verkligen leva i en relation där du känner att du inte ens vågar uttrycka dina känslor? Det känns som att du fastnat i ett evigt ältande där du till och med ältar saker som inte ens hänt än eller kanske inte ens kommer att hända. Till exempel att han kanske eventuellt kommer strunta i din födelsedag.

Något saknas i hur ni pratar med varandra, det finns alldeles för mycket rädsla och oklarheter. Vill du leva så? Mitt tips, släpa med dig karln till familjerådgivningen och jobba på en mer öppen kommunikation sinsemellan eller lämna och gå vidare i livet ensam.

Katastroftankar har jag svårt att stoppa. Jag är glad att jag inte kommunicerade dessa tankar eftersom det löste sig denna gång. Han uppvaktade mig fint utan att jag nämnde eller bad om något. Såklart lär det komma fler situationer som gör mig livrädd men jag har aldrig varit så rädd att förlora någon. Jag sabbade relationen förra gången pga min dåliga emotionella självkontroll och nu överkompenserar jag kanske.

Mm, fattar att det är svårt att stoppa. Problemet när du konstant lägger band på dig och inte vågar uttrycka dig är att man så lätt tappar bort sig själv och går över sina egna gränser för hur man egentligen vill leva och bli behandlad, detta i sig är ångestframkallande och den onda spiralen är ett faktum. Det blir en tydlig obalans i relationen där du desperat gör allt för att behålla honom och kompromissar bort din egen emotionella trygghet för att han ska tro att du är chill och land back. I gengäld får du... vadå? En kanske-man. Tro fan du grubblar. Ta hand om dig, DU är det viktigaste i ditt liv.

Jag förstörde ju relationen när allt var bra så självklart är jag rädd att göra det igen. Kan inte skilja på verkliga röda flaggor (om det finns några) och de jag hittat på.

Tyvärr blir jag så här när jag gillar nån tillräckligt mycket så har ingen magkänsla jag kan lita på. Sabbade relationen sist pga att jag ville gå för fort fram och forcerade saker.