Romska författaren Katarina Taikon vårdad 13 år trots hjärndöd. Motiverat?

År 1982 drabbades den romska författaren Katarina Taikon av hjärtstillestånd. Hon kunde återupplivas av ambulanssjukvårdarna men hade då redan fått svåra hjärnskador av den långvariga syrebristen och konstaterades vara hjärndöd, dvs. hjärnan var så skadad att hon aldrig kunde återfå medvetandet. Familjen vägrade acceptera att hon i praktiken var död, och att det var dax att koppla bort livsuppehållande vård och låta kroppen dö. Man gjorde hennes anhöriga till viljes och vårdade hennes kropp i 13 år till en kostnad av flera miljoner kronor om året. Totalt tiotals miljoner således.

Var detta väl använda pengar?
Hade man gått med på detta om det varit en annan person än en av Sveriges främsta romska aktivist som rabiat anklagade Sverige för att behandla romer illa?
Ska vi ställa upp på sådana här galenskaper för att vi inte kan hävda våran kultur som standard för vad som är rimligt?

Lagen ändrades 1988 (ref), dessförinnan gick man på om hjärtat fungerade vilket det gjorde. Nån får väl reda ut hur övergången brukade hanteras de åren.

Jo men menar du att detta innebar att man höll hjärndöda människor vid liv tills kroppen förföll och de dog så till vida att hjärtat stannade innan 1988?

Det här är inget annat än en skandal. Man förvägrar en människa att dö.

Det måste till en lagändring så att människor ska slippa lida på det här sättet.

Att hon är rom tror jag inte har någon betydelse; i vårt samhälle håller vi folk vid liv trots att de borde tillåtas att dö, oavsett ursprung.

Så var lagstiftningen - ja. Dödshjälp är inte tillåtet i Sverige.

I mitten på 70-talet lät man faster till oss ligga hjärndöd LÄNGE innan hon dödförklarades och begravdes. ( Inte minsta romsk anknytning i vår släkt.)

Mitt enkla svar blir nej! Visst finns det fall där folk har vaknat upp efter några år även ur djup koma, men är man kliniskt hjärndöd så är man! Dessa lekamen är bara kött som hålls "Levande" på konstgjort sätt! Ovärdigt och onödigt!

Det här var ett jättestort problem minns jag eftersom sjukvården utvecklats så att det gick att hålla liv i en hjärndöd person i väldigt många år.

Men sådana problem har vi inte längre då man gått över till nya regler.

Självklart är det vansinne att slösa bort både pengar och resurser på att hålla en hjärndöd vid liv.

Aktiv dödshjälp är förbjudet, men inte passiv.

Hur skulle lagen idag hantera en motsvarande situation?

Förr brukade människor, precis som vilda djur, dö en naturlig och snabb död (förmodligen även helt smärtfri om medvetslöshet föregick döden) när det var dags.

Modern medicin möjliggör att hålla liv i människor betydligt längre än tidigare, vilket förlänger lidande och rejält ökar den smärta individer upplever i slutet av sitt liv. En smärta och ett lidande människor aldrig kände förr, då det faktum att människor dog oftast snabbt var fullt naturligt, och inte ens nödvändigtvis något dåligt eftersom gamla människors död lämnar plats åt nya generationer att kliva fram. Och eliminerar risken att gamlingar med nedsatt omdöme orsakar skada åt sina efterlevande genom att tex ge hela sin förmögenhet till en romsk tiggare.

Det borde ju innebära att hon skulle blivit dödförklarad 1988 och därmed hade ju inte livsuppehållande vård kunnat utföras längre. Däremot kan det ju vara så att man håller igång liket om där finns transplanterbara organ som mår bättre så.


Frågan är om det inte var lite så att man förr inte hade så mycket möjlighet till sånt. Om det helt enkelt var så att vetenskapen hade hunnit ikapp det faktum att man kan överleva att hjärtat lägger av, men inte att hjärnan lägger av. Egentligen kan jag tycka att man borde ha kommit till den insikten långt tidigare (för det var ju inte så att det var något okänt faktum tidigare).

Jag trodde att familj/släkt var tvungna att betala för just att sjukvården ska hålla en egentligen död person levande? Man lär sig något nytt varje dag.