Citat:
Ursprungligen postat av
Sadnessfrm
Hej Flashback.
Jag har sålänge jag kunnat minnas mått dåligt,
Jag har alltid varit i behov av andras hjälp eller bekräftelse och jag är nu 28 och har grova psykiska problem med mitt mående,
Jag har mått så dåligt hela mitt liv, jag har fått stöd av psykiatrin i många år samt läkemedel men det är ingenting som tar på hur jag mår, jag är eländig.
Jag har åter o åter igen sårat min familj pågrund av sucidialitet och hur dåligt jag har betett mig,
Jag har inga vänner, och det är för jag har isolerat mig hela livet och bor fortfarande hemma, fick en lägenhet för ett tag sedan men var inne i en psykos så polisen kom dit och peppra spraya mig för jag hade skrikit och betett mig galet,
Så den lägenheten fick jag inte. Behålla, det verkar gå på fel håll för mig, jag plågas dagligen, allt började med ångest som har utvecklat sig till hemska psykoser med skrämmande vanföreställningar, dem vännerna jag hade en gång har också sagt hejdå för jag blev för sjuk.
Jag har diagnosera bipoläritet,borderline,add, dissociation, ångest..
Jag har knappt arbetat i mitt liv och bara varit hemma på mitt rum instängd o knappt vågat gå ut i snart 29 år,
Finns det någon mer i min situation?
Och hur slutar man älta, mina tankar kallar mig de värsta möjliga på jorden.
Jag klarar inte att leva o mina föräldrar börjar bli äldre och jag har en skam för att jag inte blev som jag skulle...
Är så jävla ledsen, tänker ofta på självmord men feg som jag år så vågar jag inte testa igen då det slet på kroppen med den överdosen jag gjorde osv.
Jag intalar mig själv att jag är ful. Att alla hatar mig, osv osv, det bästa jag vet är att sova... att få komma bort...
Min kropp o själ är sliten, mina en gång i tiden vackra bruna ögon ser nu ut som blekt kaffesump och åldrandet börjar visa sig på mig.
Snälla säg mig, flashback användare någon själ.. hjälp!
Hur orkar man en till dag.?
Det är väldig svårt att ge råd till någon med den komplexa psykiska problematik som du beskriver, men du ska veta att 29 år är fortfarande väldigt ungt och att det finns gott om utrymma till förändring. Jag är själv nästan 50 år och har levt med kraftig ångest sedan jag var liten. Har fått diganoserna GAD (samt flera andra ångestdiagnoser, utmattningar och stressrelatedade grejor) samt ADD (ADHD-PI nu) och biopolär 2. Inga psykoser dock så vet inget om detta.
Går du på något stämingstabiliserande redan? (lithium, lamictal) ?
Kan inte ge råd som inte bara blir klämkäcka upprapningar av sådant som du ser i tråden. Ville bara skriva att det finns tid och hopp och det går att hitta ett drägligt liv. Hur är svårt att säga men att både arbeta med medicin och att vårda relationen till dig själv är väl grundtipset. Struktur verkar vara essentiellt samt grundläggande hantering av kroppen på samma sätt som om du skulle tagit hand om ett husdjur. Det måste innehålla rörelse, natur och kärlek. Hoppas verkligen du kan börja se värdet i dig själv och ta ett litet steg i taget. kram!
folk i sportklubbar och på danser, än det bara ytliga, som det är vanligt i städer...
