Varför talar ni "barnspråk"?

Guddag, guddag!
Något som jag länge stört mig på är vuxna kvinnor och män som förställer rösten när de pratar med barn. De övergår till att tala "barnspråk", de börjar tala med pipig eller gnällig röst liksom, nästan åt det jollrande hållet så fort de ska snacka med ett barn.

Oerhört irriterande och jag uppfattar det som ytterst nedlåtande och jag blir nästan kränkt å barnets vägnar när jag hör det!

Det finns även vissa kassörskor till exempel som talar barnspråk med kunderna och det låter otroligt löjligt men värst är alla "män" som talar barnspråk med sin fru/sambo/flickvän!

(Jag kunde för enkelhetens skull
skrivit partner istället men det låter så gay.)

Det finns inget mer cringe än att sitta i fikarummet och höra en kollega tala med sin fru som om hon vore en liten bäbis " hejdå gumman, vi ses sen då, puss puss." sagt med pipig och ynklig röst.

Är du en sån som gör så där? Varför i hela friden i så fall, inser du inte hur drygt det låter och hur efterbliven du verkar?

Ni andra, vad tycker ni om detta beteende?

Håller med, det är och låter idiotiskt. Däremot pratar jag "inte vuxet" med en del hundar eller andra djur. Jag tror det beror på om man ser dem som nåt som kan förändras. Barn behöver vettig input och slippa allt trams. Djuren är som de är.

Med tanke på att barnet ju bara äldre att gå efter när de skall lära sig språket så borde det ju snarare vara så att man skall sträva efter korrekt språk när man pratar med barn. Förvisso kan man välja att använda enklare ord, mindre komplex meningsbyggnad och så vidare, men inte till den grad att det går ut över korrektheten i sitt språk.

Någon som pratar barnspråk med vuxna har jag inte hört, men det kanske rör sig om någon som lärt sig prata genom att vuxna pratar barnspråk till vederbörande?


Djuren skall iaf inte lära sig språket så det är iaf inte någon som tar skada av att du jollrar åt hunden. Ja inget annat än ditt anseende då möjligtvis om någon utomstående bevittnar dig.

Ok, med djur kanske även jag gör det och jag förstår att man gör det med spädbarn, det kanske är något bilologiskt men att prata så med en tioåring är ju så förminskande på nåt sätt, som när det ringer ett barn till Ring P1 och det barnet bemöts med en helt annan röst och tonläge än de vuxna som ringer.

Har du verkligen inte gjort det? Åtminstone här där jag bor så är det extremt vanligt att karlarna som talar med sin kvinna i telefon gör det, särskilt när samtalet ska avslutas.

När man pratar med barn, verkar det ske helt naturligt. Så det är nog något nedärvt. Medan när man ska tillrättavisa barnen, ändrar man tonläge. Även desto äldre de blir, ändras man tonläge. Små barn kanske hör ljusa röster bättre?

Att vissa gör det mot dig, kan väl vara att de ser dig som ett barn. Inte något jag upplever med andra vuxna människor. Sen kan vissa kvinnor ha en väldigt ljus röst. Förmodligen ser de dig som dum eller försöker nå fram på det sättet.

Däremot händer det väl när man hör andra prata med sin fru att de gör så. Men det är kanske naturligt det också. Att det upplevs som kärleksfullt i andra ändan. De kvinnor som har män som gör så, skulle vara intressant att höra hur de ser på det. Men jag tror att de inte tänker på det, utan upplever det positiv. Men det kan förstås upplevas som omanligt av andra.

Jag gör det med enstaka ord då och då men då är det för att låta som Annie Lööf, och i bästa fall irritera frugan en smula.

Barnspråk och Annie Lööf-språk låter mycket lika.

Jag minns när jag var väldigt liten och folk pratade med mig på det sättet så trodde jag det var något fel på dem. Sen märkte jag att de pratade normalt med andra vuxna och då bestämde jag mig för att aldrig lyssna på såna människor.

Vuxnas bäbisspråk är ett genetiskt arv och det är vetenskapligt bevisat att bäbisar uppskattar detta mjuka språk.

Det är mänskligt att göra så, att anpassa sig för att passa in/ få den sociala kontexten att fungera.

Jag gissar, men de flesta människor talar olika beroende på situation och person de talar med; en nära vän, sin mor, polisen, sin chef, ytlig kollega, djur, barn osv.

Inte en enda normalt fungerande person kommer ha en bebis i sin famn och tala till den på samma sätt som man gör till en fullvuxen man exempelvis.

För övrigt håller jag med. Överdrivet pipande och "fjäskande" känns bara konstigt för mig.

Jag känner en man som jobbade halvtid upp till barnet var 4 och pratade bebisspråk med honom.

Barnet fick gå till talpedagog och lära sig prata då barnet enbart pratade bebis-språk. Inget skämt.
Det gick rätt fort också då det inte handlade om intellektuell brist.

Det finns faror med att prata bebis-språk.

Jag stör mig också på det. Det är även idiotiskt att lära barn fel ord. Att vuxna tillexempel envisas med att säga vovve och kissekatt istället för hund och katt. Är det inte bättre att lära ungarna att prata ordentligt?