Läkare i USA

Dermatologi är sanslöst svårt att få.
Min kompis flickvän är just nu på sista året och har alltid siktat på derma, men har varit tvungen att tänka om och välja Ob/Gyn istället just pågrund av att det är så hiskeligt svårt att få derma.

Hennes meriter:
Ugrad på Drexel university med högt GPA
Jobbade ett år för ett läkemedelsföretag
Preklin i Polen med toppbetyg, rekommendationsbrev i alla ämnen samt publicerad forskning i en polsk tidsskrift.
USMLE step 1 är sanslösa 248/99
Nu är hon studentrepresentant på det sjukhus i New York som hon gör sin kliniska utbildning på.

Utöver dessa mycket fina meriter så har hon försökt nätverka så mycket det går via vänner till familjen, men det är fortfarande så osäkert med derma att hon har varit tvungen att sikta på en specialitet som är lättare att matcha.

Vilket innebär att du alltså skulle åkt över till USA efter gymnasiet eller vad? Förlåt mig , osäker bara på vad medical school är för något nivåmässigt i den långa vägen att bli läkare där borta i USA.

Gymnasiet motsvarar highschool, därefter läser man 4 år efter gymnasiet = kandidat 3år + 1år premed, sen läser man 4 år på läkarutb. När man är klar blir det ST och många brukar göra 1-2 år extra som kallas för fellowship.

Du som svensk borde börja med ett community college först efter gymnasiet.

Okej. Men om man skulle göra som stray dog hade önskat att han gjorde, det vill säga börja med medical school, hur långt ska man gå studiemässigt i Sverige för att kunna börja med det?

Det räcker bra med gymnasiet. Efter det så kan man välja att läsa vad som helst på ett community college för att ta ut en BA och sen ansöka för pre-med på ett universitet för att pre-med på ett CC väger inte lika tung. Efter pre-med, beroende på hur dina meriter/rekommendationsbrev/GPA/forskning ser ut, ansöker man till med-school. Ju högre meriter, desto bättre chanser att ta sig till något bra Universitet.

Allt i USA kostar men är man smart klarar man sig på olika scholarship.

Community College ger inte BA (Bachelor of Arts) utan en associate degree som är två årig. Tanken är att man ska transferera till ett riktigt universitet om man vill plocka ut en kandidatexamen.
Folk som läser på CC gör det först och främst för att de inte kommer in på ett riktigt universitet alt. har inte råd med alla 4 åren där. Oavsett vilken av de två kategorierna man tillhör så kommer man få det svårt att ta sig in och betala för med.school efteråt.

Pre-med är inte en examen utan ett kurspaket bestående av lite olika kemikurser, fysik, biologi etc.
Man kan vara pre-med och ha t.ex business eller engineering som sin huvudinriktning, även om biologi är den klart vanligaste p.g.a det är betydligt enklare att skaffa sig ett högt betygsnitt.

Att rekommendera CC för att som utlänning komma in på läkarprogrammet i USA är direkt dumt.
Man ska slåss om de åtråvärda platserna med infödingar som har det bästa av meriter från några av världens bästa universitet, du gör matematiken.

Hoppas att du inte försöker läxa mig för att jag vet redan vad pre-med är och vad den innehåller, jag vet också att oavsett om man har dans som huvudinriktning så kan man ta sig in i Med-school efter premed.

Idagsläget finns det många CC som erbjuder BA, om du nu inte vet om det (t.ex Florida). Många av deras CC har fått rätten att dela ut BA i valfri områden. Anledningen till att jag råder honom att gå via CC är att jag vet att:

1. Det är den billigaste vägen (fördel om man är svensk och inte har en farsa inom IB eller hjärnkirurg)
2. Jag har pratat med ett par studenter som kom in via samma väg på SDN.
3. Det spelar ingen roll var du läste så länge du har dina AA:s/ högt GPA.

Bumpar tråden, hur går det borta i staterna stray?

Är det värt besväret att ta sig över atlanten för en karriär, eller tycker du man ska man nöja sig med sverige/annat EU land som läkare?

I väntan på svar från stray så kan jag underhålla med en uppdatering till förra årets inlägg - https://www.flashback.org/p23870872#p23870872.

Än så länge har det gått enligt planen. Nu är jag i alla fall klar med USMLE Step 1, vilket känns som en stor lättnad. Då jag bor i Uppland var egentligen Helsingfors det närmsta examensstället, men de hade lite tekniska problem att boka testet online via prometric.com, och att göra det över telefon verkade lite osäkert, så jag bokade det i Tyskland i stället, så det blev flyg, två nätter på hotell och 8 prov-timmar i en datorsal i Berlin.

Cirka 3 veckor efteråt fick jag resultatet, som blev 230. Jag har inte hittat några uppdaterade matchningsdata sedan 2009, men om de (http://www.aamc.org/programs/cim/chartingoutcomes.pdf) fortfarande gäller, så betyder det att jag som "International Medical Graduate" statistiskt sett har lite mer än 50% chans att matcha in på en residency i OB/GYN på första försöket (men mycket annat spelar ju in också). Jag är i alla fall inte besviken över att jag inte kan bli plastikkirurg i Hollywood som i Nip/Tuck.

Jag har nu 2 år kvar till läkarexamen från Uppsala Universitet, och nästa steg blir nog att fixa en observership på andra sidan Atlanten under nästa sommar för lite praktisk erfarenhet och förhoppningsvis minst en Letter of Recommendation.

Jag vet inte säkert själv om den ultimata vägen till att bli läkare i USA är att läsa "med school" där eller, som jag, läsa läkarprogrammet i Sverige och sedan söka residency där som International Medical Graduate. En nackdel med läkarprogrammet i Sverige tycks vara dels att man får ta igen typiskt Amerikanska sjukdomar (till exempel Rocky Mountain spotted fever) på annat vis, medan kunskap om t ex Ockelbosjukan känns lite onödig. Seddan skiljer sig rutinerna något - jag har fått uppfattningen att man ofta väljer mer kostsamma ingrepp i USA. Och så får man i princip lära sig alla handelsnamn på läkemedel på nytt. Det märks nog också sedan i hur IMGs i regel får lägre score på USMLE samt har sämre chanser i att få residency-positioner. Men i regel är människan sig ganska lik, så de allra flesta kunskaperna går igen på andra sidan Atlanten.
Fördelen med Sverige å andra sidan är att utbildningen är gratis, och jag har inte behövt ansamla särskilt stora studieskulder. I medeltal har Amerikanska nyutexaminerade studenter motsvarande lite över en miljon kronor i studieskulder, medan det i Sverige kanske är 200- till 300.000. Ju mindre tid man behöver lägga på att oroa sig eller skrapa ihop pengar någonstans, desto mer kan man lägga på studierna och bli konkurrenskraftigare på den biten.
Generellt kan jag dock säga att ju större ambitioner man har att matcha till ett residency med stor konkurrens, t ex plastikkirurgi eller dermatologi, desto mer lutar det åt att kämpa för en plats och finansiera "med school" i USA. Själv visste jag att jag ville gå Ob/Gyn när jag sökte läkarprogrammet och lyckligtvis verkar det ligga bland programmen med mindre konkurrens, så läkarprogrammet i Sverige är nog den optimala vägen för mig i så fall.

Om det är någon mer därute som är på samma stig, dela gärna med dig av dina planer och erfarenheter. Alla får förstås kommentera.

Hur ser möjligheterna ut för externships i Uppsala, eller tillhandahålls det några överhuvudtaget? Med reservation för fel, bör väl underlaget för ett Letter of Recommendation med fördel vara praktisk erfarenhet med patientkontakt, något som i de flesta fall inte täcks av ett så kallat observership. Är Uppsala ett fullgott alternativ till KI för att matcha i USA eller upplever du att universitetet brister lite ur denna aspekt?

Vidare undrar jag ifall du skulle kunna klargöra lite mer kring dina förberedelser inför Step 1. Vilka böcker använde du som komplement till First Aid, om alls några? Jag undrar även hur tidigt det är rimligt att börja förbereda sig inför provet. Ska man till exempel försöka integrera förberedelserna i pluggandet på läkarlinjen?

Ärligt talat har jag inte satt mig in så mycket i externship än, då jag i veckan fått USMLE Step 1-resultatet, och bara fokuserat på det fram tills nu, då ett dåligt resultat kunde inneburit att jag fått lägga ner hela projektet. Vad gäller utbudet på Uppsalas läkarprogram så har de, till skillnad från KI, 0 antal organiserade utbyten med USA, dvs där t ex en termin i USA tillgodoräknas i Uppsala-programmet (så nej, det är inget fullgott alternativ till KI, men det är inget som tar kol på drömmen). Man har möjlighet att ordna ett sådant utbyte på egen hand, men jag uppfattar det som ganska mödosamt, då programmens curricula ska passa ihop. Jag lutar snarare mot praktik över sommarlovet, och ja, ett externship väger mycket tyngre än ett observership, och jag fick just ett antal matchningar av att googla på summer externship. Men, som sagt, jag kommer bli mer insatt i detta under hösten, så häng kvar på tråden

Sen om förberedelserna för provet så satte jag absolut största vikten på qbanks, då Kaplan och USMLEWorld, och First Aid som egentligen enda specifika litteraturbok för testet. De praktiska tipsen som står i First Aid är otroligt värdefulla tycker jag. Jag tycker sedan absolut att man ska ha provet i åtanke redan när man börjar läkarlinjen om man vet att man ska göra provet. Jag rekommenderar att alltid använda engelsk-språkiga alternativ som kurslitteratur, samt föredra engelsk-språkiga webbsidor när man ska kolla upp något, till exempel eMedicine i stället för internetmedicin.se (fast jag använder ofta den senare ändå för att den är så koncis). För fler detaljer inför provet så rekommenderar jag de flesta forum som finns att googla för detta ämne på webben.

Jag trivs väldigt bra här. Är nu färdig specialist och livet är riktigt soft fn.aktiskt. Jobbar 15 dagar per månad (med möjlighet till hur många extradagar jag vill per månad för 1200 dollar per pass). De dagar jag jobbar förväntas jag jobba mellan 7 am till 7 pm men ofta är det så pass lugnt att jag kan gå hem vid 6. Idag var t.ex. extremt lugnt så mellan 4 pm och 6 pm satt jag och slappade med mina kollegor och gick sedan hem kl 6. Har iofs skrivit upp mig för 6 extra pass denna månad men har ju då ändå 9 dagar ledigt. Funderar på att resa en hel del och upptäcka världen.

Kort och koncist så tycker jag helt klart att det är värt ansträngningen att ta sig över hit. Dessutom lär man sig mycket, alla verkar överens om att utbildningssystemet är det bästa i världen här under specialiseringen och det finns ju oändliga resurser så man ser därför mycket och driver all diagnostik och behandling till sin spets.