2007-07-14, 17:51
#1
Döden tur & retur. [120mg Iktorivil, 14mg Xanor, 3500mg Somadril]
27 år, 62 kg, kille.
Erfarenheter från annat: Ja, en hel del.
Som jag minns det så var det torsdag eftermiddag. Men om det stämmer vet jag inte. Det mesta av vad som egentligen hände minns jag inte över huvudtaget.
Det hela började iaf torsdag eftermiddag med att jag och Ganjalf satt hemma hos mig och poppade i oss benso och snackade allmänt skit medan gås efter gås röktes upp.
Dagen gick och så natten. Ganjalf däckade på min soffa och jag satt framför min dator och lekte med en annan linux-box jag hade satt upp hemma.
Det var nu fredag, runt lunchtid och jag kröp runt i lägenheten och kopplade upp TP sladdar i switchar och lekte med att ringa linux-boxens PBX och flytta samtalet runt mellan mina datorer.
Vid det här laget hade jag käkat över 60 st Iktorivil, 14 Xanor och 10 st 350mg Somadril under ca 12 timmar. Lugnt tänkte jag eftersom jag ändå brukar ta stora doser. Vad jag dock inte tänkte på var att jag inte hade käkat något benso på lång tid och hade därmed ingen tolerans som innan.
Det sista jag minns är att jag ligger under skrivbordet och försöker trycka in en TP sladd i ett nätverkskort. Då känns det som om något kommer ut ur magen och jag slocknar.
Halvmörker. Dova ljud. Slag mot huvudet. Någon trycker hårt på min bröstkorg upprepande gånger. Jag känner mig trippad. Det känns som om jag har ätit en massa svamp.
Allt slocknar igen. Det är bara mörkt och jag är vid medvetande. Inget finns, inga minnen, ingenting. Bara intet och du.
Ett slag av outhärdig smärta sköljer över kroppen under ett kort ögonblick. Jag vaknar till. Det är kaos runt omkring mig. Jag känner mig trippad som fan. Allt rör sig som flaggor och vågor. Jag sitter bredvid mig själv som ligger på en bår. Jag är i en ambulans.
Någon trycker något mot min bröstkorg och smärtan kommer igen och åter är jag i mörkret. Fast den här gången känns det annorlunda. Det är liksom över på någon minut.
Vit ljus. Händer som tar tag i en. Någon försöker trycka upp något i min näsa. Jag kämpar emot. ”Lugna dig! Lugn!” hör jag någon säga. Flera händer håller mitt huvud. Ljuset är alldeles för starkt för att jag ska urskilja något förutom det som är närmast mig.
Jag hör maskiner, människor. Det springs och stressas.
De lyckas trycka ner vad de nu försökte trycka ner i min näsa. Det svider. Jag vill nysa och ögonen fylls med tårar av smärtan. Jag lyckas urskilja en klocka på väggen. Klockan är något över två (14). Jag ser min mor som står i ett hörn. Sen minns jag inget mer.
Det är mörkt och tyst när jag vaknar. Kroppen känns som betong. Jag försöker se runt omkring mig, men det är suddigt och jag har svårt att fokusera.
Jag rör ena armen och känner hur något vass sticker till i armvecken. Samma sak med den andra armen. Jag tittar ner på mig själv och ser att de har satt in flera dropp på olika ställen och det går slangar och sladdar till och från mig och för mig suddiga maskiner.
Det tar några minuter men ögonen börjar vänja sig. Jag ligger i en sjukhussal. Sladdarna går till en EKG maskin bredvid mig. En vårdare sitter framför en påslagen men tyst TV-apparat på andra sidan av rummet och läser en tidning. EKG’n visar inte så bra värden. Blodtrycket är väldigt låg. Hjärtat slår lite orytmisk och slagen är svaga. Bredvid min säng sitter min farsa och somnat i en stol.
Jag harklar mig lite och både vårdaren och min farsa hoppar till. Snart är jag omgiven av sjuksköterskor och läkare. De förklarar väldigt pedagogiskt att jag för det första har en jävla tur att ens lever över huvudtaget och för det andra att jag inte får lämna stället förrän mitt blodtryck är uppe i 110 och alla de (fem st.) dropparna som är kopplade till mig är tömda två gånger om. Klockan på väggen visar 23:20. Det är fredag kväll.
När läkarna och personalen försvunnit stannar vårdaren, en annan vårdare och min far. De frågar lite hur jag mår osv. Jag frågar då vårdaren om droppställningarna kan rullas, för jag vill gå på toaletten.
”Det behövs inte” säger han. Den andra vårdaren skrattar till lite meden hon ordnar till olika saker i rummet. (Det ligger en patient till i rummet som jag inte kan se pga. draperiet emellan.)
Jag lyfter på lakanet jag har fått och inser snabbt att det går fler slangar till min kropp än bara från droppen. Snoppen e också inkopplad.
”Dags att byta påse!” säger den kvinnliga vårdaren plötsligt, men jag skyndar mig snabbt och säger att jag kan göra det själv. (Jag har gjort det innan faktiskt.)
Jag byter iaf påsen själv och gör bäst i att inte stänka något när jag byter slangar.
Klockan går långsam och ena vårdaren byts ut mot den andra. Jag samtalar lite då och då med vårdaren och min farsa i tysta dialoger eftersom den andra patienten sover.
Klockan är lite över fyra på morgonen. Jag vill inget annat än att komma hem. Jag har inga skor har jag konstaterat och endast en t-shirt och träningsbyxor.
Läkaren försöker övertala mig att stanna över natten, men jag vill inte. Hjärtat slår som det ska nu och blodtrycket är normal och stabil. Alla droppen är slut, men läkaren envisas hela tiden med att jag fortfarande har för höga halter av olika salter i blodet.
Han tycker att jag ska prata med en kurator eller kanske en psykolog först. Det är nämligen procedur när någon försöker ”göra det du gjorde!”.
”Och vad gjorde jag?” Frågar jag men inser snabbt vad de tror att egentligen har hänt. De tror att jag har försökt ta livet av mig.
Jag förklarar bäst jag kan att jag verkligen inte önskar livet ur mig, men det blir svårt att förklara varför jag har käkat så många piller.
Till slut blir han övertygad och skriver ut mig.
Med darrande steg går jag till bilen med min farsa. Han säger en massa saker, men jag hör inte. När den kyliga sommarvinden slog mot mig utanför akutens ingång insåg jag plötsligt hur vackert livet är och hur nära jag hade varit att lämna in.
Det har gått en vecka nu när jag skriver det här, men det känns som om det aldrig har hänt. Chocken har inte kommit än. Jag trycker fortfarande undan paniken som aldrig lyckades bryta igenom. Chocken kommer. Det vet jag. Det här är en plats där jag har varit förut. Den här gången var jag död i fyra minuter, men jag kom tillbaks igen, även den här gången. Så jag vet.
27 år, 62 kg, kille.
Erfarenheter från annat: Ja, en hel del.
Som jag minns det så var det torsdag eftermiddag. Men om det stämmer vet jag inte. Det mesta av vad som egentligen hände minns jag inte över huvudtaget.
Det hela började iaf torsdag eftermiddag med att jag och Ganjalf satt hemma hos mig och poppade i oss benso och snackade allmänt skit medan gås efter gås röktes upp.
Dagen gick och så natten. Ganjalf däckade på min soffa och jag satt framför min dator och lekte med en annan linux-box jag hade satt upp hemma.
Det var nu fredag, runt lunchtid och jag kröp runt i lägenheten och kopplade upp TP sladdar i switchar och lekte med att ringa linux-boxens PBX och flytta samtalet runt mellan mina datorer.
Vid det här laget hade jag käkat över 60 st Iktorivil, 14 Xanor och 10 st 350mg Somadril under ca 12 timmar. Lugnt tänkte jag eftersom jag ändå brukar ta stora doser. Vad jag dock inte tänkte på var att jag inte hade käkat något benso på lång tid och hade därmed ingen tolerans som innan.
Det sista jag minns är att jag ligger under skrivbordet och försöker trycka in en TP sladd i ett nätverkskort. Då känns det som om något kommer ut ur magen och jag slocknar.
Halvmörker. Dova ljud. Slag mot huvudet. Någon trycker hårt på min bröstkorg upprepande gånger. Jag känner mig trippad. Det känns som om jag har ätit en massa svamp.
Allt slocknar igen. Det är bara mörkt och jag är vid medvetande. Inget finns, inga minnen, ingenting. Bara intet och du.
Ett slag av outhärdig smärta sköljer över kroppen under ett kort ögonblick. Jag vaknar till. Det är kaos runt omkring mig. Jag känner mig trippad som fan. Allt rör sig som flaggor och vågor. Jag sitter bredvid mig själv som ligger på en bår. Jag är i en ambulans.
Någon trycker något mot min bröstkorg och smärtan kommer igen och åter är jag i mörkret. Fast den här gången känns det annorlunda. Det är liksom över på någon minut.
Vit ljus. Händer som tar tag i en. Någon försöker trycka upp något i min näsa. Jag kämpar emot. ”Lugna dig! Lugn!” hör jag någon säga. Flera händer håller mitt huvud. Ljuset är alldeles för starkt för att jag ska urskilja något förutom det som är närmast mig.
Jag hör maskiner, människor. Det springs och stressas.
De lyckas trycka ner vad de nu försökte trycka ner i min näsa. Det svider. Jag vill nysa och ögonen fylls med tårar av smärtan. Jag lyckas urskilja en klocka på väggen. Klockan är något över två (14). Jag ser min mor som står i ett hörn. Sen minns jag inget mer.
Det är mörkt och tyst när jag vaknar. Kroppen känns som betong. Jag försöker se runt omkring mig, men det är suddigt och jag har svårt att fokusera.
Jag rör ena armen och känner hur något vass sticker till i armvecken. Samma sak med den andra armen. Jag tittar ner på mig själv och ser att de har satt in flera dropp på olika ställen och det går slangar och sladdar till och från mig och för mig suddiga maskiner.
Det tar några minuter men ögonen börjar vänja sig. Jag ligger i en sjukhussal. Sladdarna går till en EKG maskin bredvid mig. En vårdare sitter framför en påslagen men tyst TV-apparat på andra sidan av rummet och läser en tidning. EKG’n visar inte så bra värden. Blodtrycket är väldigt låg. Hjärtat slår lite orytmisk och slagen är svaga. Bredvid min säng sitter min farsa och somnat i en stol.
Jag harklar mig lite och både vårdaren och min farsa hoppar till. Snart är jag omgiven av sjuksköterskor och läkare. De förklarar väldigt pedagogiskt att jag för det första har en jävla tur att ens lever över huvudtaget och för det andra att jag inte får lämna stället förrän mitt blodtryck är uppe i 110 och alla de (fem st.) dropparna som är kopplade till mig är tömda två gånger om. Klockan på väggen visar 23:20. Det är fredag kväll.
När läkarna och personalen försvunnit stannar vårdaren, en annan vårdare och min far. De frågar lite hur jag mår osv. Jag frågar då vårdaren om droppställningarna kan rullas, för jag vill gå på toaletten.
”Det behövs inte” säger han. Den andra vårdaren skrattar till lite meden hon ordnar till olika saker i rummet. (Det ligger en patient till i rummet som jag inte kan se pga. draperiet emellan.)
Jag lyfter på lakanet jag har fått och inser snabbt att det går fler slangar till min kropp än bara från droppen. Snoppen e också inkopplad.
”Dags att byta påse!” säger den kvinnliga vårdaren plötsligt, men jag skyndar mig snabbt och säger att jag kan göra det själv. (Jag har gjort det innan faktiskt.)
Jag byter iaf påsen själv och gör bäst i att inte stänka något när jag byter slangar.
Klockan går långsam och ena vårdaren byts ut mot den andra. Jag samtalar lite då och då med vårdaren och min farsa i tysta dialoger eftersom den andra patienten sover.
Klockan är lite över fyra på morgonen. Jag vill inget annat än att komma hem. Jag har inga skor har jag konstaterat och endast en t-shirt och träningsbyxor.
Läkaren försöker övertala mig att stanna över natten, men jag vill inte. Hjärtat slår som det ska nu och blodtrycket är normal och stabil. Alla droppen är slut, men läkaren envisas hela tiden med att jag fortfarande har för höga halter av olika salter i blodet.
Han tycker att jag ska prata med en kurator eller kanske en psykolog först. Det är nämligen procedur när någon försöker ”göra det du gjorde!”.
”Och vad gjorde jag?” Frågar jag men inser snabbt vad de tror att egentligen har hänt. De tror att jag har försökt ta livet av mig.
Jag förklarar bäst jag kan att jag verkligen inte önskar livet ur mig, men det blir svårt att förklara varför jag har käkat så många piller.
Till slut blir han övertygad och skriver ut mig.
Med darrande steg går jag till bilen med min farsa. Han säger en massa saker, men jag hör inte. När den kyliga sommarvinden slog mot mig utanför akutens ingång insåg jag plötsligt hur vackert livet är och hur nära jag hade varit att lämna in.
Det har gått en vecka nu när jag skriver det här, men det känns som om det aldrig har hänt. Chocken har inte kommit än. Jag trycker fortfarande undan paniken som aldrig lyckades bryta igenom. Chocken kommer. Det vet jag. Det här är en plats där jag har varit förut. Den här gången var jag död i fyra minuter, men jag kom tillbaks igen, även den här gången. Så jag vet.
Det där kan inte ha varit en rolig upplevelse. Skönt att du lever iallafall.
Man lär av sina misstag.
